Äntligen hemma!
Om ett halvår är det val till EU-parlamentet. Hur ser de 506 miljoner EU-medborgarna på unionen? På massarbetslösheten? På löner och prisutveckling? Vilka drömmar och förhoppningar hade man? Hur tänker människor i dag om EU:s framtid och löntagarnas rättigheter? Transportarbetaren kommer att besöka chaufförer och andra transportarbetare i ett antal EU-länder. Första resan går till Rumänien. Hem till Gabi och hans sambo som längtar efter honom, när han kör lastbil i Sverige.
Unga rumäner drar till väst för att hitta jobb. De ingår i Europas låglöneproletariat, men är ändå vinnare, ekonomiskt sett, eftersom de kan tjäna mycket mer än hemma.
En av dem är lastbilsföraren Gabi Geismeier. Sambon väntar otåligt på att han ska komma hem från Göteborg.
Så fort Gabi kliver innanför dörren hemma i lägenheten kastar sig hans sambo Gabriela Grew i hans armar och kysser honom. Nu har de två, tre dagar på sig att vara tillsammans i hemstaden Râmnicu Vâlcea, i södra Rumänien. Sedan tar Gabi bussen till Bukarest igen, hämtar lastbilen och styr mot Sverige för ett nytt pass på en och en halv vecka.
– Det är svårt, mycket svårt men vad ska vi göra? Vi måste acceptera att det är så här. För ekonomins skull, säger Gabriela och munnen blir smal.
Rumänien tog steget in i EU 2007. Efter decennier av kommunistisk diktatur har en kärv vandring in i en kapitalistisk livsstil börjat. De äldre har svårare att ställa om, för de yngre går det lite lättare. Nödlån från Internationella Valutafonden, IMF, var ett sätt att försöka få ordning på statsfinanserna och i kölvattnet har Rumänien drabbats av några av de allra tuffaste sparpaketen inom EU. Priserna har ökat, lönerna minskat och tusentals arbeten försvunnit i privatiseringens spår.
De rumänska lånen uppgick till cirka 20 miljarder euro. Det kan jämföras med Greklands skuldberg på omkring 350 miljarder euro.
Gabriela visar in i lägenheten, som hon äger. Det är viktigt för rumäner att äga sina bostäder. Hon öppnar stolt dörrarna till vardagsrummet, de bägge sovrummen, det vitkaklade, långsmala köket och arbetsrummet med dator.
På hyllan intill teven står foton på Gabrielas utflugna barn och en Mariabild drar till sig blicken. Ett litet runt bord påminner om ett altare.
Spåren från den kommunistiska eran, då diktatorn Nicolae Ceausescu styrde landet med järnhand och säkerhetstjänsten Securitate, syns överallt i Rumänien. Ceausescu tillträdde som statschef 1967 och satt kvar ända tills han störtades av folket och avrättades 1989. Landet utropades till demokratisk republik året därpå.
Gabi har pendlat till Sverige i fyra år. Om han stannat kvar och jobbat som bilmekaniker hade tjänat runt 3 000 kronor. Som nationell lastbilschaufför kunde han ha fått lite mer, tre fyra tusenlappar. Rumäner och bulgarer placerar sig i bottenligan av EU:s lönestatistik.
Som förare i Sverige, för ett rumänskt åkeri med en svensk speditör, tjänar Gabi 1 000 euro i månaden. Det är ungefär 8 900 kronor och dubbelt upp mot de rumänska kollegorna. Jämför man med en svensk fjärrförare får han lite mer än en tredjedel, enligt det svenska kollektivavtalet.
Gabi har högre lön än många andra yrkesförare från Östeuropa. Det framgår av en enkätundersökning bland 1 000 lastbilschaufförer, som gjorts av Europeiska Transportarbetarefederationen, ETF.
Enligt rapporten tjänar kollegorna från öst i genomsnitt sju-åtta gånger mindre än förarna från väst. Deras löner ligger kring 2 200–3 500 kronor.
När Gabi lastar och lossar i Sverige får han ytterligare några kronor. För samma arbete i hemlandet betalar arbetsgivaren inget extra.
– Fast är det bara någon enstaka lastning och lossning i Sverige får jag inget mer än månadslönen. Det är bara om jobbet är fysiskt tungt, förklarar Gabi.
Varken han eller Gabriela är så bra på engelska, men när vi ses har de tagit hjälp av en forskningsstuderande vän, Mihaela, som tolk. Rumäner är ett folk av fixare.
Gabriela blev nyligen uppsagd när hotellet där hon jobbade försattes i konkurs. Nu söker hon efter ett nytt arbete, men är orolig att hon är för gammal. Banklånen för lägenheten ska betalas och matpriserna har gått upp. Grillad kyckling är min favoritmat, berättar Gabi när han slår sig ner vid det lilla bord med två stolar som ryms i det långsmala köket.
– Fast kött äter vi inte så ofta, det är för dyrt. Det blir mer grönsaker, säger Gabriela.
Hon sätter fyr på gasspisen och måttar upp starkt kaffe direkt i kannan, på turkiskt vis. Med svenska mått är den inhemska maten ändå ganska billig. För tio, tolv kronor får man en flaska med några liter dricksvatten eller en PET-flaska läsk. En köttbit kostar någon 50-lapp kilot medan fläskkött går att hitta för några kronor per kilo. I matbutikerna trängs det mesta som vi har hemma i hyllorna, även svenska märken. De importerade varorna är däremot dyrare. En flaska Jack Daniels kostar drygt 200 kronor.
Gabi böjer sig ner och fiskar fram en plåt med mjuk kaka. Kvinnorna sköter fortfarande det mesta av hushållsarbetet och har störst ansvar för barnen, anförtror hon. Gabi mumsar tankfullt på kakan. Det är inte bara för pengarnas skull som han jobbar i Sverige. Han gillar att köra långt.
– Man blir tröttare av att stanna stup i ett och lasta och lossa. Vägarna i Rumänien är mycket sämre än de svenska och jobbade jag här skulle jag ändå vara borta från familjen lika mycket som nu.
Enligt ETF:s undersökning är medelarbetstiden bland de tillfrågade förarna 11,5 timmar per dygn. 80 procent av chaufförerna uppger att de kör trötta, fast de vågar inte berätta det av rädsla för att få sparken. Gabi är inte sömnig när han kör, slår han ifrån sig. Som max blir det 56 timmar i veckan, men i genomsnitt jobbar han 40–50 timmar. Han tycker det är okej.
Kör- och vilotidsreglerna tvingas Gabi inte heller bryta mot, hävdar han och bötfälld har han aldrig blivit.
– Mitt körschema är mycket väl uträknat och planerat så att jag hinner leverera varorna i tid.
Sin inkomstskatt på 16 procent betalar Gabi i Rumänien. Med tillägg för sjukförsäkring, pension och sociala avgifter hamnar skatten på drygt 30 procent. Han har också en företagsförsäkring som gäller för olyckor på svensk mark.
Vad gör han om han blir sjuk eller skadar sig i Sverige?
– Det vet jag inte, åker hem antar jag. Fast jag har aldrig varit sjuk, säger han och ler lätt.
Sjukersättning ska i alla fall betalas ut om han skaffar fram läkarintyg, annars blir det inga pengar. Gabi får den lagliga semestern på 21 arbetsdagar per år och tycker att det räcker. Han kan inte tänka sig att flytta till Sverige, fast Gabriela tjatat på honom att hon vill emigrera ändå sedan hon besökte Göteborg första gången.
– Jag tyckte om landet, människorna också. Det kändes genast rätt. Jag är beredd att flytta till Sverige eller England, där min bror bor. Jag är trygg i mig själv och livet här är hårt, mycket hårt. Rumäner skrattar utanpå, men gråter inuti.
Den utflugna sonen och dottern kan Gabi ha kontakt med via sociala medier. Gabi kontrar med att han är patriot.
– Jag säger inte att jag inte tycker om Sverige. Det gör jag, men hur svårt det än är att leva i Rumänien trivs jag ändå bäst i mitt eget land. Här finns alla mina vänner och min familj, min mamma och min syster.
Svenska chaufförer blir arga på er för att ni kommer till vårt land och jobbar för lägre lön, så att de blir av med jobben. Hur reagerar du på det?
Gabi blir inte förvånad över frågan:
– Det är likadant i alla länder. Tyskland, Italien, Frankrike och Danmark… Det är som det är, överallt dit du kommer från Rumänien. Jag kan förstå det. Det motiverar mig och andra att arbeta hårdare och visa att vi gör ett bra jobb.
Sambon tar en mun kaffe och inflikar:
– Rumäner kan ta i och jobba ordentligt när det behövs!
Gabi säger att han inte har några problem med de negativa attityder han möter. Han har vant sig. Fast i början var det en chock.
– Svenska chaufförer hjälper till om man frågar om vägen, men aldrig danska. De svarar inte, bara vänder sig bort och behandlar en som luft.
Gabi trivs bättre med sina nuvarande arbetstider. I början låg han ute på vägen i Sverige tre månader i sträck, utan att få komma hem. Därefter var han borta i sex månader och körde också till Danmark och Norge. Under de perioderna åt och sov han hela tiden i lastbilen.
Nu måste paret ha rökpaus. Vi går ut på balkongen, som är belamrad med sprickfulla kartonger. På fotbollsplanen utanför kickar ett gäng killar boll. Rumäner är fotbollstokiga och väl bekanta med Zlatan Ibrahimovic, fast inte Gabriela och Gabi. De gillar mer att gå i skogen.
Jag ser ännu en vildhund stryka förbi. Många matar dem och de verkar må ganska bra, andra är såriga och skabbiga. Hundarna skäller hela nätterna och delar just nu befolkningen i två delar. De som är för att djuren ska skjutas och de som är mot. En ny lag med rätt att döda vildhundarna infördes nyligen efter att ett barn bitits ihjäl av en av dem.
Vid den nedrasade järnvägsstationen i Râmnicu Vâlcea sover uteliggare i tidiga morgontimmar. Ingen tar notis om dem. Tiggarna tycks dock ha minskat i antal i landet. Människor jag talar med tror att de också åker västerut, för att tjäna mer.
En ung kvinna är arg för att romska tiggare ger rumänerna dåligt rykte utomlands. Allt för många sätter likhetstecken mellan rumäner och romer.
Jag berättar om registreringen av romer i Sverige och den debatt som uppstått efter avslöjandet i media. Hon förstår inte alls kritiken. ”Det är väl bra att de bokförs eftersom de ofta saknar identitetshandlingar”, är hennes åsikt.
Gabi drar på orden, men medger att han träffar rumäner som blir utnyttjade och far illa i Sverige:
– Men det är upp till dem, var och en bestämmer över sitt eget öde.
Tycker du att det är deras eget fel?
– Njaee… De kanske har svårt att få andra, bättre jobb och så vänjer de sig vid att ha det som de har det.
Att prata fackligt engagemang ligger inte riktigt för Gabi. Han upplever de flesta fackföreningsmän som korrupta, åtminstone högt upp i organisationerna och litar inte på fackförbund. I Râmnicu Vâlcea finns ingen organisation för lastbilsförare, möjligen någon för taxichaufförer.
Gabriela förklarar att man känner av korruptionen varje dag i Rumänien. Det krävs ofta mutor för att få jobb, bostad eller en tid hos doktorn.
– Läkarna har så usel lön att de måste ta extra pengar. De protesterade nyligen på gatorna.
I rumänernas stålbad ingick en sänkning av både löner och pensioner 2010. Två år senare utbröt en mindre proteststorm och premiärministern avgick. Demonstrationerna har följts av flera, men inte så våldsamma som i Grekland.
Trots den kärva ekonomin gillar paret ändå de förbättrade möjligheterna att jobba utomlands, som följt med EU. De har en mer positiv syn på unionen än många i den äldre generationen, som drömmer sig tillbaka till kommunisttiden.
– Det är klart man kan bli arg över att vi har lägre löner än andra i Europa, men vad ska vi göra? Vi måste ju ändå jobba och försörja oss. Rumäner är ett härdat och tåligt folk, förklarar Gabi och Gabriela.
Gabi röstade inte i förra valet till EU-parlamentet eftersom han jobbade utomlands, annars hade han gjort det. Samma förhållande gäller i vår, när nytt val stundar:
– Fast jag har inte bestämt vilket parti jag ska rösta på, säger han.
