Deckarboom av aldrig skådat slag
Åren efter millennieskiftet upplevde Sverige en deckarboom som saknar motstycke. Kvinnorna klev in på den manliga arenan med vardagsrealism och psykologi. I dag har genren en helt ny bredd, något tyckarna i de litterära salongerna ofta missar när de oroar sig över förflackning och kommersialisering.
Karl Berglund är doktorand vid Litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet. I boken ”Deckarboomen under lupp” har han tittat närmare på genren under åren 1977–2010.
Tidigare hade vi förstås populära deckarförfattare som Jan Guillou, Henning Manckell och Håkan Nesser. Och dessförinnan samhällskritiska Sjöwall & Wahlöö. Men kring 1998 smällde det till rejält när Liza Marklund och en rad andra kvinnor började skriva deckare som i högre grad skildrade vardagen, karriären och familjen. Piken har hållit i sig under 2000-talets första decennium och något år in på vårt nuvarande.
– Men möjligen har kulmen nu nåtts. Därmed inte sagt att genren är svag. Kriminalliteraturen dominerar fortfarande och svenska deckare säljer i miljontals exemplar utomlands, säger Karl Berglund.
Tankarna går till Stieg Larssons Millennium-serie, som erövrat världen nästan i klass med Astrid Lindgren. Fast de senaste åren har krimlitteraturen fått konkurrens av en skur med fantasyböcker, och just nu Fifty shades-triologin av E L James. I reklamen utlovas både spänning, sex och erotik.
Den svenska deckarboomen fascinerade Karl Berglund, eftersom den saknar motstycke i den svenska litteraturhistorien.
– Min tes är att genrers popularitet går i cykler. Bokmarknaden är omöjlig att förutse, men man kan anta att det kommer en dal även inom deckarlitteraturen, förr eller senare. Att en genre fortsätter att vara så pass dominerande under en längre tid är inte särskilt troligt.
Karl Berglund är från början bibliotekarie och var förr inget fan av kriminallitteratur. Av en slump läste han ändå ett par deckare och upptäckte att de var ganska annorlunda än schablonbilden. Han fick lust att dyka djupare i den outforskade genren och har bland annat studerat försäljningsstatistik.
Sneglar man bakåt i tiden, till 1920–1940-talen hamnar man i Agatha Christies gyllene tid. Många minns säkert ”Tio små negerpojkar”, om tio personer som hamnar på en ö och mördas en efter en. I dagens utgåvor, även ljudböcker, har klassikern döpts om till ”Och så var det bara en”.
Christies och de äldre kollegornas berättelser brukar kallas pusseldeckare, eftersom pusslet, mordgåtan, står i centrum. En detektiv kommer in, en rad ledtrådar presenteras som till slut leder fram till en lösning. Det är ungefär som ett korsord, där det gäller att lista ut vem mördaren är.
I 1950 och 1960-talets Sverige dominerade Stieg Trenter, Maria Lang och H-K Rönblom den svenska kriminallitteraturen. Angående Trenter skrev en recensent, efter en omläsning nyligen, att han 45 år efter sin död fortfarande håller måttet.
– I dag skriver nästan inga svenska författare pusseldeckare. Inriktningen har gått mot thrillers inom en politisk ram, summerar Berglund.
Han betonar att genren har breddats till en sådan grad att benämningen inte längre säger läsaren så mycket om innehållet:
– Samtidsdeckaren handlar om brott och spänning, i vid bemärkelse.
Ett slags standardiserat berättande med vissa återkommande ingredienser kan nog ändå ses som gemensam nämnare.
Vilka är de viktigaste komponenterna?
– Mest påtagligt är nog, lite paradoxalt, den vikt författarna lägger vid allting utanför själva mordhistorierna. Det handlar om ”vanliga” människor, som kämpar med familj, livspussel och relationer.
När Liza Marklund slog sig in på den manliga deckarscenen med Sprängaren, 1998, blev hon den första av en rad deckardrottningar. Camilla Läckberg är en annan, som fick sitt genombrott med ”Stenhuggaren”. Nu har pendeln slagit så pass långt åt kvinnligt håll att nya manliga kriminalförfattare kan lanseras som deckarkungar.
Journalisten Annika Bengtzon är i fokus i Marklunds serie om nio böcker, eller närmare bestämt hennes livsutveckling.
– Många andra författare skildrar ett litet ”puttrigt” samhälle, där det sker ett brott. Handlingen spinner inte sällan vidare till händelser i det förflutna, beskriver Karl Berglund.
Berglund tror att modellen med en serie böcker, kring en huvudperson, är en av förklaringarna till genrens kommersiella framgångar. Det passar de stora bokförlagen, som kan marknadsföra bästsäljarna på bred front, i olika medier och billiga pocketupplagor.
Samtidigt har framgångarna lockat fler författare att skriva deckare. Bokhjältarna har också raskt dykt upp i tv-serier och på filmduken, och skjutsat på populariteten.
Mest överraskande i Karl Berglunds bok är att författare som ger ut sina egna böcker svarar för den största ökningen inom kriminallitteraturen. Samma utveckling syns inom bokutgivningen i stort. Den nya digitala tekniken har gjort det möjligt för författare, som inte passerar förlagens nålsögon, att trycka små upplagor. Utmaningen är att sprida böckerna, utan hjälp från förlagen.
I kulturdebatten ondgör sig många över att bästsäljande deckare slår ut annan litteratur. Felet är att det ofta är personer som inte läser genren, som uttalar sig om den, anser Karl Berglund:
– Men det är ingen tvekan om att bokbranschen är en hårt kommersialiserad marknad och att deckarboomen har drivit på denna utveckling. Utgivningen av ”smalare” böcker minskar och vissa storsäljare står för allt mer av förlagens vinster. En global storsäljare som Stieg Larsson kan ju bära ett förlag i flera år.
När deckardrottningarna stegade in slog många av de manliga författarna bakut, bland annat Leif GW Persson, som anklagade Liza Marklund med flera för kommersialisering och förflackning av genren. Berglund uppfattar det som att de kände sig hotade. I dag har det blivit mer ”rumsrent” för författare att vandra mellan deckargenren och annan skönlitteratur. Nämnas kan författare som Arne Dahl (Jan Arnald), Inger Frimansson, Lars Kepler (Alexander & Alexandra Ahndoril) och Kristian Lundborg.
Kriminallitteraturens försvarare brukar säga att genren är ett bra sätt att synliggöra Sverige i världen.
– Internationellt brukar man lyfta fram att den svenska eller nordiska kriminallitteraturen är mörkare och mer samhällskritisk än den anglosaxiska. Det finns också drag av exotism. Utomlands betonas miljöbeskrivningarna, naturen, de röda stugorna, det lite karga. Och svårmodet.
Bilden av det krackelerade folkhemmet i föregångslandet Sverige attraherar. Och den svenska synden har tagit ett steg till med Stieg Larssons skildringar av kärlek och sex. Karl Berglund skrattar till:
– När jag var i Rom och botaniserade i deckarhyllorna hittade jag Jens Lapidus översatta böcker om organiserad brottslighet i Stockholms undre värld, men på framsidan var det likt förbannat en ren!