Arbetsskada godkänns inte – trots dubbla läkarintyg
Två psykiatriker och en kurator bedömer att parkeringsvakten Mikael Ohlsons psykiska problem är en arbetsskada han fått av att bli dödshotad i tjänsten. En försäkringsläkare, som aldrig träffat honom, säger att det inte kan anses styrkt. På den grunden nekas han både livränta från Försäkringskassan och ersättning från Afa Försäkring.
I dag, sju år senare, känns det inget speciellt när Mikael Ohlson promenerar längs Köpmansgatan i centrala Göteborg. Det vill säga som privatperson, i vanliga civila kläder. Men att återgå till arbetet som uniformerad parkeringsvakt är inte möjligt för honom, vare sig på Köpmansgatan eller någon annanstans.
Så låt oss backa bandet till en januaridag 2005, då Mikael gör sin vanliga runda på Göteborgs gator. På den tiden var det stoppförbud på Köpmansgatan, samtidigt som de många butikerna gjorde att många människor ändå stannade till där.
– Jag lappar en parkerad sportbil. Just då kommer bilens ägare ut ur en butik och ställer sig alldeles upp i ansiktet på mig, säger Mikael.
”Vill du dö”, säger bilägaren med hotfull uppsyn.
– Nej, är detta ett hot? svarar jag. ”Du tar bort den där lappen. För i mitt land är det krig och jag kommer att hitta dig”, återberättar Mikael samtalet.
Utan att ta bort böteslappen går han direkt till närmaste polisstation, där han börjar upprätta en anmälan för olaga hot. Men han avbryter processen när han inser att polisen inte kan sekretessbelägga hans personuppgifter.
– Jag tänkte att om jag lämnar mina uppgifter kan den där mannen få tag på mig, om han vill hämnas. Så jag vågade inte fullfölja anmälan.
Vid den här tiden är Mikael anställd av företaget Flexlife Security, och jobbar som uthyrd till kommunala Gatubolaget. När han berättar för arbetsgivaren om det inträffade, får han gå på upprepade stödsamtal hos en psykolog som Flexlife har avtal med. Mikael får också jobba i par med en kollega i några dagar, och ser till att få skyddade adressuppgifter. Allt sammantaget gör detta att Mikael orkar jobba vidare utan att sjukskriva sig.
– I min tankevärld var problemet borta. Även om det kändes jobbigt ibland så trodde jag att mina besvär kom sig av andra personliga problem, säger Mikael.
Med detta syftar han på att han bland annat hade smärtsamma separationer och vårdnadstvister bakom sig. Han hade också ekonomiska bekymmer, i form av svårigheter att betala underhållsstöd för sina barn.
I februari 2006, nästan precis ett år efter dödshotet, drabbas Mikael av akuta magsmärtor på jobbet och uppsöker Slottsskogens Vårdcentral. Därifrån skickas han vidare till akuten på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, som inte hittar något fysiskt fel på honom. Smärtorna är dock så pass svåra, att läkaren skriver ut Tiparol – enligt den svenska läkemedelskatalogen Fass ett ”morfinliknande” läkemedel som bara bör förskrivas med ”största försiktighet”.
Efter ett par månader vill Mikael inte längre ta det beroendeframkallande preparatet. Han vänder sig åter till vårdcentralen. Där får han recept på Treo Comp, och kommer i kontakt med en distriktsläkare som är specialist i psykiatri.
Efter samtal med Mikael skriver läkaren i en journalanteckning, att han bedömer att Mikaels magsmärtor och ångest beror på de ovan nämnda ekonomiska bekymren och vårdnadstvisterna.
Vid årsskiftet 2007–2008 går Gatubolagets uppdrag över till det privata företaget Addici. Mikael, som förgäves sökt andra arbeten, följer med till Addici och jobbar vidare med samma uppgifter som förut – men det blir svårare och svårare.
– På Gatubolaget kunde man jobba två och två, och vända sig till någon kollega när det blev tufft. På Addici var man i princip ensam hela tiden, säger Mikael.
Han uppger att han ansökte om andra arbetsuppgifter inom Addici, uppgifter där han inte skulle behöva arbeta uniformerad ute på gatorna:
– När vi först blev anställda av Addici hette det att vi var ett stort företag med städtjänster, vaktmästartjänster och så vidare. Men när besvären blev värre och jag sökte annan tjänst, då fanns det plötsligt ingenting. Det var ut på gatan i uniform som gällde, säger Mikael.
Addici hade heller inget avtal med psykolog eller någon annan krishanteringspolicy, så som Gatubolaget hade haft. Det framkom efter att Addici fått uppdraget, berättar Stefan Törneberg, försäkringshandläggare på Transports avdelning 3 i Göteborg.
– Över huvud taget var de inte riktigt förberedda, deras krishantering var otillräcklig. Och detta är ändå ett företag som bedriver bevakningstjänster i problemtyngda områden. de borde ha haft en ordentlig krishanteringspolicy, säger han.
Stefan Törneberg fortsätter:
– Efter att vi från Transport stött på så anlitade de ett krishanteringsföretag, men när Mikael drabbades så hade de helt enkelt inte den beredskapen.
Till slut, en dag i början av mars 2008, brister det för Mikael.
– Jag stod och lappade en felparkerad brödbil. Brödkillen var en vanlig hygglig människa, fredlig på alla sätt och vis. Men plötsligt började ögonen rinna, svetten forsade, adrenalinet pumpade. Jag kände att det här går bara inte längre.
Med ett litet leende tillägger Mikael:
– Men plikten framför allt, jag lappade bilen klart innan jag gick hem och sjukskrev mig.
Sedan den dagen har Mikael inte kunnat arbeta som parkeringsvakt, eller i något annat uniformerat yrke. Addici, som inte hade något annat att erbjuda, säger till slut upp honom på grund av arbetsbrist.
Mikael ansöker om TFA-ersättning, Trygghetsförsäkring vid arbetsskada, hos Afa Försäkring. Börjar gå hos en kurator på Slottsskogens Vårdcentral. Och inleder den långa processen, att försöka få sin oförmåga att jobba uniformerad godkänd som arbetsskada, i form av så kallat posttraumatiskt stressyndrom, av Försäkringskassan.
På hösten 2009 får Mikael en ettårig lönebidragsanställning på kansliet hos ett politiskt parti i Göteborgs kommunfullmäktige. Lönen är lägre än den han hade som parkeringsvakt, och hos Försäkringskassan ansöker han om en livränta som ska täcka mellanskillnaden. Detta skulle han ha rätt till, om det bedömdes vara en arbetsskada som tvingat honom att byta jobb.
Men Försäkringskassan godkänner inte hans psykiska besvär som en arbetsskada, utan avslår ansökan. De pekar på att det gått lång tid mellan dödshotet och besvären, och på att Mikael inte sjukskrev sig i samband med själva händelsen.
– Men att det gick bra att fortsätta jobba direkt efter hotet berodde ju på att jag fick god hjälp av Gatubolaget och Flexlife. En hjälp som sedan försvann när jag bytte företag, påpekar Mikael.
Kassan skriver att det ”mot bakgrund av kravet på positiv bevisning och den överviktsprincip som gäller” inte kan anses styrkt att hans besvär orsakats av det trauma han utsatts för i arbetet.
Detta med ”kravet på positiv bevisning” och ”överviktsprincipen” ska vi återkomma till nedan.
Kassans försäkringsmedicinska rådgivare, specialist i psykiatri, tar dessutom fasta på utlåtandet från vårdcentralens psykiatriker – där det bedöms att Mikaels ångestproblematik bottnar i vårdnadstvister och ekonomiska bekymmer för underhållsstöd. ”Dokumentationen i det medicinska underlaget ger inte skäl att bedöma att arbetsbytet är föranlett av den anmälda skadan”, skriver den försäkringsmedicinska rådgivaren.
Mikaels kurator på vårdcentralen intygar dock att hans sjukdomssymtom successivt har förvärrats, och har sitt ursprung i dödshotet.
Mikael har även fortsatt kontakt med den psykiatriker, som först antog att problemen berodde på bekymmer för underhållsstöd. Denne gör efterhand en helt ny bedömning, och kommer fram till att Mikaels besvär troligen är ett posttraumatiskt stressyndrom orsakat av dödshotet i januari 2005. I två olika intyg till Försäkringskassan skriver psykiatrikern bland annat att Mikaels ”tillstånd kommer nästan på dagen ett år efter det riktade hotet vilket talar för ett kausalt samband”, ”min uppfattning är att han har ett posttraumatiskt stressyndrom som utlöstes vid dödshotet men som senare tog sig ett klarare uttryck”, och ”angående min tidigare förmodan att hans besvär skulle bero på trassel med underhållsstödsbetalning så är den felaktig. Han har haft trassel med detta sedan 1996 och hade inte utvecklat symptom under alla dessa år. Jag kan därför intyga att han fyller de kriterier som krävs för posttraumatiskt stressyndrom.”
Mikael besöker också en annan psykiatriker, på en annan vårdcentral, som i ett intyg till Försäkringskassan skriver att Mikael inte längre kan arbeta som parkeringsvakt i uniform och ”…min bedömning är att det finns ett orsakssamband mellan dödshotet han utsattes för och de fobier han senare utvecklade. Man kan säga att övervägande skäl talar för ett samband.”
Angående Försäkringskassans invändning om att det gått lång tid mellan dödshotet och besvären, skriver psykiatrikern att ”det är min erfarenhet att fobiska symtom efter problem på arbetet, kan uppkomma en period efter problemen (…) besvär kan uppkomma åtminstone några år efter händelsen.”
Med stöd av dessa intyg överklagar Mikael Försäkringskassans beslut till Förvaltningsrätten i Göteborg. Som avslår hans överklagan med motiveringen att det finns omständigheter som talar ”både för och emot” att besvären orsakats av dödshotet. Mikaels problem i privatlivet anses utgöra ”konkurrerande faktorer”, som kan vara huvudorsaken till hans oförmåga att fortsätta som parkeringsvakt.
Därmed saknas ”övervägande skäl” för att tro att hotelsen är huvudorsak till Mikaels oförmåga att jobba vidare som parkeringsvakt. Det som gäller är alltså Försäkringskassans ”överviktsprincip” och krav på ”positiv bevisning”.
På hösten 2010 meddelar Afa Försäkring att de gått igenom Försäkringskassans handlingar och delar kassans bedömning. Mikaels besvär godkänns inte som arbetsskada, och Afa nekar ersättning för inkomstförlust. Men betalar ut 2 500 kronor för ”sveda och värk”.
– Så de har ju ändå erkänt att det som har hänt, har hänt, kommenterar Mikael.
I dagsläget har Mikael överklagat Förvaltningsrättens beslut till Kammarrätten. Med Stefan Törnebergs hjälp har han även gjort en ny ansökan hos Afas omprövningsavdelning, denna gång om ersättning för ”lyte och men” vilket till skillnad från sveda och värk syftar på problem av bestående natur.
Mikael har ännu inte fått besked om kammarrätten kommer att ta upp hans fall till prövning eller ej. Han har heller inte fått veta när de ska fatta beslut i frågan. Men han hoppas få besked innan den 15 november, för senast den dagen vill Afa Försäkring att Mikael ska lämna in en kopia på rättens besked om prövningstillstånd.
I övrigt är Mikael arbetslös sedan det politiska parti, på vars kansli han arbetade, förlorat sitt mandat i Göteborg och kansliet upplöstes. Han beskriver det som svårt att hitta ett nytt jobb vid 53 års ålder, men han understryker:
– Jag ger inte tappt, jag har alltid försökt göra det jag ska. Men när jag tänker tillbaka… fysiska skador är nog lättare att få erkända som arbetsskador. Sett i backspegeln hade det kanske varit bättre om den där mannen slagit ner mig.
