Bluesnörd tar sig ton
Månadens medlem. Han bor i en glänta med sammanlagt tre gårdar i Hälsingeskogarna, sopgubben Mikael Humlin. När andra far på charterresor lägger han hellre tusenlapparna på en ny elgitarr och jammar sig tillbaka till sina USA-resor – i bluesens spår…
Mikael Humlin hamnade i sopsvängen redan 1983. Efter en arbetsolycka läste han upp betygen på gymnasiet och tänkte bli lärare, men så hoppade han tillbaka till Sita igen. Ekonomin.
Fast Mikael trivs, med friheten, arbetskamraterna och ledningen.
Han slår upp dörren hemma på gården och kliver in i stallet, men varken hästar eller hö från förra ägaren, farbror Henry, finns kvar. Högtalare och förstärkare, mikrofoner på stativ och en trave fyllda gitarrfodral skvallrar i stället om Mikaels största intresse: musik.
Då talar vi blues, rock’n’roll och rockabilly.
Väggarna har prytts med foton, tidningsartiklar om Mikaels olika band och diverse minnesmärken från hans rundresor i USA.
– 2007, 2011 och så förra hösten, 2014, var vi där. Jag och mina blueskompisar. En av resorna bjöd sonen mig på, han är professionell musiker, säger Mikael stolt. USA är ett härligt musikland!
Mikael drar på värmeelementet, halar fram en av sina sju, åtta elgitarrer och börjar stämma den.
– Hu, vad det låter!
En kvarlämnad kaffebricka med tömda koppar skvallrar om gårdagens jam med ett av hans bägge band. Det blir inte så mycket pilsner numera, men killarna repar en kväll i veckan.
Mikaels första Amerikatripp gick till Chicago.
– Vi hyrde bil och körde söderut mot Memphis i Tennesee. 680 mil, totalt. Vi var överallt. I Tupelo i Mississippi, där Elvis föddes, på bluesfestival… Sonen spelade på olika bluesklubbar, ställen dit Keith Richards och Mick Jagger i Rolling Stones brukade gå. Och på Buddy Guy’s Legends. Det var ganska stort, där har inga svenskar stått på scenen tidigare.
Musiken pumpades in i Mikaels blod via modern och hennes far som härstammar från en spelmanssläkt i Dalarna. Där fanns Pekkas spelmän och Hjort Anders.
– Alla vet vilka det är. Morfar spelade fiol, mamma cittra och gitarr. Pärleporten och Han är min sång och min glädje. Hon var inte religiös, men det var så då. För mig blev det gitarr och elbas. Och svart folkmusik.
Mikael Humlin skrattar och drar ännu ett ackord. Han var 15 år när han började spela covers, Deep Purple, Led Zeppelin, rock’n’roll med amerikanska förgrundsgestalten Chuck Berry. Så blev han kär, lämnade Söders höjder i Stockholm, flyttade till Hälsingland, tappade bort gitarrspelet men återknöt kontakten i början av 1990-talet.
Olika band avlöste varandra. Mikael och kompisarna spelade på fjällanläggningar och pubar. Han fann ett Alice Cooper-fan och rock’n’roll blandades med punkrock på en skiva. Ytterligare ett möte förde Mikael till rockmusikens rötter, bluesen. Han var fast.
– Jag satte mig och och lyssnade på gamla bluesgubbar från Louisiana och vart alldeles tagen. Det är så här musiken ska vara!
Vad har USA-resorna gett dig?
– Inspiration, man får en kick, tänker: Fan, jag har varit på helig mark. I Mississippi. Här föddes bluesen, fast exakt var tvistar man om.