Krönika. Det måste löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden”. Uttalandet tillhör finansminister Elisabeth Svantesson och är ett slag i ansiktet på majoriteten av Sveriges arbetare.
De flesta av oss arbetare kommer, under vårt yrkesverksamma liv, aldrig i närheten av en sådan lön. För många av oss handlar vardagen om att få ekonomin att gå ihop på en betydligt mer blygsam inkomst, där varje krona räknas.
Medianlönen i Sverige är 35 600 kronor. De flesta av oss inom Transport i allmänhet och LO-kollektivet i synnerhet, tjänar långt mindre än så. Många av oss är beroende av extrapass, övertid (och ibland är vi till och med tvungna att ta ytterligare ett jobb). Hyrorna skjuter i höjden, matpriserna stiger radikalt, energikostnaderna skenar… Att då läsa att Svantesson anser att vi ska ha en skattepolitik som underlättar för människor som redan tjänar 1,5 miljoner kronor per år är höjden av orättvisa.
Vad anser du om hennes uttalande? Hur får det dig att känna?
För oss som har arbetaryrken, känns det som om våra ansträngningar inte värderas. Hur mycket vi än kämpar, hur viktiga våra yrken än är för samhället, prioriterar Tidöregeringen alltid, alltid, alltid de som redan har skyhöga inkomster. Vidare talar högern om vikten av att ”alla ska bidra”. Vi bidrar redan genom våra jobb. Vår belöning? Hårda arbetsvillkor, låga löner och en regering som skiter i våra behov och snarare vill försämra våra arbetsvillkor.
Att ”löna sig” ska inte handla om de som tjänar astronomiska summor. För en arbetare handlar det kanske om möjligheten att kunna unna sig något extra, om att inte behöva oroa sig för oväntade utgifter, kanske gå ner i arbetstid för att hinna ta hand om familjen eller att kunna spara lite till framtiden. Det kan till och med handla om något så basalt som att ha råd att vara sjuk och stanna hemma då karensdagen är ett gissel för många av oss. Att prioritera ekonomisk lättnad för de rikaste är och förblir ett hån mot arbetarklassen och allt vi gör.