Chauffören Helena gick in i väggen – två gånger
Åkeri. För sju år sedan: Lastbilschauffören Helena Stenbom satt och körde hemåt från Kopparberg mot Örebro. Plötslig började hon tappa känseln i fingrarna och tungan. Hon blev yr och visste inte vad som hände.
Helena letade upp en p-ficka och körde in. Ringde till sjukvårdsupplysningen som omedelbart skickade en ambulans.
Först till akuten sedan intensivvårdsavdelningen, för att senare läggas in på neurologen. Läkarna behandlade henne som om hon fått en stroke eller blodpropp och satte in blodförtunnande och gjorde alla tester. Men det var något annat.
– Jag gick bokstavligen in i väggen. Kroppen slutade fungera. Jag kunde inte prata. Glömde bort hur man sätter i handbromsen, var sitter den? Jag hade inget minne och glömde bort att jag har barn. Det var inget min hjärna ville fokusera på just då.
– Senare fick jag fick lära mig att när hjärnan blir överbelastad så stängs vissa delar av för att den inte klarar av att upprätthålla funktionen. Det är som med små barn. Deras kroppar kan stänga av cirkulationen i armar och ben för att hålla de viktigaste organen varma. Hjärnan kan göra samma sak med kroppsfunktioner när du är för stressad. Om talet inte är viktigt just, då kan det stängas ner.
När du tittar tillbaka. Såg du det komma?
– Jag tror inte jag tänkte på det som signaler. Men nu kan jag känna innan att det händer någonting i synfältet. Då är jag stressad. Det är första varningssignalen. Sedan kommer känslobortfall, sen kan jag inte prata. Nu kommer det lättare än det gjorde förr. Men jag känner av det i god tid och har som regel några timmar på mig att lyssna på kroppen.
Började som 19-åring
Helena Stenbom var 19 år när hon började jobba som chaufför och jobbade mycket, för flera åkerier som är ökända i branschen. Men det var först när hon fått sitt första barn och börjat på ett mer seriöst företag som kraschen kom.
– Problemet där var inte att vi jobbade dygnet runt. Problemet var att vi aldrig hade något schema. Någon gång mellan klockan tre och sex på kvällen fick vi ett sms om när vi skulle börja dagen därpå. Det kunde vara när som helst mellan två och sju på morgonen. Då hade jag en ettåring hemma.
– Vi fick körningarna allt eftersom på dagen. Så jag visste aldrig när jag hade rast eller när jag slutade. Först vid tvåtiden på eftermiddagen fick man veta hur länge man jobbar den dagen. Då gäller det att ha någon annan som kan hämta på förskolan.
Hur det är för den som blir sjuk av stress skiljer sig åt. Så här beskriver Helena Stenbom tiden mellan insjuknandet och att hon var tillbaka och jobbade igen.
– Om jag skulle väcka dig halv två på natten och säga att du måste fylla diskmaskinen. Då är du nog inte så motiverad. Så känns det med allt du ska göra.
– Du kan ligga i sängen och fundera på om det inte är värt att kissa ner sig i stället för att gå på toaletten. Då har man kanske kommit långt. Bara att tänka tanken är sjukt.
Tillbaka efter en månad
Helena Stenbom var tillbaka på jobbet redan efter en månad efter insjuknandet och jobbade först halvtid under rehabiliteringen.
– Hade jag inte haft adhd hade jag nog varit borta ett år. Men jag är hela tiden så uppskruvad så jag klarade inte av att sitta hemma.
När en person väl stressat så mycket att det leder till sjukskrivning är kroppens skydd svagare. För ungefär ett år sedan gick Helena in i väggen igen.
– Då var det inte på samma sätt. Jag åkte in till sjukhuset och hade liknande symtom. Då fick jag en faktisk diagnos på att jag hade stressat för mycket.
Den här gången var hon hemma i två månader. Livet runt omkring hade inte varit lika rörigt och situationen på jobbet var betydligt bättre än första gången hon blev sjukskriven.
– Man blir känsligare, men det handlar inte om känslighet. Känslig blir ett negativt ord. Man blir mindre tolerant. När man har brutit ett ben blir man starkare där. Men för sånt här blir det snarare tvärt om. Det räcker att det strular lite hemma och på jobbet, och så kommer en annan liten grej och så orkar man inte mer. Man vill köra på men det funkar inte.
– Det finns signaler. Men jag funderar först på om jag är löjlig eller om det är på riktigt. Jag tänker att det här är inte så farligt, och det är nog ett chaufförssyndrom, vi vill aldrig ge upp.
Du har varit sjukskriven för stress två gånger. Hur har det varit att komma och möta kollegorna som kanske vet om varför du varit borta från jobbet?
– Jag har inte tänkt på det så. Det har aldrig varit något skitsnack om att man är känsligare än någon annan. I chaufförsgruppen är det så att har du inte blivit av med körkortet så diskuterar man inte sjukskrivningar.
Om du kunnat prata med den du var innan första sjukskrivningen. Vad hade du sagt då?
– Jag skulle ha lugnat ner mig två år innan. Minst. Jag hade nog orkat mer nu. Även om jag inte är supertrött så tar energin slut fort nu.
Mycket måste förändras
Helena Stenbom tror att många saker måste förändras om färre ska drabbas av psykisk ohälsa på jobbet.
– För oss chaufförer handlar mycket om hur de lägger upp körningar. Nu har jag själv suttit som trafikledare och vet att det är det mest otacksamma jobbet. Trafikledaren får skit av alla. Så jag förstår att det inte är lätt, men det skulle behövas någon slags mall som säger hur lång/kort tid allt får ta. Vi måste kunna tävla om mer än att vara billigast och snabbast. För vem är det som ska vara snabb då? Chauffören. Då blir vi mer stressade i trafiken och försöker tjäna tid när vi lossar och lastar. Till slut är man nere på minuterna och jagar. Vi vinner tio minuter men åldras ett halvår.
Helena Stenbom har hållit på med ridsport hela livet och berättar om grenen distansrytt. Där får du inte driva på hästen för hårt.
– Är man för snabb får man straff – för att du tär på hästen, man får inte pressa den för hårt. Det finns veterinärer på plats som mäter hästens puls. Om maxpulsen är för hög är det inte okej. Man skulle kanske ha en optimaltid för chaufförer också. En gräns för hur snabb man får vara.
Det är många fler tjejer än killar som blir sjukskrivna på grund av psykiska syndrom bland chaufförerna. Har du någon tanke om vad det kan bero på?
– Jag gillar inte uttrycket. Men kanske ”duktig flicka-syndromet”. Man måste hela tiden bevisa att man kan göra allt. På jobbet och hemma. Vi ska bara lösa saker. Jag vet inte om det är medvetet eller omedvetet. Jag kan komma på mig att jag inte ens inkluderar min sambo ibland och bara tar för givet att det är jag som ska göra något. Man tar på sig mycket bara för att visa att man kan, fast man egentligen inte behöver det alla gånger.
Toabesök källa till stress
En chaufför jobbar hela tiden mot klockan och övervakas av färdskrivare och trafikledning, som känner press från transportköparna. Samtidigt finns det den egna kroppen att ta hänsyn till. Helena Stenbom tar upp toalettbesöken som en ständig källa till stress.
– Speciellt som tjej, tror jag, men kan ha fel. Vi har inte lika lätt att gå på toa i naturen och det kan vara skönt att slippa sätta häcken i en snödriva. Som yngre upptäckte jag att vi fick mycket urinvägsinfektioner, och det beror inte på kalla toaletter utan på att vi utsätts för många bakterier från toalettringen.
– Om du kör natt finns inte heller så många ställen att stanna på, och vi har inte tid med hur långa avstickare som helst. Som tjej vill du inte gärna stanna på en rastplats mitt i natten för att pinka. Är det dessutom fullt där, då går du inte på toa alls den natten. Och de flesta av oss vet ju hur stressad man blir av att vara nödig.
