Drömmen om EU
För 20 år sedan gick Sverige med i EU. Transport var emot. En omröstning i förbundet visade att en majoritet av medlemmarna ville att Sverige skulle stanna utanför. Hur ser transportarbetarna på EU i dag? På det Sverige som vuxit fram? Vi har rest 400 mil genom landet och frågat.
Måndag förmiddag
Arlanda
Piloterna på Norwegian strejkar. Mot arbetsgivarens trixande med anställningarna.
– Finns det någon transportbransch som inte påverkats negativt av EU?
Den som säger det är Kevin Rasmussen, hamnarbetare i Ystad.
Fast det är flera dagar kvar innan jag träffar Kevin i ett Skåne där våren rullat in från syd.
Först till Norrbotten.
SAS-planet närmar sig Kiruna som ligger någonstans under molntäcket. Tio minuter kvar till landning. Flygvärdinnan griper tag i mikrofonen och börjar sjunga den gamla slagdängan ”Que sera, sera” för passagerarna som är på väg upp till norrskenet.
Planet tar mark. Inne i terminalen står taxichaufförerna uppradade med namnlappar på tilltänkta resenärer.
Överlägset störst plakat har Arvid Karlsson och Patrik Waara, på transportjätten BDX. De ska hämta ”Natalies syster”. Själv är Natalie upptagen med att köra dumper i Kirunas gruvindustri.
Innan Natalies syster nått fram till mottagningskommittén hinner jag skjuta in en fråga om EU. Bra eller dåligt?
– Haha, vi är fel personer att fråga. Vi bryr oss inte så mycket, vi kör bara svarttaxi med vår BDX-bil! skämtar Arvid.
Lars Fjällborg är chaufför på Taxi Kiruna. Medan vi rullar de nio kilometrarna in till staden hinner Lars berätta att det numera bara finns i princip ett taxibolag i Kiruna.
Förarna har fast månadslön och ordnande arbetstider. I den avreglerade och totalhavererade svenska taxibranschen är det nästan som att svära i kyrkan. Anställningsvillkoren avspeglar sig i reskostnaden. Jämförpriset på en så kallad typresa är 430 kronor. Det vill säga högre än på många andra håll i Sverige.
EU då?
– Jag röstade nej till en svensk EU-anslutning i folkomröstningen 1994, säger Lars Fjällborg. Här upp är vi så himla långt från övriga Europa. I dag hade jag nog lyssnat mer och funderat lite mer innan jag tog ställning.
– På rak arm kan jag inte komma på något som varit bra med EU, än så länge. I norra Sverige skulle vi behöva fler satsningar på infrastrukturen. Det klarar vi inte själva, där kunde EU kanske hjälpa till.
På EU:s minuskonto finns tiggarna, tycker Lars Fjällborg:
– De har letat sig ända hit upp. Det är tragiskt att människor måste tigga. Jag tycker nog att det är upp till varje EU-land att försöka hjälpa sina medborgare.
Jag kliver av i centrum. Vid ingången till Ica sitter en kvinna med en filt runt benen. Uttryckslöst sträcker hon fram en pappmugg mot kunderna som skyndar förbi.
Kvinnan kommer från Rumänien. Från Kiruna är det 404 mil till huvudstaden Bukarest. På grund av språkförbistringen kommer vi inte längre i vårt samtal.
I utkanten av Kiruna lyser OKQ8 som ett fyrskepp i natten. En skoter bredsladdar in framför pumparna. Inne i värmen är det några sekunders lugn mellan korvkunderna. Anita Wiklund passar på att packa upp några lådor torkarblad och bilbatterier.
Hur tänkte Anita när det drog ihop sig till folkomröstning om ett svenskt EU-medlemskap hösten 1994?
– Här uppe var ju de flesta emot EU. Fast 1994 bodde jag i Skåne. Där var mentaliteten en annan. Men jag röstade nej till EU ändå. Skälet var bland annat kostnaden. Alla miljarder som Sverige skulle betala till Bryssel.
– Vi har inte fått tillbaka särskilt mycket av det, tycker jag. EU-medlemskapet kostar mer än det smakar. Vi kunde ha lagt pengarna på vården i stället.
Anita Wiklund ser dagligen hur EU:s fria rörlighet påverkat åkeribranschen. Även i Kiruna har utländska dragbilar med lågavlönade chaufförer blivit en realitet.
– De brukar stå på grusplanen där borta, säger Anita och pekar. Ett tag stod de här på stationen på nätterna. Vi kunde ha 13,14 ekipage parkerade runt huset. Vanliga kunder kunde inte ta sig fram.
– Vi tvingades införa en avgift på 200 kronor dygnet. Då försvann chaufförerna direkt.
Tisdag morgon
Statoilmacken i Kiruna
Transportarbetaren har ordnat lift med en lastbil från åkeriet Kiruna bilfrakt. Söderut. Mot Luleå. För att snacka EU. Fast det har kommit grus i maskineriet. Det visar sig att bilen just i dag är lastad med 26 ton sprängämnesklassat gods.
– Då får inga passagerare åka med, upplyser åkeriets transportledare.
Säckarna med sprängämne ska av hos gruvbolaget LKAB i Svappavaara. Jag kan alltså kliva på i Svappavaara, fem mil österut. Nu står jag på Statoil där en jämn ström av lastbilschaufförer svänger in. Ska någon förbi Svappavaara?
Först kommer en dragbil från Girteka, ett stort litauiskt åkeri som fått miljonböter för olaglig cabotagekörning i Norge. Föraren berättar på minimal engelska att lönen är låg. Ja, usel. Och tyvärr, det går inte att få lift. Han ska stanna i Kiruna för omlastning.
Det verkar logiskt. Transportarbetaren träffar flera personer som uppger att Girteka kopplar om från två- till treaxliga dragbilar – innan ekipagen rullar vidare in mot Norge.
Lastbil nummer två bromsar in på Statoil. Den körs av Kjell Norberg på Lars Rings åkeri i Östersund.
– Va synd, jag ska västerut, till Norge. Annars kunde du absolut ha åkt med, säger han.
Kjell Norberg har problem. Datumet på hans tankkort har gått ut och åkeriet har skickat ett nytt till Statoilstationen i Kiruna. Fast det kom inte fram med dagens post.
– Jag har 600 liter i tanken. Det räcker in i Norge och tillbaka. Men det hade varit skönt med lite marginal, om det blir skitväder.
Norberg handlar en kopp kaffe och vårt samtal glider in på EU. Han säger:
– Jag vet inte om EU var en bra idé. Jag har inte funderat så mycket. I åkerinäringen har det i vart fall blivit väldigt negativt. Inför folkomröstningen var det mycket snack om hur mycket bättre allt skulle bli. Så jag röstade faktiskt ja.
– Nu kan jag inte komma på något som är positivt med unionen. Det skulle vara gränspassagerna i så fall. Det har ju blivit lättare att resa mellan länderna.
Kjell Norberg är kritiskt till konkurrenssituationen på vägarna och priserna som numera betalas för godsfrakter. Han berättar att åkeriet tidigare körde hö och halm som returlass från Sverige till norra Norge. Nu har ersättningen halverats och täcker inte ens dieselkostnaden.
Som många andra yrkesförare ondgör han sig över bristen på rastplatser och myndigheternas rigida syn på EU:s kör- och vilotidsregler. Nyligen körde han mot Luleå och flera av de vanliga parkeringsplatserna var fullproppade med lastbilar.
– När polisen tog mig några veckor senare såg de att jag kört tolv minuter för länge den dagen. De noterade också att jag gjort flera korta stopp i jakten på en parkeringsplats. Men det hjälpte inte, jag fick 3 000 kronor i böter.
– Jag vägrade godta ordningsboten. Det blev rättegång, där jag fälldes. Som rutinerad yrkeschaufför borde jag ha kunnat planera bättre, ansåg rätten.
Kjell Norberg går ut mot lastbilen och får syn på en norsk chaufförskollega. Kjell fixar omgående lift åt mig – till Svappavaara. Med norrmannen som visar sig heta Lars Olav Holø.
Lars Olav kombinerar chaufförsjobbet med lantbruk och har dubbla statsbidrag, både för att gården ligger långt norrut och högt – 350 meter över havet. Han har inget till övers för EU eller den fria rörligheten av arbetskraft:
– Det är bra att Norge står utanför EU. Många svenskar jag snackat med anser att ni blev lurade in i unionen. Visst, det har blivit lättare att resa och man slipper en del valutaväxling, men det väger inte upp alla nackdelar.
I nederkanten på frontrutan på Lars Olav Holøs lastbil sitter en klisterdekal med texten: ”Norsk bil med norsk sjåfør”.
– Den sitter på åkeriets alla bilar, säger Lars Olav. Det är ingen slump. I Norge är folk trötta på att godset kommer med folk som det inte går att kommunicera med. En del transportköpare har faktiskt börja ställa krav på norskspråkiga förare.
Lars Olav Holø har en klar uppfattning om det mesta som rör utländska förare. Synpunkter sammanfattar han med orden jox, jox, jox. Jag undrar om han snackat med några av dem. Om deras löner och anställningsförhållanden…
– Icke! De är inte mina kollegor, replikerar han.
Tisdag lunch
Gruvköket i Svappavaara
Isterband och stuvad potatis. På bordet står en skylt som upplyser om att mitt bord är reserverat för gäster med rena kläder.
Prick klockan ett svänger Daniel Hjelm in med Kiruna bilfrakts bil och släp på den öde grusplanen. Han har precis lossat pulvret som utgör basen i det sprängmedel som används vid malmbrytningen under jord. Nu ska han till sågen i Tärendö och lasta virke.
Daniel berättar att han kört lastbil i tre år. Han skolade om sig från gymnasielärare. Magisterexamen i geografi och historia visade sig vara en dålig ämneskombination om man vill ha lärarjobb i Norrbotten.
På högskolan pluggade han även glaciologi och klimathistoria, något som skiner igenom när vårt hyttsamtal glider in på EU och Sveriges framtid.
– Jag är 38 år och fick inte rösta i folkomröstningen 1994, säger Daniel. Men jag var skeptisk redan då. Skälet är precis de brister vi ser i dag. Inte minst den höga arbetslösheten i Europa. Den gemensamma valutan var jag också kritisk till. Nu ser vi problemen i länder som Grekland.
Daniel är en tänkare. Han konstaterar att EU:s fria rörlighet inneburit vissa fördelar. Som att det blivit lättare att handla på nätet. Sedan gör han en lång utvikning om unionens påverkan på de svenska kollektivavtalen och pressen nedåt på lönerna.
När det gäller de utländska lågbetalda förarna som tar över allt mer av körningarna säger han:
– Det är mycket prat om det i chaufförskåren. Här uppe i norr kan man nog inte säga att det finns ett hat riktat mot östchaufförerna. Många jag pratar med uttrycker sympati och tankar kring deras dåliga villkor.
– Det är inte fel på människorna, utan systemet. Det är inte lätt att göra ett bra jobb när man har tvåaxlig dragbil med dåliga däck. Man ska inte glömma att det kommer hit förare från exempelvis Holland som också har dålig utrustning och liten erfarenhet av vinterväglag.
Vi har passerat Vittangi och Daniel Hjelm kör längs väg 395 mot Pajala. Bitvis är den breddad. Det var här Northlands malmbilar gick i skytteltrafik när gruvfesten i Kanusivaara ännu levde. Lastbilarna vägde 90 ton och var stationerade i den lilla byn Junosuando, som upplevde samma osannolika uppsving.
Daniel kastar en hastig blick över den ändlösa snötäckta myren, säger:
– Det kan inte ha varit kul att köra de där transporterna. Det var bilen som bestämde, inte föraren. Det spelade ingen roll att ekipaget hade treaxlig dolly, minst en bil i veckan låg i diket.
– Jag kan egentligen inte se att det någonsin ska kunna vara lönsamt att köra malm 15 mil på lastbil. Det behövs en mer långsiktig och miljömässig transportlösning, om ”Kaunis” ska vara något annat än en gruva bara för högkonjunkturer.
I byn Anttis svänger Daniel Hjelm höger. Knappt 15 kilometer återstår till sågen i Tärendö. Snöröjningen är ett kapitel för sig. Isräfflor och hål gör att lastbilshytten känns mer som en torktumlare än en arbetsplats där någon ska tillbringa 40 till 50 veckotimmar.
I passagerarsätet kan jag inte låta bli att fascineras av min ledsagare som valde att sadla om från ett akademiskt yrke till lastbilschaufför. Daniel har ett starkt miljöengagemang. Han har jobbat som turistguide på Svalbard och mätt krympande glaciärer i Kebnekaisemassivet.
Efter en utläggning om Grönlandsisen och golfströmmens framtid som värmeelement för norra Europa kommer Daniel tillbaka till EU. Han är tveksam till om det går att styra unionen i en bättre, mer hållbar riktning.
– Människor blir mer och mer naiva. Ingen vill se de förändringar vi är mitt uppe i. Vi bygger fast oss i system som är oerhört sårbara. Folk är passiviserade och bekväma.
– Det här har väl inte direkt med EU att göra, men vi skulle behöva gå i bräschen och skapa långsiktigt hållbara jobb. I stället för rovdriften som gäller i dag.
Tisdag kväll
Överkalix
Mörkret har lagt sig över Tornedalen och Daniel Hjelm lämnar över ratten till kollegan André Marklund. Som vanligt gör de spetsbyte här i Överkalix. Daniels bil som nu är lastad med virke ska vidare till hamnen i Piteå. Själv återvänder han norrut.
André Marklund styr ut på E 10, den stora pulsådern mellan Narvik och Luleå. Vägen är smal, olycksdrabbad och omdebatterad bland yrkesförare.
André föddes 1994, samma år som Sverige folkomröstade om EU. Unionen är en självklar del av hans liv. Efter ett par år bakom lastbilsratten är han dock klar över att EU haft stor och ”inte så jättebra” påverkan på den svenska åkerinäringen.
Min reporterhjärna går på tomgång efter många timmars samtal. Tomgången varar till infarten mot Luleå. André släpper av mig vid en Statoilmack.
Sen kväll tisdag
Luleå
Vad heter Luleås seriösa taxibolag? Finns det något sådant? Med kollektivavtal. Transport borde kanske fixa en taxi-app, så att man slipper chansa.
Det blir Sverigetaxi. Föraren kommer från Armenien och har en fast månadslön, plus tio procent på inkört belopp. Hyggliga villkor. Jämförpriset – typresan – är på 346 kronor. Det vill säga 20 procent lägre än i Kiruna.
Jag berättar att jag är reporter och ute för att göra ett reportage om EU. Chauffören säger:
– EU är nog bra. I dagsläget klarar sig inte ett land ensamt.
Onsdag eftermiddag
Sturups flygplats
I norra Sverige var en majoritet av befolkningen mot EU-medlemskap vid folkomröstningen i november 1994. I Skåne var förhållandet det omvända.
Jag är på väg från Luleå till Ystad för att leta upp fler transportarbetare.
Min första kontakt blir Polat Cihan, förare på Taxi Helsingborg som är anslutet till Sverigetaxi. Han är ingen anhängare av EU:
– Vi borde ha gjort som Norge och nöjt oss med EES-avtalet. Mitt främsta argument är ekonomin. Sverige betalar mycket till EU och de pengarna behövs här i landet.
Polat Cihan kommer ursprungligen från Turkiet. Innan han emigrerade började han utbilda sig till revisor. Turkiet söker ju inträde i EU, bör landet gå med i unionen?
– Jag tror inte att Turkiet tillåts gå med. Men visst, det kunde vara bra för den demokratiska utvecklingen. Och för befolkningen som får tillgång till EU:s arbetsmarknad.
I Skåne kostar Sverigetaxis typresa bara 267 kronor. En bottennotering. Det är Polat Cihan och hans kolleger som betalar priset. De kör på ren procentlön. Alltså rakt ackord på inkörda pengar
– Jag jobbar sex dagar i veckan, tolv timmar per pass i snitt. På det får jag ihop ungefär 20 000 kronor i månaden brutto. Det är inte bra, men jag har inget val. Jag har två barn och min fru är arbetslös.
Torsdag morgon
Ystad
Solen lyser. Jag är på väg till Kevin Magnusson, stuveriarbetare i Ystads hamn logistik AB. Den korta promenaden blir händelserik. Vid tågstationen grabbar en kvinna tag i min arm:
– Du måste dokumentera det här med din kamera!! Gubben ska in på behandlingshem och bli frisk! Hans son och kompis har sett till att farsan kom i tid till tåget. De är hjältar, säger hon.
En bit bort, utanför Coop, sitter en kvinna med pappmugg. Samma sorts mugg som i Kiruna. Jag tvekar. Är det okej att fotografera människor som tigger? Som befinner sig i en väldigt utsatt situation?
Kvinnan vid Coop kan lite engelska. Hon har varit i Sverige i tre månader.
– Du kan ta en bild, säger hon. Vår situation kan förbättras om människor förstår varför vi sitter så här. Hemma i Rumänien finns inga jobb, ingen framtid. Jag ser ingen annan möjlighet än att tigga. Jag har två barn hemma i Rumänien. Som mina föräldrar tar hand om. Jag saknar dem fruktansvärt mycket.
Torsdag
Lunchtid i Ystads hamn
En blå skåpbil bromsar in framför raden av polskregistrerade dragbilar. Det är Kevin Rasmussen som fått syn på en reporter med block och kamera.
Kevin är facklig kontaktperson i Transport och fritidspolitiker (S) i Ystads kommun. Han är skeptiskt både till EU och till mycket av utvecklingen som skett i Sverige de senaste 25 åren:
– I och med EU har vår hamn drabbats av osund konkurrens. En bärande tanke med EU var ju att staten inte skulle kunna gynna vissa företag framför andra. Nu gör Sverige precis det, när man prioriterar och stöttar några få utvalda hamnar. Bland annat vår huvudkonkurrent, Trelleborg.
I Ystads kommunala hamnbolag jobbar ett 20-tal kollektivare. Verksamheten handlar främst om färjetrafik till Polen och Bornholm. Förra året slog hamnen rekord med nästan 1,8 miljoner passagerare. Kevin konstaterar att 100 procent av lastbilarna som kommer eller går med Polenfärjorna är utländska:
– Det är uppenbart att många av dem kör inrikestrafik i Sverige. De kan stå här flera dagar och vänta på nya körningar.
– Jag tror att det starka stödet för Sverigedemokraterna i regionen beror på att människor känner sig obekväma med det som sker i åkeribranschen. Ska det bli ordning måste alla som jobbar i Sverige omfattas av svenska kollektivavtal.
Kevin Rasmussen påpekar att hamnarna länge varit skyddade från lönedumpning och osund konkurrens. Förklaringen är ett starkt kollektivavtal och en yrkesgrupp där de anställda mangrant är fackligt organiserade.
Fast det finns sprickor i fasaden. I Ystad skötte hamnbolaget tidigare lagerhanteringen i ett magasin. För några år sedan lades verksamheten ut på entreprenad. Hamnarbetare vittnar om att lagerjobbet precis utanför hamnens grindar numera utförs av lågavlönade polacker, rumäner och balter.
Kevin kör ut på kajen och parkerar nedanför en Polenfärja. Han ska hjälpa till att lägga loss trossarna när båten lämnar kajen. I solgasset säger han:
– Jag var EU-motståndare redan 1994 och röstade nej. Den gemensamma valutan framstod som en ännu sämre idé. I fikarummet diskuterar vi unionen i bland. Det är svårt att hitta något med EU som är bra för arbetarna.
– Vägen som Europa slagit in på skapar främlingsfientlighet. Inte rasism, men främlingsfientlighet.
Kevin Rasmussen tycker att det är ironisk att moderaternas kanske ivrigaste EU-förespråkare, Gunnar Hökmark, kommer från Ystad. Kevin är engagerad i samhällsfrågor och skakar på huvudet åt mycket av det som hänt i Sverige de senaste 25 åren.
Bemanningsföretag och otrygga anställningar. Skriande bostadsbrist. Olika former av valfrihet som ökat klyftorna och segregationen – i stället för att ge människor större frihet. En del kan skyllas på EU, annat har vi ställt till på egen hand, poängterar han.
Fredag morgon
Glumslöv
Bilresa norrut på europaväg E6. Dagens första stopp blir på rastplatsen vid Glumslövs backar. Tobias Jönsson har precis parkerat sin grusbil och beställt in hamburgare.
– Jag gick i skolan när det var folkomröstning om EU. I skolvalet röstade jag nej. Det finns fördelar med unionen. Jag har kompisar som är lantbrukare. De får bidrag från EU. Utan stödet hade de knappast överlevt som bönder.
– Fast det är ju inte svårt att hitta nackdelar, särskilt i vår bransch. Man behöver bara titta ut på vägen. Det känns konstigt med alla miljökrav som ställs på åkeribranschen. Sedan kommer utländska företag hit och kör med de gamla skrotfordon som svenska åkerier fasat ut.
Tobias Jönsson argumenterar för att svenska löner måste gälla i Sverige. Men han är pessimistisk när det gäller möjligheterna att åstadkomma det:
– Det blir svårt. Vem ska göra jobbet?
Fredag eftermiddag
Björkäng
Stig Blixt kör en biltransport och ska till Ängelholm när lunchen är avklarad. Han har varit yrkeschaufför i snart 30 år.
– Lönedumpningen på vägarna är ett elände. Det är mer eller mindre slavhandel som gäller numera. Jag ser det dagligen. Överallt. I mina ögon är det en konsekvens av EU.
– Jag träffade en utländsk chaufför i Göteborg. Han hade hälften av min lön, ungefär. Inklusive allt. Då blir det fel. Konkurrensens snedvrids.
På helgerna är det fullt av utländska chaufförer på parkeringarna, betonar Stig Blixt:
– Det är synd om chaufförerna. De kommer hit och lovas guld och gröna skogar. Någon måste tjäna stora pengar på systemet. På andras misär. Jag kommer inte ihåg hur jag röstade när det gäller svenskt EU-medlemskap, men jag sa i vart fall nej till EMU.
– Det måste vara många som blundar hårt nu, för att slippa se all skit. Man undrar hur många jobb och hur många skattemiljarder som Sverige förlorar bara inom åkeribranschen. Problemen går inte att lösa, det har gått för långt.
Fredag kväll
Göteborg
I morgon väntar ett fackligt möte med chaufförer på Transports Göteborgsavdelning. Många där kan vittna om hur de lågbetalda utländska chaufförerna – den svenska industrins nya trälar – växer i antal i Göteborgsregionen.
Jag kör ett par varv i hamnen och ser dragbilar som parkerats var helst det finns en ledig markplätt. Männen – det är bara män – plockar fram konserver, vattendunkar och gasolkök. Ännu en lång, sysslolös helg väntar.
Lördag kväll
Ödeshög
Ett 20-tal lastbilar står vid Östgötaporten, intill E4. Mönstret är detsamma som på andra rastplatser. Närmast vägkrogen och macken står svenskregistrerade bilar eller fordon från västra Europa. Längst bort – mot skogen – står dragbilarna från EU:s nya medlemsstater.
På en bulgariskregistrerad trailer är bakdörrarna öppna. Två chaufförer lagar middag på ett litet gasolkök.
– Vill du äta med oss, undrar den yngre av männen när jag kliver fram.
Jag blir lite överrumplad över gästfriheten, tackar nej och får i stället till ett litet glas hembryggd raki.
Killarna berättar att de är makedonier som nu jobbar i Sverige på bulgariska papper. De ska stå 45 timmar i Ödeshög och hoppas sedan på ny körning. Den yngre som pratar lite engelska säger:
– Jag har varit hemifrån i flera månader. Det här är inget liv, betalningen är ett skämt jämfört med era löner. Men vad ska vi göra? I Makedonien finns inga jobb.
– Jag är 26 år och ogift. Det går inte att bilda familj när man lever så här. Jag har ingen trygghet att erbjuda till fru och barn. EU har öppnat gränserna, men det här var inte det liv jag hoppades på.
Fotnot. Nästa månad fortsätter vi EU-temat med flera intervjuer.
