Krönika. Min far var journalist och han sa en gång att alla journalister egentligen vill bli författare. Själv siktade han på att bli poet. Fast med fru och tre barn i släptåg var det lite svårt att bli geniförklarad och leva bohemliv i Paris.
Han fick visserligen ett antal sonetter publicerade på Aftonbladets kultursidor, men man kan säga att han hade problem med att få ihop helheten i livet: poesin och brödfödan.
Men det är inte bara journalister som vill bli författare. Som den kvartskändis jag är händer det att folk kommer fram till mig och säger:
– Du skriver nog bra men om jag skrev en bok om mitt liv så skulle det bli en bestseller!
Jag brukar förklara att om det är något som behövs så är det sådana historier direkt ur verkliga livet. Problemet är bara att man måste skriva dem först. Och att skriva en bok är ungefär som att bygga ett hus.
Man ser huset framför sig och har kanske till och med en ritning. Men det är själva byggandet som kräver vana, noggrannhet och uthållighet. En grund ska läggas, en stomme byggas, fönster och dörrar passas in och ovanpå och runt alltihopa ett tak och panel. Helst ska det bli rakt också. Man kan nog lugnt säga att det är nittioåtta procent transpiration och två procent inspiration både att bygga hus och att skriva böcker.
Jag tror inte att det enbart är av egoistiska skäl och för att framhäva sig själva som många vill ge ut böcker.
Man vill nog dela med sig av sina liv och stoppa vattnet som rinner under broarna för några ögonblick. Att arbeta med texter är något djupt nedärvt hos oss. Det handlar om vår egen och vår gemensamma historia.
Fast man kan njuta av att läsa också och våra vägkrogsbibliotek har blivit ett sätt att komma nära litteraturen, om än inte att skriva den. För många på vägarna är det numer en del av arbetslivet att lyssna på böcker. Det har gett transportarbetare en litterär identitet som är svårslagen, då vi förmodligen är Sveriges mest belästa (boklyssnande) yrkesgrupp.
De har också gett en bred allmänhet insikt i att vi, som tidigare mest setts som hamburgerätande bromsklotsar i trafiken, också har ett intellektuellt liv.
Böcker är komplicerade saker som ofta rör sig i flera plan och jag är övertygad om att transportarnas massiva boklyssnande har skapat ett bättre klimat på arbetsplatserna. Att man diskuterar mer. Och även om man har olika åsikter går det ofta att förstå varandra då man inte ser allt i svart och vitt.
I november öppnades ännu ett vägkrogsbibliotek, det trettonde i raden, på Rasta i Väse utanför Kristinehamn, många norgechaufförers stamfik. Jag brukade själv stanna där när jag körde på Oslo och nu fick jag vara med och inviga det.
Så numer säger man inte bara: ”keep on truckin’!” Till chaufförer och andra transportare kan man också säga också: ”keep on readin’!”