Behovsanställd utan rätt till sjukpenning
När Birgitta Büchels slitna knä sa stopp för fler taxikörningar vände hon sig till försäkringskassan. Där fick hon veta att hon betraktades som arbetssökande, och riskerade att bli utan sjukpenning – trots att hon jobbat heltid de senaste sex åren. Allt hängde på att hon var behovsanställd.
Birgitta Büchel är 62 år och har förvärvsarbetat i hela sitt liv. De senaste sex åren har hon jobbat för Taxi 21, som kör för Taxi Trollhättan. Anställningsformen har varit behovsanställning, som förlängts ett år i taget.
Hon har fått jobba mestadels nätter och kvällar utifrån ett veckoschema, och sammantaget har det blivit så många timmar att det i snitt motsvarar mer än en heltidstjänst.
Trots detta betraktade försäkringskassan henne inte som anställd, utan som arbetssökande, när hon vände sig dit för att få ersättning i samband med sjukskrivningen i augusti.
– Det kom som en chock. Handläggaren sa att det berodde på anställningsbevisen och att reglerna var såna, berättar Birgitta.
Hon vände sig då till Transports lokalavdelning 55 i Uddevalla. Ombudsmannen Jan Asplund hade aldrig hört talas om något liknande fall förut.
– Hon har jobbat heltid och kunde bevisa det, men enligt försäkringskassan var det anställningsbeviset som gällde, säger han.
Trots reglerna på försäkringskassan verkar tolkningarna för behovsanställda skifta. När Birgitta opererade sin fot för två år sedan var det inga problem att få sjukpenning.
Under hösten har ett flertal intyg och kompletteringar skickats, och det slutliga beslutet har dragit ut på tiden. Birgitta Büchel har oroligt väntat flera månader, med en överhängande risk att få avslag på sin ansökan.
Förutom problem med migrän, en bidragande orsak till sjukskrivningen, och haltande med kryckor har Birgitta också fått kämpa för att klara sig ekonomiskt. Efter att ha lånat pengar från släkt och vänner tvingades hon till slut vända sig till socialtjänsten.
– Från början sa de att de inte skulle kunna hjälpa mig heller – eftersom jag inte var arbetslös. Men till slut fick jag pengar därifrån, åtminstone så att jag klarade den här månaden, berättar hon.
Bara att gå till socialen tog emot för Birgitta, som är van att jobba för pengarna och klara sig själv.
– Det kändes förnedrande. Psyket fick sig en knäck.
I slutet av december fick hon veta att hon trots allt skulle få ersättning.
– Men det är konstigt. Nu är det en månad som jag inte ska få något för, eftersom jag tydligen räknades som arbetsför då, men det har varit samma problem hela tiden, säger hon.
Liksom många andra taxiförare kör Birgitta vanligtvis på procentlön, som baseras på det inkörda beloppet under månaden. Det gör att hon i slutändan brukar hamna på garantilönenivån, en lägstalön som alla taxiförare i åkerier med kollektivavtal har rätt till, oavsett inarbetad tid.
Men garantilönen, för närvarande 17 432 kronor, har inte varit tillräcklig för Birgitta som har fått det att gå runt tack vare att hon jobbat som behovsanställd. Det har nämligen gjort att hon har fått sin semesterersättning utbetalad varje månad, som komplement till lönen.
– Det behövs för att jag ska klara att betala räkningarna, ob eller övertid får vi ju inte, säger hon.
För åkaren kör över femton andra förare, och bara ett par av dem har tillsvidareanställning. De övriga är behovsanställda, som Birgitta, och flera av dem har jobbat där längre än hon.
Eftersom hon har behövt extrapengarna från semesterersättningen har hon tidigare inte funderat över tillsvidareanställning.
– Min anställning löper ut i februari och nu känns det nästan tryggare att låta den göra det eftersom det verkar lättare att få a-kassa än sjukpenning. Men jag ska ta en diskussion med Jan Asplund och se vad han kan göra, säger Birgitta.
Jan Asplund säger att han inte kände till detta förrän Birgitta hörde av sig, men menar att det inte bör vara några problem att få hennes anställning ändrad till en fast tjänst om hon vill det.
– Det är arbetsgivaren som har gjort fel. En behovsanställning går egentligen, enligt lagen, automatiskt över till en tillsvidareanställning efter två år. Varför det inte har hänt vet jag inte, säger han.
Just nu väntar Birgitta på att få tid för operation.
– Vi får se hur det går fram till dess. Jag är inte till någon nytta för arbetsgivaren när jag går på kryckor. Jag kan inte hjälpa någon med packningen eller hämta någon i rullstol, säger hon.
Oavsett vad som händer vill Birgitta Büchel passa på att varna andra.
– Det är nog bra att det här kommer ut, det behövs mer information om vad det innebär med en sådan här anställning. Jag hoppas att ingen mer blir drabbad, säger hon.
