Ledare. Transport har precis skrivit under de första nya löneavtalen, uppgörelser som rör i runda tal två tredjedelar av medlemskåren.
Det är positivt att förbundet kom en bit på vägen mot tryggare anställningar. Många arbetsgivare har numera satt i system att anställa på deltid och sedan erbjuda eller till och med beordra människor att jobba extratimmar, så kallad mertid.
I avtalen för åkerichaufförer, terminalare och miljöarbetare har parterna nu enats om att begränsa mertidsuttaget. Det är inte för att hindra folk från att jobba, utan för att driva fram fler heltidsanställningar eller åtminstone högre arbetstidsmått.
Samtidigt väcker avtalsrörelsen frågor, delvis samma som tidigare år.
Är det verkligen rimligt att ett fåtal människor i industrifackens avtalsdelegationer bestämmer lönerna för hela arbetsmarknaden?
I mina ögon kräver den praxis som nu etablerats – med industrin som starkt normerande för lönebildningen – en helt annan insyn och demokratisk beslutsprocess i LO. Om systemet över huvud taget ska få legitimitet.
Många som sitter i Transports förhandlingsdelegationer uttrycker frustration över att det inte längre är möjligt att ens diskutera vad som vore en rimlig lönehöjning för en viss yrkesgrupp. Det är
i princip uppgjort på förhand.
”Vi slåss bara om smulorna i bullpåsen…” Så uttryckte ett av ombuden saken.
Förhandlingarna som Transport för sker oftast hos Svenskt Näringsliv på Östermalm i Stockholm. I en portuppgång höll utländska hantverkare en dag på att riva ut ett kök.
I år höjs lönerna med 2,2 procent. Men det gäller inte alla, utan bara anställda som jobbar under kollektivavtal. Den gruppen minskar i Sverige. Mängder av polska hantverkare, lastbilschaufförer, byggjobbare, diskare, taxichaufförer, flyttgubbar och städare jobbar utan avtal. Utan schyst lön, ob, övertid, försäkringar och tjänstepension.
Arbetsgivarnas totala lönekostnad kommer inte att öka med 2,2 procent
i år. Många, många arbetare kommer inte att få en spänn mer i lön. Tvärtom lär den negativa lönespiralen fortsätta nedåt för en växande grupp av ungdomar, personer med invandrarbakgrund, papperslösa, daglönare och inhoppare.
Även om alla givetvis inte får sänkt timlön så ger ju färre påhugg och fler deltidsjobb samma resultat. Alltså mindre pengar att leva på.
Länge varnade debattörer för att vi skulle få ett delat Sverige.
Vi är redan där.
LO står inför en gigantisk utmaning. Hur och när ska man fånga upp den stora grupp människor som fått namnet prekariatet?