Krönika. Kolja Krasotkin är en egenkär och självupptagen yngling från ett finare hem. Modern älskar honom över alla gränser. Nästan varje dag oroar hon sig för att gossen ska bli sjuk, förkyla sig, ställa till rackartyg eller på något annat sätt komma till skada.
Pappan, guvernementssekreteraren Krasotkin, är sedan länge död, men har bland annat efterlämnat ett skåp fyllt med böcker. Sonen uppsöker ofta detta skåp och på så sätt kommer han att läsa saker, som man normalt inte brukar sätta i händerna på pojkar i hans ålder.
Uppfylld av det han läst bestämmer sig den brådmogne ynglingen för att världen är ett jämmerligt ställe, fyllt av dumskallar och löjliga figurer.
Kolja Krasotkin slår fast att läkarvetenskapen är en ”onödig inrättning”, religionen ett instrument för att kunna ”hålla de lägre klasserna i slaveri” och världshistorien ”en rad mänskliga dumheter och dårskaper”.
En dag träffar Kolja den några år äldre Aljosja Karamazov. Ryktet säger att Aljosja är en eftertänksam och bildad människa. Han är redan mycket omtyckt av de andra pojkarna i Koljas kamratkrets.
Upphetsad inför mötet anförtror sig Kolja genast åt den äldre kamraten:
”Jag är socialist, förstår ni Karamazov, jag är oförbätterlig socialist.”
”Socialist?” skrattar Aljosja. ”När har ni hunnit bli det? Ni är ju bara tretton, inte sant?”
Den djupt kränkte Kolja svarar att han minsann inte är tretton, utan fjorton – om två veckor.
Jag tänker ofta på Fjodor Dostojevskijs skildring av Kolja Krasotkin i Bröderna Karamazov när jag läser debatten på radikala hemsidor på nätet.
Där samlas Kolja Krasotkins unga, brådmogna efterföljare för att kategoriskt fördöma staten, kapitalismen, media, polisen, skolan, kungahuset och allt annat som kan tänkas vara en del av ”förtryckarsamhället”.
Tonen är aggressiv, längtan efter kamp stor.
De flesta skribenterna framstår som både intelligenta och belästa. Men de verkar också lida en skriande brist av det som inte går att läsa sig till i fars bokskåp: erfarenhet och självdistans.
Den självutnämnde elitmänniskan babblar på utan uppehåll. Aljosja Karamazov lyssnar uppmärksamt.
Han varken bannar eller förlöjligar det uppenbart löjliga. I stället frågar han, lägger fram tänkbara alternativ och delar med sig av sin stora kunskap.
Sakta släpper den unge, självupptagne världsförbättraren det krampaktiga greppet om sin ensidiga världsbild.
I slutet av romanen håller Aljosja Karamazov ett kort och mycket vackert avskedstal. Det handlar om de saker i livet som verkligen är värda att kämpa för.
Man önskar innerligt att det fanns en Aljosja bland de unga Koljorna på nätet.