Dick vann första ronden mot tumören
Månadens medlem. Andra skulle nog använda ett annat ord. Men lastbilschauffören Dick Mattson kallar tumören som sitter i hans rygg sedan över sex år för kompis.
– Han är där och så länge han är lugn är jag lugn, säger Dick.
Kompis?
– Ja, jag tänker så. En ovän är bitter.
Fast ordet ”cancer” tar Dick ogärna i sin mun. Tumör låter mildare. Han sitter i skuggan utanför huset i Skultorp på sin lediga torsdag. Skrattar, med ett särskilt ljus inifrån. Man mår bra i hans sällskap.
– En jobbarkompis undrade. Hur fan kan du alltid se så glad ut? Jag svarade: Har du sett någon som är glad som får skäll?
Det är väl därför som jobbarkompisarna på Olsons åkeri i Skövde ställer upp. När Dick inte längre kan lyfta tunga saker, blir trött ibland och måste vila. Eller sitta på hela ryggen, som han själv säger.
Cancerdiagnosen kom plötsligt. Som ett svar på varför Dick fick sådan värk i benen att han knappt kunde gå. Läkarna trodde först det var diskbråck, men sedan hittade de en tumör vid fjärde kotan i ryggen, området som styr rörligheten i benen och fötterna. Fast allt hade i själva verket börjat med en elakartad tumör i ena testikeln, som spridit sig till ryggen.
Hustrun Marianne och de tre döttrarna samlades kring honom. Dick minns den första svarta timmen efter beskedet. Men på väg till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg fick Dick tag i näven på Marianne, såg på henne och sa:
– Nu ställer vi allt annat som varit. Vi ska klara det här.
Kraften kom ur hans envishet och ett möte med en vän från skoltiden som nu arbetade som sjuksköterska. Hon la Dicks hand på sin mage och sa:
– Här är mitt tredje barn. Jag är lika gammal som du. Det finns en framtid.
Operationen, då bägge tumörerna togs bort, blev lyckad. Dick hamnade inte i rullstol, vilket hade kunnat ske. En liten ärtstor tumör gick dock inte att komma åt, intill ryggraden. ”Rackaren” som Dick nu kollar varje år.
Blandrashunden Simba reser sig och slickar husses hand, finger för finger, viker inte från hans sida. Så har det varit sedan Dick blev sjuk.
En tuff tid följde med cellgifts- och strålbehandling mellan sommarvistelsen på familjens favoritplats, Böda camping på Öland.
– Jag kunde inte gå och behövde hjälp med allt, som att gå på toaletten. Det hade aldrig gått utan min familj och våra släktingar. Människor jag inte förväntat mig ställde upp.
Ekonomin dök och familjen fick gå till banken och begära att få slippa amorteringarna på huslånet.
– Min svåger sa: Ni tar jädrar inga sms-lån. Jag säljer skogen, bara du blir frisk!
Dick började inte googla och läsa allt på nätet. Han följde läkaren Ann-Maries föreskrifter till punkt och pricka och hoppade över goda råd från den ena och andra. Det råder han också andra, som nu kontaktar honom när de fått cancer.
– Doktorn sa till mig: Gör det du tycker är roligt! Så nu gör jag det och skiter i resten. Andra kan hålla på och köpa nya bilar, men prylar intresserar mig inte. Förr var jobbet viktigast, nu är det Marianne, barnen och barnbarnen som räknas. Att jag får följa första barnbarnet Tindra till skolan. Hon var ett halvår när jag blev sjuk.
En del blir rädda och drar sig undan när någon blir svårt sjuk. För att göra det enklare för sig själva och omgivningen har Dick och familjen hela tiden varit öppna och berättat allt kring hans cancer.
När det känns deppigt lägger han sig och sover, ibland i flera timmar.
– Sedan är det en ny dag. Jag lever nu. Det som hände i går är förbi och ingen idé att grunna över. Det går åt mindre muskler av att le än att gå och deppas.
