Biljettkontroll i busväder
Bevakning. I snålblåst eller sol. Väktarna som kontrollerar biljetter i Östergötland är ute varenda dag och ser till att resenärerna betalar.
Någon sitter bakåtlutad i en stol. En annan har ställt sig upp och spänner på sig bältet med batong och handklovar. Ovanpå underställen tar de på sig sina skyddsvästar. Vi är vid Avarn Securitys lokaler i Linköping. Bevakningsföretagets Linköpings-filial ligger alldeles bakom Biltema och gruppledaren Andreas Eklundh berättar för Mikael, Julianos, Zahra, Gabriella, Matilda och Robert vad som händer i dag: Det blir storkontroll.
Första stopp garnisonsområdet.
Det snöar sidledes där vid busshållplatserna på Brigadgatan bredvid tingsrätten. När alla samlats meddelar Andreas:
– Nu kommer det en buss!
Han ställer sig i position för att gå på vid föraringången.
Bussen rullar in och väktarna börjar med att kontrollera biljetterna på dem som kliver av bussen.
– Och allt har fungerat som det ska, säger Andreas och busschauffören svarar ja.
Vid en sådan här storkontroll får chauffören stanna kvar på hållplatsen tills alla biljetter är kontrollerade. Det tar i regel ett par minuter. En person utan biljett får kliva av bussen och en väktare skriver dagens första tilläggsavgift, ungefär samma sak som böter, på 1 500 kronor.
– Det är ju alltid tråkigt, säger Andreas. Men samtidigt så vet man ju att det kostar för alla andra när vissa inte betalar för sig.
– Mikael tar de flesta tjuvåkarna, säger Matilda.
Mikael, har jobbat med biljettkontroller i sex år.
Han gillar att jobbet är friare än det som ronderande väktare eller skyddsvakt.
– Vi har sällan tidsbestämda hållpunkter och specifika bussar vi måste vara på. Vi har mycket frihet under eget ansvar och det är skönt att ha frihet att göra som vi vill förutsatt att arbetet blir utfört.
Nästa buss har kommit och gått. Ytterligare en person utan giltig biljett har hittats. Matilda har räknat in hur många resenärer det är och väktarna står ute i kylan igen och skyddar sig från vädret under busskurens tak.
Vad är bäst med uppdraget som biljettkontrollant?
– Att få komma ut och träffa människor. Jag jobbade tidigare på en galleria och där jobbar man helt själv som väktare, säger Matilda.
Hur är det att dela ut kontrollavgift?
– Det är aldrig kul och jag tror inte man vänjer sig vid det. Men samtidigt, de har ju inte betalat sin biljett.
Tjuvåkarna brukar faktiskt ha en biljett att visa när kontrollanterna kommer fram till dem. Men den är ofta köpt efter att kontrollen inletts.
– Vi kan fortfarande bevisa att de åkte utan biljett, säger Mikael.
– Vi kan se klockslag på biljetterna, säger Matilda.
Blir resenärer som inte har biljett arga?
– Det mesta går att lösa genom att diskutera och lyssna. Men vissa tar till våld, tyvärr, säger Mikael.
Händer det även när ni är många som jobbar?
– Jo. det kan hända även när vi är nio stycken, säger Mikael.
Vad gör de då?
– Det kan vara sparkar och slag. Vi är med om konstiga saker vid gripningar när vi har ordningsvakter med oss. Då har vi påträffat narkotika, knivar och efterlysta personer. Det händer en hel del när vi är ute, säger Mikael.
Andreas som är gruppledare är heltidanställd. Mikael har en deltidsanställning. De andra kontrollanterna är behovsanställda enligt de speciella regler som finns i bevakningsavtalet. I praktiken jobbar de flesta mellan 140 och 150 timmar i månaden.
– Jag hade deltidsanställning med procent på ett annat uppdrag tidigare, men jag kan nog få det igen om jag ber om det. Men jag har inte brytt mig, säger en av biljettkontrollanterna.
Nästa buss rullar in och kontrollanterna plockar fram sina kontrolldosor och scannar biljetterna. Inga fuskåkare den här gången. Bussen rullar vidare och kontrollanterna går ut i kylan igen.
Mikael tar fram sin dosa och visar Transportarbetarens fotograf Pernilla hur det ser ut när en biljett blivit scannad.
– Här ser vi hur bussen kommer, och vilka zoner och vilka biljetter som gäller.
Om han känner sig osäker kan han klicka fram en karta med zonerna den kontrollerade personen kan åka. Har personen åkt längre än hen får så är det en resa utan giltig biljett och då blir det en tilläggsavgift.
Väktarna sätter sig i sina bilar och kör mot nästa stopp. Andreas är Transports arbetsplatsombud på Avarn i Linköping, han hoppar in i en bil med Transportarbetarens journalister och visar vägen.
Nästa höger, sedan andra avfarten i rondellen. Han har vägbeskrivningen nära läpparna samtidigt som han pratar om jobbets utmaningar.
– Utmaningen i jobbet är alla livsöden vi stöter på och att lära sig att hantera dem. Man lär sig när man jobbat en tid. Det har hänt att vi har fångat upp människor i en nedåtgående spiral och räddat dem, det är det som gör jobbet värt det.
– Vi lär oss också att känna igen vissa gruppkonstellationer. Och att förstå när det inte är läge att göra en kontroll på dem med två kontrollanter. Då kan vi i stället åka med och se till att alla andra får en lugn och skön resa.
Ny hållplats. Samma jobb. Det har snöat rejält och den tunga snön ligger som ett täcke på vägen. Bussen är försenad och ovädret som SMHI varnat för är nästan här. Nu kommer bussen! Den rullar in och två personer som sitter längst bak är snabba att börja fippla med telefonen. Den första mannen accepterar sin tilläggsavgift, visar sin legitimation och åker vidare med bussen. Den andra mannen är inte nöjd och säger att det inte fungerade att betala med mobiltelefonens betalkort. Han visar några gånger att det inte går, sedan går det.
Irritationen växer.
– Jag betalar mer skatt än alla er tillsammans. Ni jobbar på provision. Jag vet att jag har rätt.
Stämningen är irriterad men aldrig aggressiv. Andreas talar med honom och förklarar hur det går till att överklaga.
Den felaktiga uppfattningen att biljettkontrollanterna jobbar på provision stöter de på dagligen.
Resenären som tyckte att han fick en felaktig tilläggsavgift avslutade samtalet med vakterna med att ta upp telefonen och fotografera dem.
– Vi är vana. De håller på ibland men det är vårt jobb att hålla oss lugna, säger Gabriella.
– Det finns säkert 200 bilder på mig i Facebook-gruppen Var är kontrollanterna.
Får ni ta emot mycket skit?
– Något är det väl alltid, säger Gabriella.
– Gud ja! säger Mikael.
– Ja, alla är vi väl låtsaspoliser? säger Andreas.
Vad säger människor till er då?
– Vi får många fina ord mot oss. De mest frekventa är väl horunge och mammaknullare, säger Mikael.
– Tyvärr vänjer man sig och blir lite avtrubbad, säger Andreas.
