Släng rätt! En stor del av Ulrika Linders jobb går ut på att fiska upp felkastat skräp. Här släpar hon en ryggsäck.

Mötet. När hon måste vada ut i svart guck med en skyffel. Då mår Ulrika Linder ”så jävla gött”. Så skriver hon själv i sin tecknade bok "Återvinningscentralen".

Fast allra roligast är att köra maskin, säger Ulrika Linder.

Oväntat, eftersom hon är utbildad konstnär. Det var när barnen kom hon såg sig om efter större trygghet, ett fast arbete och månadslön i stället för ströjobb. På återvinningen känner hon att hon hamnat rätt och gör nytta, för miljön.

– Jag har alltid gillat att besöka återvinningscentraler. Det är väldigt spännande platser, bara att stå och titta ner i containrar! Ett slags kaos, i teorin. Du vet aldrig vem eller vad som kommer in till anläggningen.

Ulrika Linder skildrar träffande livet på de olika återvinningsstationer hon ambulerar mellan i Örebrotrakten. Hon tecknar i nattsvart tusch, som sig själv diaboliskt skyfflande den slabbiga gucken på botten av en sopcontainer.

Fotografier ger också en dokumentär bild av arbetsplatserna, avslöjar en sorts skönhet hennes konstnärsöga ser bland bråten på konsumtionssamhällets bakgård. Vissa för tankarna till kända konstnärliga verk, som konstnären Marchel Duchamps skandalomsusade pissoar, Fountain.

Tjock-tv hatobjekt

Ulrika Linder beskriver hatobjekt som tunga tjock-tv-pjäser, apparater som alltid tycks placeras högt i elburarna. Och för kylskåp igentejpade med silvertejp bör man se upp. Gamla matrester kan sprida oväntad odör.

En torkad krokodil är nog det konstigaste hon hittat. Den återuppstod som klickmagnet på sociala medier och hamnade i tidningsspalterna.

Leksaker slängs i mängd, ofta fungerande, liksom den populära julklappen, elektriska fotbad (glömmer helst det jag själv skickade till sista vilan).

Påsar med gott och blandat ”äckelpäckel” kastas med fördel av besökare som ger sig av med rivstart. Är något riktigt svårslängt skickar pappan helst fram sina barn. Ulrika Linder tecknar karaktärstyper vi känner igen och den manliga ilskan lockar till både fniss och skratt.

– Generellt är kvinnor bättre på att sortera än män. Alla klarar inte heller att få anvisningar av kvinnor eller någon över huvud taget. De är inte vana vid det, säger hon.

Tuppfäktning

Själv har jag upplevt skillnad mellan stads- och landsortstippar. Läs: mildare arbetare på mindre orter. När män möter män kan tuppfäktning uppstå, är min erfarenhet. Linder tror det kan bero på bilens placering, nära sopkastaren. Hon målar upp en scen ur en Disneyfilm där Långben med sin portfölj förvandlas till en djävul, så fort han sätter sig bakom ratten.

Kanske förändras tonen med avståndet till bilen?

Alla kan missa skyltar och drabbas av en för tippen typisk ”selektiv perception”, illustrerar Linder. Men hon undviker att gå in i konflikter. Varken hon eller kollegorna ger sig på att dirigera trafik, vid kö-kaos.

– Ibland räcker det med att gå undan och att en arbetskamrat går in och gjuter lite olja på vågorna. Fast de allra flesta är vänliga, frågar oss och vill verkligen göra rätt, försäkrar hon.

Frågan om klass dyker också upp. På återvinningscentralen ställs maktförhållandena på ända. Arbetaren i lysande neongrönt har alltid rätt och kunden fel – oavsett yrke, status och årgång på SUV.

Det var viktigt för Ulrika Linder att kollegorna gillade hennes bok.

– De kände igen sig. Jag har bara fått positiva reaktioner, säger hon.

Hennes mission är att förklara skillnaden mellan förpackningar och föremål och hur vi ska sortera. Så att avfallet verkligen går att återanvända. Och inte förstörs av felsläng. Då och då sticker det till i samvetet när man läser hennes bok. Inte har man slängt rätt alla gånger.

Det jamar utanför dörren i familjens hus i Stora Mellösa, utanför födelseorten Örebro. Ulrika Linder reser sig ur soffan och släpper in den orangea katten Trogmorten, ”Trogis”, döpt efter en bok.

Folkmusik

Uppväxten omgärdades av folkmusik. Pappan är riksspelman och sambon Isak ”omöjlig att teckna” utan sin fiol. Ulrika Linder spelar själv och avbildar dottern Emy med flöjt i hand. Hon och sonen Fride föddes med bara ett och ett halvt års mellanrum och är som pseudo-tvillingar.

Vardagens småbarnsröra tecknar Ulrika Linder på uppsprättade kuvert och delar med sig av på Instagram under sitt alias, Diskbänkstecknaren.

Hon vill inte läxa upp eller avskräcka folk från återvinningen. Ingen ska lämna den arg eller med känslan av att ha gjort fel. Då är risken att man kastar ännu mer hipp som happ nästa gång.

– När någon stannar upp och pratar är det jättekul. Jag har lätt att få kontakt, är ganska pedagogisk och gillar att diskutera.

Gärna miljö, konsumtion och cirkulär ekonomi. Hur det ska gå med vårt arma jordklot.

– Jag är pessimist, tyvärr. Även om jag själv återanvänder, lagar min gamla cykel, köper begagnade kläder och inte reser eftersom vi inte har råd. Det är så mycket vi måste ändra i vårt beteende. Att dra ner på konsumtionen och tillverka miljövänligt räcker inte. Arbetsförhållandena måste också förbättras och människor få löner som går att leva på.

Vi är inne på politik. I en av Ulrika Linders teckningar av vår köp- och slängkultur slår en kvinna ut med armarna:

– Det är inte klokt vad folk slänger! Förfärligt!

Linders alter ego svarar:

– Exakt! Det borde finnas regleringar över hur mycket man får köpa och resa! Men då behöver vi ju ett annat ekonomiskt system.

Kvinnan tystnar besvärad.