”Adhd är en del av mig”
Mötet. Pauli Brunila är stuveriarbetare och huvudskyddsombud i Gävle hamn. I vuxen ålder fick han diagnosen adhd, ett funktionshinder som nyligen kostade honom en skriftlig varning.
Det känns orättvist, säger Pauli som funderat mycket över diagnosen och om människor i hans sits verkligen kan jobba fackligt.
Det brinner en eld bakom de tunna svarta metallbågarna. En låga som inte gillar orättvisor, inte slarv med säkerhetsrutiner, inte folk som skiter i hjälmtvång eller andra arbetsmiljöregler.
Pauli Brunila tittar intensivt på mig. Kommer den här artikeln att hjälpa honom eller bara skapa mer problem? Jag passar på frågan och undrar om han alltid är lika engagerad. Alltid går ”all in”, även privat?
Pauli hinner inte svara innan sonen, Johan, pekar upp mot taket. Inga taklister. Hemma i familjens Brunilas kök glipar det uppe i alla hörnen. Taklisterna är ännu inte på plats, tio år efter renoveringen.
– Allt har sin tid, säger Pauli lite förläget.
Jag ler inombords. Tänker att jag känner igen mig. Att det finns något djupt allmänmänskligt i lister och golvsocklar som aldrig kommer på plats. Stora projekt som inte riktigt slutförs när annat kommer emellan…
Längre kommer jag inte i grubblandet innan Pauli tar fram anteckningar och dokument. De handlar om varningen. Om hans arbete, fackliga engagemang och inte minst humöret.
– Jag vill vara öppen, säger han. Alla i hamnen vet att jag har adhd. Jag har aldrig begärt att bli särbehandlad, fast lagen kanske ger mig har rätt till det. Men bolaget varnade mig som anställd, fast kontroversen uppstod i min roll som huvudskyddsombud. Det är kränkande.
Fler hamnarbetare i familjen
Familjen Brunila är på sätt och vis en del av Gävle hamn. Pappa Brunila var hamnarbetare och fackligt aktiv. Pauli jobbar där, hans bror gjorde det en period och sonen Johan har börjat hoppa in som extring.
Även adhd går i arv, konstaterar Pauli. Det började för åtta, tio år sedan med att sonen Johan utreddes och fick diagnosen.
Pauli säger:
– Jag kände ju igen mig väldigt mycket. Det var som att pusselbitarna föll på plats. Jag begrep varför det var så svårt att sitta still i skolan. Med medicinen jag tar, har det blivit bättre. Men fortfarande är det så att det brinner till i skallen ibland. Jag kan bli högljudd och påstridig.
– Största problemet är att jag kan låta arg, även om jag inte är det. Det bottnar
i ett starkt engagemang. Jag vill att det
ska vara ordning och reda. Och framför allt gillar jag inte orättvisor. Det är väl därför jag tidigt började engagera mig fackligt.
Förutom rollen som huvudskyddsombud i hamnen har Pauli Brunila en rad uppdrag i stuveriavdelningen. På andra sidan finns en arbetsgivare där stora förändringar skett de senaste åren. Numera drivs virkes- och containerterminalerna av den turkiska stuverikoncernen Yilport.
Pauli och många av de andra hamnarbetarna hade stora förhoppningar när det nya bolaget tog över:
– Till en början var det bra. Men ganska snart började arbetsgivaren gina. Det slarvas med utrustning och informationen brister. Vi har mycket jobb och det är ofta kort om folk. Vår maskinpark är gammal och saker går sönder hela tiden.
– Det är ”skoskavsproblem”. Smågrejer som lätt kan bli stora, om de inte åtgärdas. Vid ett tillfälle blev det fel på kompsaldot för många anställda. Plötsligt var vi skyldiga bolaget en massa timmar. Folk blev griniga.
Omplacering
Under årens lopp har Pauli Brunila utkämpat åtskilliga duster med arbetsgivaren. Men i februari 2017 bränner det till ordentligt. Vid ett möte om arbetsmiljön ryker han ihop med ledningen. Det slutar med att bolaget fattar beslut om en rehabiliteringsplan och att Pauli ska omplaceras till ett annat skift.
Pauli ogillar planen, men går ändå med på att träffa en psykolog.
– Jag skrev inte på rehabplanen, eftersom företaget beskriver adhd som en sjukdom. Men jag och andra med adhd, add eller andra neuropsykiatriska diagnoser är inte sjuka! Det är ett funktionshinder, inte en sjukdom. Det går inte att bota.
Mötet med psykologen blev en bekräftelse för Pauli:
– Jag sa som det var, att jag var ditskickat för att bli botad. Psykologen skrattade. Det blev inte fler besök.
Fast Pauli försöker ändå lägga band på sig. I mer än ett halvår lyckas det. Han får komma tillbaka till sitt tidigare skiftlag och fortsätter driva arbetsmiljöfrågor.
Men i november kommer nästa kalldusch. Pauli Brunila får en skriftlig varning, med hot om uppsägning vid ”fortsatt misskötsamhet”.
Brusat upp
Upprinnelsen är ett möte där han brusat upp mot en inhyrd arbetsmiljökonsult. I varningen står att Pauli höjt rösten och varit otrevlig. Han har sagt ”Det skiter jag i” ett par gånger. I en tredje och sista punkt anklagas han för att inte ha använt bälte vid truckkörning.
Transport kallar bolaget till förhandling och begär att varningen ska dras tillbaka. Förbundet anser att det ingår i det fackliga uppdraget att kunna vara kritisk och att rösterna höjs ibland – från båda parter.
Facket hävdar också att Pauli varnats just i egenskap av huvudskyddsombud. Något som kan vara en föreningsrättskränkning.
Yilport håller inte med. Arbetsgivarsidans uppfattning är att Pauli, som anställd, ”uppvisar ett konfliktbenäget beteende”. Bolaget vägrar dra tillbaka varningen. Parterna skiljs i oenighet och facket förbereder nästa steg – central förhandling.
När jag träffar Pauli Brunila hemma i köket har parterna ännu inte förhandlat centralt. Han är märkbart tagen av ovissheten.
– Jag får skit för att jag för fram medlemmarnas åsikter till arbetsgivaren. Fast det är ju min uppgift som huvudskyddsombud.
Trivs i grunden
Hamnen är en bra arbetsplats, betonar han:
– I grunden trivs jag, men konflikten med ledningen har påverkat mig mycket. Jag mår dåligt av att företaget ser mig som ett arbetsmiljöproblem. Jag pös ut frustrationen hemma. På hustrun, på andra i familjen.
Har du någon gång övervägt att hoppa av alla fackliga uppdrag, för att minska risken för konfrontationer?
– Varje dag! Varje dag har jag funderat över det! Att bara koncentrera mig på hamnarbetet. Fast det skulle inte gå. I så fall måste jag byta jobb. Jag kan inte strunta i arbetsmiljön, jag tycker att säkerheten är jätteviktig. Vi kör truckar och stora maskiner. Reglerna och föreskrifterna finns där av en anledning.
Utbränd? Hur nära har det varit?
Det blir återigen sonen Johan som griper in i samtalet:
– I början av 2017 var du helt klart det, pappa. När du blev omplacerad, påminner han.
Pauli Brunila nickar tyst. Han är inte ensam om att ha adhd. Omkring fem procent av Sveriges befolkning uppskattas ha samma eller liknande diagnoser. Det gör att bortåt 200 000 personer på den svenska arbetsmarknaden är bärare.
Hur ska arbetsgivarna förhålla sig? Ta vara på människors starka sidor? Visa lite mer tolerans mot folk som bullrar?
Pauli säger:
– Medicinen är bra, den kapar topparna. I yngre år hade jag en tendens att handla först och tänka sen. Jag vill inte vara utan mitt funktionshinder. Det är en del av mig. Bara i Gävle hamn ser jag åtminstone 10–15 personer som antagligen är som jag. Det finns ett starkt engagemang hos många, på gott och ont.
– Arbetsgivarna behöver skaffa sig mer kunskap om de här diagnoserna. Resan är lång, om man ser det som en sjukdom. Jag vill inte bli annorlunda behandlad. Men kanske kunde företagen generellt ha lite högre tröskel när folk lätt blir hetsiga.
Gillar att meka
Familjen Brunila bor i en röd villa halvannan kilometer från hamnen. Om en timme är det dags för Pauli att gå på eftermiddagsskiftet. På bakgården ligger garaget, ett ställe där han laddar om batterierna.
– Jag gillar att meka. Och även där lyser väl diagnosen igenom. Ska jag riva en motor har jag en tendens att hålla på tills det är klart, oavsett vad klockan blir.
Mekandet och sonens innebandymatcher är tillfällen då Pauli glömmer bekymren i hamnen. På rasterna under arbetspassen händer det att han drar sig undan en stund.
– Jag kan sätta mig med matlådan och spela spel på mobilen. Det är för att hjärnan ska få varva, en sorts återhämtning.
