Bengt Ågerup: Den röda miljardären
69-årige Bengt Ågerup är mångmiljardär, riskkapitalist, och medlem i Kungliga Patriotiska Sällskapet. Han är dessutom socialist, talar engagerat om ”det utopiska samhället”, och fnyser åt ”oreflekterande girigbukar”. Hur går det ihop?
Bengt Ågerup ger inte ett särskilt ”miljardärslikt” intryck, eller åtminstone motsvarar han inte klichébilden av en stenrik riskkapitalist. Iförd flanellskjorta öppnar han själv dörren till sitt kontor, anonymt inhyst i en tvåvåningsbyggnad i Uppsala Science Park. Där ligger hans hund Leo hemtamt ligger och slappar i fikarummets soffa.
Så snart Bengt Ågerup tar till orda, anar man dock drivet som fört honom från ett litet barackföretag till plats 35 på listan över Sveriges rikaste personer. Han börjar med att avfärda larmrapporterna om global uppvärmning och överbefolkning som propaganda, vilken syftar till att hålla tredje världen i schack.
Enligt Bengt Ågerup finns det oändliga naturresurser, om de nyttjas på rätt sätt.
– Bara solskenet under en enda dag räcker för att försörja världen med energi under ett helt år, om vi utvecklar metoder för att ta tillvara det. I det utopiska samhället, där resurserna utnyttjas optimalt, där finns det ett sådant överskott att allas behov kan tillgodoses, säger han.
Men låt oss börja från början, i Bengt Ågerups fall med 1960-talets vänstervåg. Den unge Bengt studerade bioteknik på universitetet, började läsa Marx, flyttade in i ett vänsterkollektiv i Uppsala, och blev aktiv i FNL-rörelsen. Han höll föredrag om den så kallade rådssocialismen, som i korthet går ut på att ekonomin byggs upp kring enskilda företag, som leds av de anställda i så kallade arbetarråd.
– Jag trodde på möjligheten att man samlades kring en produktion och arbetade gemensamt. Däremot var jag tveksam till de här bokstavskombinationerna som ville göra revolution och så vidare. Jag har alltid varit demokrat, säger Bengt Ågerup.
Efter att ha doktorerat i mitten av 1970-talet började han arbeta på bioteknikföretaget Pharmacia. Även fritiden ägnades åt bioteknologisk forskning, och till slut kunde han ta patent på en modifierad form av hyaluronsyra – ett ämne som ingår i flera olika läkemedel, men vars potential dittills inte kunnat utnyttjas fullt ut.
Med patentet som bas startade Bengt Ågerup 1987 ett eget medicinteknikbolag, i mycket blygsam skala. Det inhystes i en hyrd barack, och företagsnamnet Q-Med hittade han på bara för att bolaget skulle vara enkelt att hitta i telefonkatalogen. Väldigt få företag börjar på Q.
– Men det blev flera produkter med tiden, som lade grunden för en ganska stor försäljning, säger Bengt Ågerup.
Hyaluronsyra används bland annat till att behandla starr och ledsjukdomar, men kan även ge slätare hy, fylligare läppar och större bröst. Och det var där de stora pengarna fanns.
– Människor får välja vad de vill. Man måste ju ge kunderna det kunderna vill ha. Och det är väl det som komplicerar det här med rådssocialismen, där arbetarråd ska bestämma över produktionen, kommenterar Bengt Ågerup satsningen på skönhetsprodukter snarare än läkemedel.
Och uppenbarligen ville kunderna ha Q-Meds produkter. När bolaget introducerades på börsen 1999, hade man 100 anställda och omsatte 144 miljoner kronor.
Ett tiotal år senare, när Q-Med såldes till det schweiziska läkemedelsföretaget Galderma, hade företaget över 600 anställda och omsatte nästan 1,5 miljard. Galderma betalade sju miljarder för bolaget, och Bengt Ågerup tjänade personligen nästan tre miljarder på sina 47 procent av aktierna.
Och eftersom han ägde aktierna via ett holländskt holdingbolag, som i sin tur ägdes av ett bolag i Luxemburg, slapp han betala ungefär en miljard i svensk reavinstskatt.
Socialisten Bengt Ågerup ser dock inga problem med denna typ av skatteplanering.
– Alla skatter som hänförde sig till verksamheten betalade vi, det var åtskilliga hundratals miljoner hela tiden. Jag tycker det är en annan sak om man registrerar bolag på Jerseyöarna eller andra platser där bolaget inte är verksamt, bara för att slippa de löpande skatterna.
Men du ville inte skatta för realisationsvinsten?
– Tanken var att vi fortsätter investera Q-Medpengarna, vi behåller dem så vi kan använda dem. För att vara en bra socialist måste man hantera kapital på ett bra sätt. Nu används Q-Medpengar till investeringar både i Sverige och i andra länder. Än så länge går vi med förlust eftersom vi investerar i start up-företag som inte tjänar pengar. Men förhoppningsvis kommer de att göra det, och då får vi betala betydande belopp i skatt.
Det viktiga för Bengt Ågerup är att pengarna återinvesteras.
– Vi har ju till exempel tagit bort förmögenhetsskatten och sänkt bolagsskatten i Sverige, för att företagen ska kunna återinvestera. Det tror jag är bra, man ska vara försiktig med att beskatta kapitalet. Däremot ska man gärna beskatta konsumtionen.
Investeringarna som Bengt Ågerup talar om görs genom det nya företaget Nxt2b, som startades för två år sedan. Det är ett investmentbolag som går in med pengar till ”olika fiffiga forskare i biotech-sektorn”, som Bengt Ågerup uttrycker det.
– På de här två åren har vi investerat ungefär en miljard i ett 30-tal företag, som vi hoppas kan växa och bli till nästa Q-Med. Pengar ska arbeta och göra nytta, säger han.
Bengt Ågerup skiljer denna typ av kapitalism från den så kallade finansiella ekonomin.
– Det har blivit lite av en trend att man ska tjäna pengar på pengar. Men om man kan, ska man tjäna sina pengar på verksamhet som skapar arbetstillfällen. Jag tycker också att verksamheten ska generera produkter som bidrar till människors vällevnad.
Skapa arbetstillfällen och produkter som bidrar till människors vällevnad – är det socialism för dig?
– På ett sätt är det ju det. Men eftersom det är kunderna som bestämmer värdet hos en produkt, så faller den gamla ortodoxa socialismens teori om produktens mervärde, som stjäls av arbetsgivaren. Så man får hålla sig till den socialistiska grundprincipen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.
Hur ska då fördelningen av resurser se ut i ditt drömsamhälle?
– När man säger ”av var och en efter förmåga…”, så finns det självklart skillnader i förmåga mellan människor. Inte främst intellektuella skillnader, utan skillnader i energi och initiativförmåga. Samtidigt har en sjuk och trött människa naturligtvis större behov. Men som jag sa tidigare: I det utopiska samhället, där resurserna utnyttjas optimalt, där finns det ett sådant överskott att allas behov kan tillgodoses. Då löser sig allt.
Hur uppnår man det utopiska samhället?
– Då måste vi gå genom en väl skött kapitalism. Titta på Warren Buffet (amerikansk investerare och en av världens rikaste män, redaktionens anmärkning), han har i princip skänkt sina tillgångar till världssamfundet. När hans investeringar är färdigutvecklade så säljer han dem. Samma sak med Bill Gates. Det är där man måste slå in den moraliska kilen.
Mellan goda och onda kapitalister?
– Mellan goda kapitalister och vad jag skulle kalla oreflekterande kapitalister. Sådana som lika gärna investerar i vapenindustrin som i något bra, så länge de tjänar pengar på det. Girigbukar, helt enkelt.
Vilken är statens roll i det utopiska samhället?
– Staten ska reglera vad som är lämpligt att vi håller på med. Alltifrån hur vi utvinner energi till hur fort vi får köra på vägarna. Ordningsfrågor, egentligen. Däremot ska staten inte sitta på andra sidan bordet och driva företagsverksamhet som den själv reglerar. Men den ska heller inte skänka bort våra naturtillgångar, som vi i praktiken gjort genom att tillåta inmutningar av olje- och malmfyndigheter till exempel.
– Jag anser att allt som finns en meter under markytan är allas egendom, det ska egentligen tillhöra världssamfundet och borde användas till att ge alla en dräglig tillvaro.
Och näringslivets roll?
– Att leverera mot kundbehov inom ramarna för de regler och förordningar som finns. Och i det ideala samhället blir kundintresset mer definierat. Om vi till exempel tittar på problemen som varit med privat åldringsvård. De beror inte på att bolagen tar ut vinst, utan på att man inte tydligt definierat vad som är ett bra innehåll i åldringsvården.
– I Utopia-samhället behövs det inga stora enheter, så man kan få en väldigt bra lokal styrning.
Vad ser du som det största problemet i Sverige i dag?
– En iakttagelse är att vi är dåliga på att ta emot invandrare. Vi tenderar att bara se motsättningar mellan människor. När man kan driva ett politiskt parti ända in i riksdagen på denna enda fråga, då är det bara att konstatera att vi inte lyckats hantera frågan.
Bengt Ågerups lösning på integrationsproblemen ligger främst hos de enskilda medborgarna:
– Man skulle till exempel kunna tänka sig någon form av faddersystem där privatpersoner engagerar sig i invandrade familjer, och hjälper dem att dra i gång livet i det nya landet.
Händer det att folk säger till dig: ”Varför ger du inte bort alla dina pengar till de fattiga, om du nu är socialist”?
– Javisst, ofta.
Vad svarar du?
– Att det kanske skulle mätta några munnar just nu, men det ger ingen bestående förändring.
Bengt Ågerup exemplifierar med hur han bidragit till en satsning mot mödradödlighet i Tanzania. Han nämner inga summor, men enligt affärspressen handlade det om 250 miljoner kronor. Pengarna går till utveckling och utbildning, vilket till skillnad från välgörenhet ger människor möjlighet att komma ur behovet av hjälp utifrån.
– Det vi gör i Tanzania bygger långsiktig förändring, och är tänkt att över tid slussas över till landets hälsoministerium. Välgörenhet lindrar bara för stunden, säger Bengt Ågerup.
Även på det lokala planet, i hemstaden Uppsala, har han skänkt pengar till välgörande ändamål. När fotbollsklubben IK Sirius hade ekonomiska problem löste Bengt Ågerup klubbens skulder och gick in med pengar, som ska hjälpa laget till Allsvenskan.
– Fotboll är den ultimata sociala sporten, allt du behöver är en boll och en någorlunda plan yta. Och det är ju bättre att ungdomarna spelar fotboll än att de kastar sten på bussar i Gottsunda. Men för att locka ungdomar behöver man ett representerande lag, säger han.
Även i detta fall är Bengt Ågerup noga med att han inte tror på punktvis välgörenhet utan krav på motprestation. I samband med att han sköt till pengar, kritiserade han Sirius för att ha en ”grabbig” klubbkultur. Och i dag, tre år senare, konstaterar han förnöjt att klubben nu har flera framgångsrika tjej- och damlag.
Inom klassisk socialism menar man att filantropi är hjälpsamhet på givarens villkor, att nödvändiga satsningar ska bekostas över skattsedeln?
– Idén med Sirius är att man odlar upp en verksamhet som drar publik och bär sig ekonomiskt, och därmed inte är bidragsberoende längre. Verksamheten måste kunna ta nästa steg på egna ben, och inte behöva bekostas över skattsedeln, sammanfattar Bengt Ågerup. Han sneglar lite på klockan. flera medarbetare väntar otåligt på ett arbetsmöte.
Men hur var det nu med Kungliga Patriotiska Sällskapet? Varför är en socialist medlem i en förening som stadfästes av Gustav den tredje på 1700-talet, och som än i dag har sina årsmöten på Riddarhuset i Stockholm?
Bengt Ågerup ler nästan generat vid frågan.
– De delar ut en utmärkelse till folk som gjort insatser för näringslivet, och jag fick den för min verksamhet med
Q-Med. Det är en gammal anrik förening som är samhällstillvänd på olika sätt, man behöver inte vara rojalist för att vara med.
Men är du rojalist?
– Jag är väl inte jätteupprörd över att vi nu har en monarki… men i det utopiska samhället tror jag att alla kungligheter kommer att försvinna av sig själva.
