”Det är kul att vara störst på vägen”
Mötet. När John var liten visade det sig att hans ständiga huvudvärk berodde på en hjärntumör. Efter behandlingen har han levt med hjärntrötthet och inlärningssvårigheter. Men tack vare ett bra stöd från lärarna på Syab Transportgymnasium klarade han utbildningen till sitt drömyrke – och arbetar i dag som lastbilschaufför.
När John skulle få strålning på barnsjukhuset i Linköping åkte han ner till ”Strålis”. Så kallades avdelningen som låg i källaren.
– Då fick jag köra dit i en egen liten elbil och när jag kom fram hade de ställt upp vägskyltar och koner och en egen parkeringsplats åt mig, säger John.
Han var bara fyra år när han fick diagnosen hjärntumör efter att ha haft huvudvärk en längre tid. John opererades och fick både strålning och cellgifter. Det första året bodde han mer eller mindre på sjukhuset.
Men i dag minns han inte så mycket av själva behandlingen.
– Jag har nog sorterat bort de hemska minnena för jag kommer bara ihåg det som var roligt vid sidan om. Som elbilen och clownerna som kom till sjukhuset för att lätta upp stämningen, säger han.
Cellgifterna slog inte bara ut cancern utan även andra saker i kroppen.
– Jag tappade balansen och fick börja krypa igen, och sedan fick jag lära mig att gå på nytt.
”Aldrig friskförklarad”
John fortsatte att gå på behandling och magnetröntgen med ett par veckors mellanrum i många år. Först när han fyllde 14 år trappades kontakterna med vården ner.
– Men man blir aldrig friskförklarad utan de kommer alltid att hålla koll på mig, säger John.
Precis som många andra barn som har behandlats för hjärntumör drabbades han av inlärningssvårigheter och hjärntrötthet.
När han började skolan blev det tufft. Lärarna var dessutom dåligt förberedda på hur de kunde hjälpa honom. Johns föräldrar gjorde vad de kunde. De bjöd in en barnläkare till skolan och bjöd in lärarna till Barncancerfondens kurser. Men John fick ändå inte det stöd han behövde.
– Jag hade behövt inläsningstjänst så att jag kunde lyssna på innehållet i böckerna. Jag blev ju så trött av att läsa och skriva. Men jag fick samma böcker som alla andra, säger John.
Det ledde till han blev underkänd i nästan alla ämnen när han gick ut sjätte klass.
I högstadiet vände det. Där tog lärarna chansen att gå på utbildning och såg till att John fick det stöd och de förutsättningar han behövde för att klara av skolan.
Drömutbildningen
När John gick ut nian var han godkänd i alla ämnen och kom in på sin drömutbildning: fordonsprogrammet på Syab Transportgymnasium.
– Det var min mentor som tipsade mig om Syab, för hennes son hade gått där. Och jag har ju alltid velat köra lastbil. Jag har alltid varit intresserad av stora maskiner och pappa jobbar med lastbilar så det har alltid funnits i mitt liv, säger John.
Tack vare en bra överlämning från högstadiet, var lärarna på gymnasiet väl förberedda när John började där. Första året var det ganska mycket teori, men eftersom det är ett praktiskt gymnasium var de flesta övningarna upplagda så att de hade en koppling till lastbilsyrket. Under andra och tredje året, var det större fokus på det John tycker är roligt.
– Det roligaste var att ta C-körkort och att köra lastbil, truck och hjullastare ute vid Kalmar flygfält, säger han.
När pandemin tvingade eleverna till distansundervisning via Teams, blev det svårare för John att hänga med. Då fick han tillstånd att vara i skolan och fick mer eller mindre privatundervisning av sin elevassistent.
– Han jobbade med mig hela tiden, och det gjorde att jag utvecklades jättemycket och kom i kapp i alla teoretiska ämnen. Han var grym, säger John.
”Jättestort stöd”
I de praktiska ämnena fick han extra hjälp av sin mentor, Anders Lindell. Anders lade upp arbetet i korta pass med rast för vila emellan, och lade övningskörningen på morgnarna när John var som piggast.
– Han såg vad jag behövde fokusera på och var ett jättestort stöd för mig. Utan honom hade jag kanske inte klarat det, säger John.
Med rätt förutsättningar och hårt arbete kunde John ta studenten förra våren.
– Det var riktigt häftigt, säger han.
Extra glad blev han över att tilldelades två stipendier. Det ena var från skolan för ”personlig resa och utveckling”. Det andra delades ut av Transportarbetareförbundet och hade röstats fram av klasskamraterna för ”klassens kompis och föredöme för utbildningen”.
– Det kändes jättekul. Jag hade ju först lite svårt att komma in i klassen, men sedan blev alla mina vänner. Eftersom jag är tvungen att ha bra koll på alla tider och uppgifter som skulle utföras, började alla fråga mig om de undrade något. Plötsligt var det jag som var den ordningsamma i klassen, säger John.
Att få jobb efter utbildningen var inga problem.
– Skolan hjälpte till med det. Det är sådan brist på yrkesförare att alla har jobb när de tar studenten, säger John.
Ragn-Sells
Hans första jobb var att köra ut matkassar. Men det visade sig snart att det var för stressigt.
– Då föreslog min mentor att jag skulle testa ett jobb på Ragn-Sells i Oskarshamn. Det passade mig mycket bättre.
Så nu är jag anställd av Marcus Engbergs transport, som hyr ut mig på timme till Ragn-Sells.
Johns jobb går ut på att samla in wellpapp, plast och brännbart från företagskunder.
– I början var det svårt att hitta, men som tur är har jag en pappa som hittar överallt, säger han.
Eftersom han fortfarande kan bli trött, arbetar han bara tre dagar jämna veckor och fyra dagar udda veckor.
– Det är alltid minst en dag ledigt, och det är jätteskönt när jag är lite trött, så det passar mig perfekt. Jag bor ju hemma fortfarande så jag behöver inte dra in en heltidslön.
Arbetstiden är 7–16 men John åker hemifrån redan 5.20.
– Jag vill vara på jobbet så att jag kan åka ut kvart över sex. Jag är morgonpigg, och tycker inte om att ligga och dra mig, Jag vill hellre komma i gång direkt, säger han.
Mindre stress
Oftast blir han klar i tid, men det händer att det drar ut på tiden de dagar han har längre rundor.
– Ibland blir det stressigt och för mycket om det är nya ställen som jag ska hitta till. Men det går bra så länge jag tar det lugnt. Det som är bra med att köra wellpapp, plast och brännbart, är att det inte gör något om jag inte hinner tömma en container samma dag. Om det hade varit matavfall hade det varit mer brådis.
– Så egentligen är det inget stressigt jobb. Men det händer att jag blir lite uppstressad när jag inte vet hur lång tid något kommer att ta.
När han sätter sig i bilen hem efter en arbetsdag är han ofta trött, men det är ju de flesta efter en lång arbetsdag med tidig uppstigning.
– Det är inte alls så farligt längre.
Vad är roligast med jobbet tycker du?
– Det är kollegorna. Jag har blivit kompis med alla. Vi ringer och pratar med varandra i hörselkåporna när vi är ute och kör.
Hur ser du på framtiden? Vill du fortsätta med samma jobb?
– Jag vill gärna utvecklas mer. Jag har inte körkort för släp, för jag hann inte ta det i gymnasiet. Så det skulle vara kul att ta, så att jag kan köra lite tyngre fordon. Att köra flisbil verkar också mysigt. Då fyller man hjullastaren med flis på ett sågverk, och sedan åker man till värmeverket och lossar det innan man åker till ett nytt sågverk.
– Men jag tänker inte så mycket framåt. Jag trivs bra där jag är nu. Jag vill gärna utvecklas inom företaget.
Vad gör du när du inte jobbar?
– Pappa och jag kör lite motorcykel. Och så tycker jag att det är kul att röja i min farmors stora trädgård. Det är faktiskt en framtidsdröm, att någon gång ha eget företag som hjälper privatpersoner att röja i trädgården och klippa buskar och blåsa löv. Det vore kul.
