”Industriavtalet skapar spänning varje gång”, säger German Bender, som menar att den ofta kritiserade modellen för lönebildning trots allt har många förtjänster.

Mötet. Teslakonflikt och inflation gjorde German ­Benders doktorsavhandling högaktuell. I den ­utforskar han lönebildning och industrinormeringen som institution – och belyser betydelse­fulla motsättningar på arbetsgivarsidan som sällan uppmärksammas.

Seriös och nyfiken. Det är första intrycket av utredningschefen German Bender på Arena Idé. Som forskare var han nyfiken på just lönebildningsprocessen, på vad som egentligen händer i förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare. Något som gängse samhällsforskning ofta lämnat för att i stället helt fokusera på vad som föregår och kommer ut av processen, i sig betraktad som något av en svart låda. 

– Jag har jobbat i den fackliga världen i snart tjugo år, i olika roller, och stött på en massa saker som jag velat förstå bättre. Och som jag tror att det behövs större förståelse för, både för den allmänna samhällsdebatten och för forskningen, säger German Bender.

Han tar emot på jobbet hos Arenagruppen, högt upp i en äldre fastighet med osäkert fungerande hiss, vid Norra Bantorget i Stockholm. Forskarutbildningen vid Handelshögskolan var en del i tjänsten. Tidigare i år la German Bender fram sin avhandling, som i fyra fristående uppsatser behandlar hur den svenska modellen hanterar lönebildning, digital automatisering och migration.

– Det blev en möjlighet att sätta mig in i hur det fungerar och själv lära mig mer, säger German Bender.

I förra numret (nummer 6) publicerade Transport­arbetaren en intervju med hans forskarkollega Fredrik Söderqvist. De har gemensamt skrivit kapitlet om digitalisering/automation.

Två av doktorsavhandlingens uppsatser kretsar kring industrinormeringen; att exportindustrin – genom industriavtalet – sätter riktmärket för lönekostnadsökningar för hela den svenska arbetsmarknaden. 

En slutsats är att industrinormeringen har blivit alltmer institutionaliserad. Trots att den i åratal sagts spelat ut sin roll och kritiserats hårt av olika parter, särskilt i avtalstider.

– Industriavtalet skapar spänning varje gång, säger German Bender.

Det betyder enligt honom inte att industrinormeringens död är nära förestående, tvärtom. I avhandlingen analyseras varför systemet är stabilt. I korthet handlar det om att arbetsmarknadens alla aktörer trots allt delar centrala idéer om hur organiseringen är uppbyggd i partsmodellen.

– Industrinormeringen mår bra, fast den regelbundet ifrågasätts. Men den åstadkommer vad den är tänkt att åstadkomma och det finns inget riktigt alternativ. Det faktiska utfallet visar också att parterna inordnar sig – lönerna har i stort följt märket de senaste 25 åren och strejkdagarna har varit mycket få, säger German Bender.

– Många har nog också underskattat värdet av industrinormeringen. Min uppfattning är att när vi under de senaste 20–30 åren fått mer ojämlikhet så har lönebildningen trots allt motverkat utvecklingen. 

– Visst, tjänstemän har fått något högre löneökningar än arbetare men betydelsen av det är inte i närheten av förändrad beskattning av kapital, av arv, fastigheter. Kapitalägare har dragit ifrån och de som är sjuka och arbetslösa, de som inte kan göra jobbskatteavdrag och de som får bidrag som räknas upp med löneutvecklingen har halkat efter. Och det beror på politiska beslut. 

Däremot varnar Bender för att radikalt centralisera den svenska partsmodellen. En återgång till den centraliserade lönebildningen där LO-SAF var parter, under en ungefärlig 30-årsperiod från 1950-­talets mitt, är inte önskvärd och skulle inte fungera i praktiken, enligt honom: Det är viktigt att parterna är

självständiga – mot staten men också mot andra parter, som mäktiga fackförbund och arbetsgivarorganisationer.

Doktorsavhandlingen lyfter spänningar kopplade till industrinormeringen som det sällan rapporteras om. Eller alls. Spänningar mellan de olika arbetsgivarförbunden. Väl så betydelsefulla som slitningar mellan olika fackförbund, enligt Bender. I massmedia har dock rapporterna rätt ensidigt genom åren kommit att handla om spänningar, ”bråk”, mellan olika fack. En förklaring till de bilder medierna valt att ge kan vara att det helt enkelt är intressantare med slitningar mellan fack – som består av medlemmar, människor – än arbetsgivarorganisationer, som består av företag, menar German Bender.

– Fackliga organisationer uppfattas ha större demokratikrav på sig, ett krav på transparens där företrädare ska kunna svara på frågor för medlemmarnas skull och inte komma undan, säger han. 

Bender lyfter även att arbetsgivarorganisationer inte skadas lika mycket av oenighet som fackliga, där enighet är viktigare.

– Men man kan väl ändå ge en känga åt journalistkåren som ensidigt återgav arbetsgivarsidans svar på varför industriavtalet omförhandlades 2011, säger German Bender.

Teknikföretagen hade sagt upp avtalet med motiveringen att de LO-förbund som också ingår i Facken inom industrin – med IF Metall i spetsen – lät LO-samordningen väga tyngre än industrins intressen. Och att det var i strid med industriavtalets intention om exportindustrin som normerande för lönebildningen.

– Det går alltid att ta till LO-samordningen som en förklaring, men det fanns också slitningar mellan arbetsgivarorganisationerna som orsakade uppsägningen. Det var det ingen journalist som grävde fram, säger German Bender.

I hans doktorsavhandling kommer Teknikföretagens tidigare vd Anders Narvinger till tals. Han påpekar att det är lättare för facken att skrämma basindustrin till eftergifter. Det speglar skilda förutsättningar: Skogsindustri och gruvor har relativt sett lägre arbetskraftskostnader och kan inte flytta utomlands till skillnad mot verkstadsindustri, som därför är mer måna om att stå emot lönekrav.

I avhandlingens uppsatser om lönebildning har mer än 40 personer ställt upp på intervjuer. Nästan ingen som German Bender kontaktat har tackat nej. Det är tunga namn med lång erfarenhet av förhandlingar, många med sina mest aktiva år bakom sig. Men också sådana som är centralfigurer i sammanhanget i dag, som Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo, Svenskt Näringslivs vice vd Mattias Dahl och IF Metalls dåvarande avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä, sedan maj med samma post på LO.

Alla talar öppet och ingen hade problem med att stå med sitt namn.

– Jag blev själv förvånad. Först hade jag tänkt höra med personer som inte längre är verksamma, säger German, som själv tror att det beror på att hans forskning rör sådant som kändes viktigt också för de intervjuade.

Doktorsavhandlingen är på engelska. Den finns också som så kallad kappa, ett slags lång sammanfattning. För många, kanske de som skulle ha allra mest utbyte av läsning, är det inte så enkelt som att köra texten genom Google translate för att helt förstå resonemangen. Något German är medveten om och en bearbetad översättning till en svensk version är något han önskar göra framöver. Annars hoppas han kunna fortsätta sin forskning ”liknande frågor”, titta på treparts- och korttidsavtal och lagen om anställningsskydd, Las, till exempel. Och få ut så mycket som möjligt av forskningen i det dagliga arbetet, bland annat som krönikör i nättidskriften Dagens Arena och i tidningen Lag & Avtal. Förutom planering och samordning av analyser och utredningar, skriver han rapporter, artiklar och kommenterar arbetsmarknads- och utbildningspolitik i media och andra sammanhang.