E20 – en resa bland rövare och kungar
Örebro–Skara Genom de djupa skogarna i Tiveden och vidare ut på den öppna Västgötaslätten, förbi tusenåriga rastplatser och klassiska motell från bilismens guldålder. Med sitt strategiska läge är det här ett av landets viktigaste godsstråk och har varit det länge, även långt innan det blev motorväg. Följ med på en resa längs E20 – från Örebro till Skara.
Åkrarna breder ut sig på båda sidor om vägen när vi lämnar Örebro och kör söderut på E20 en solig förmiddag i mars. Här ska Sveriges första permanenta elväg byggas inom några år. Den kommer att gå fram till Hallsberg och är ett av många exempel på hur vägen förändras och utvecklas med tiden.
Idén om en motorväg mellan Stockholm och Göteborg väcktes redan på 1940-talet, men det skulle förstås dröja innan det blev något som liknar det vi kallar motorväg i dag. 1945 invigdes Riksväg 6 eller ”Rikssexan” som den kallades fram till 1962 då den bytte namn till E3:an. Först 1992 blev det E20. Det var under decennierna efter andra världskriget som bilismen slog igenom i Sverige. Överallt längs vägen öppnade vägkrogar och motell som slogs om att få ta hand om alla bilburna gäster. Många av dem finns kvar i någon form än i dag, medan andra har hamnat avsides när vägen har byggts om till motorväg.
”Motorby”
Vårt första stopp är Rastpunkt Laxå. Här öppnade 1963 oljebolaget Esso landets första ”motorby”, en satsning som växte och senare skulle säljas och bli Scandic Hotell. På nätet finns en svartvit film som berättar om motorbyn som samlade ”allt för motoristen”: Bensinstation, restaurang och motell med parkering direkt utanför rummet. Inne på rummen, som kostade 17 kronor natten, fanns en 21-tums svartvit tv, toalett och dusch. I restaurangen kunde man äta entrecôte och pommes frites för 7 kronor och 50 öre.
– I dag är motellet och motellskylten k-märkt, berättar Kristoffer Karlsson och visar ett flygfoto från 1960-talet som sitter på väggen i restaurangen.
Han driver Rastpunkt Laxå tillsammans med bröderna Pär och Stefan Jinnestrand som köpte stället 2003.
Nästa år fyller motorhotellet 60 år och restaurangen har utökats med flera olika kök och snabbmatskedjor som samsas under ett och samma tak.
Entreprenörsandan är densamma som när motellet startade. Trots två tuffa pandemiår, då hotellbeläggningen gick ner med 80 procent och restaurangen tappade hälften av sina gäster, väljer företaget att se möjligheter, investera och bygga ut. Enligt Laxå kommuns hemsida passerar det 12 000 bilar om dagen, och många av dem stannar till här.
– Snart får vi en ny uteservering och i sommar invigs en ny laddstation för elbilar, säger Pär Jinnestrand och fortsätter:
– Laxå är ett litet brukssamhälle där alla känner alla. Det är ett bra ställe att bo och driva företag på, framför allt tack vare läget och transportmöjligheterna.
Munkar och rövare
Vi fortsätter resan söderut men svänger av och följer skylten mot klosterruinen vid Ramundeboda rastplats som ligger vackert vid Borasjöns strand. Vi är inte de första att stanna här. Det här var en rastplats redan för tusen år sedan för de som färdades genom Tivedens mörka skogar. På den tiden var det en farlig resa eftersom skogen var ett tillhåll för rövare. Kanske var det här Astrid Lindgren tänkte sig sina Mattisrövare i Ronja Rövardotter?
Ramundeboda var också ett stopp på medeltidens Eriksgata, då den nyvalde kungen reste runt för att motta landskapens erkännande. Här vid Ramundeboda lämnades kungen över från västgötarna till närkingarna, på vägen mellan Skara och Örebro.
Enligt Erikskrönikan övernattade kung Valdemar här år 1275 medan hans mannar besegrades vid slaget i Hova.
Senare drev den klosterliknande orden Antoniterna ett härbärge här tills Gustav Vasa drog in klostrens tillgångar. I dag ligger det ett kafé vid klosterruinen. Det är stängt för säsongen men det är lätt att föreställa sig hur fint det är att sitta här när det öppnar i maj. Den som har medhavd lunch kan slå sig ner och njuta av utsikten över sjön redan nu.
Piotr Tyniec har stannat med sin tankbil vid en rastplats som också ligger vid Borasjön, men närmare vägen. Han kommer från Polen men kör för ett tyskt åkeri. Det här är första gången på fyra år som han kör E20 upp mot Stockholm.
– Det är en jättefin väg och nästan inga bilar. I Tyskland är det mycket mer trafik, säger han.
Solen skiner, men han sitter kvar i bilen och äter sin lunch medan han pratar i telefon med sin fru hemma i Polen. De bor nära gränsen till Ukraina och oron är stor över det som händer i grannlandet.
– Jag lyssnar hela tiden på nyheterna medan jag kör, säger Piotr Tyniec och skakar uppgivet på huvudet.
6:ans vägkrog
Vi rattar vidare. På en lerig grusplan mellan Laxå och Hova ligger 6:ans vägkrog. Namnet kommer från 6:ans landsvägsmotell som öppnade här när vägen fortfarande hette Riksväg 6. Det revs på 1980-talet och ersattes med den vägkrog som står här i dag. Men på väggarna hänger svartvita fotografier som skildrar platsens historia från 1948 och framåt.
För sju år sedan tog Christer Pettersson och hans fru över krogen. De lagar mat båda två och erbjuder klassiska vägkrogsrätter: Husmanskost som pytt i panna, spätta och plankstek. Men även thailändska rätter.
– Jag har arbetat i branschen hela livet och haft tre restauranger, säger han och lyser upp när jag frågar.
– Det är jätteroligt. Man träffar så mycket människor! Men det har varit tufft under pandemin. Det går inte att jämföra.
Den stora parkeringen lockar framför allt till sig lastbilschaufförer. En av dem är Fredrik Malm som kör varor till Coop-butiker. Han tar en dagens, raggmunk med stekt fläsk för 90 kronor.
– Oftast har jag matlåda men om jag ska stanna så gör jag det alltid här. Det är bra mat till bra pris, säger han och fyller en assiett vid salladsbuffén.
Fredrik Malm har kört lastbil i 18 år, hela sitt vuxna liv.
– Det är ofta stressigt och mycket tider att hålla koll på. Det är en tuff bransch med mycket konkurrens. Transporter får ju inte kosta något i dag. Men jag skulle inte kunna tänka mig ett annat jobb, inte som det känns nu i alla fall. Jag skulle nog känna mig instängd. Det är svårt att förklara men man blir väl formad. Det är någon slags frihetskänsla även om det inte är så fritt längre, säger han.
Han kör ofta den här vägen och är less på den dåliga väghållningen som gör att det alltid blir stopp vid Finnerödjabacken på vintern.
– En gång var det stopp i tre mil.
Riddarvecka
Vi fortsätter söderut mot det lilla samhället Hova. Det var här som kung Valdemars män förlorade år 1275. Det uppmärksammas varje sommar under Hova riddarvecka.
– Det är en stor folkfest med uppvisningar, gycklare och tornerspel, berättar Petra Wallgren som jobbar på Lisas Krog & Butik vid avfarten till Hova.
Det är ett populärt stopp för yrkeschaufförer. Men en del kunder försvann när den här delen av E20 drogs om för att bli mötesfri väg för tre år sedan.
– Det behövdes en ny väg så det är ju bra, men det blev krångligare att svänga av. De kanske kunde ha tänkt mer på att göra infarter och utfarter lite smidigare, säger Petra som bor i Hova.
Stan är bland annat känd för att Abbas manager Stickkan Andersson är född här. Hans byst står utanför det gröna huset på torget där han växte upp.
– Hova är ett litet, lugnt och mysigt ställe att bo på. Det är mycket barnfamiljer. Jag trivs, säger Petra Wallgren.
Bakom restaurangen ligger ett tankställe för långtradare. Det har hunnit bli eftermiddag och Philipe Birgersson har stannat för att tanka. Han kör husdelar från Sävsjö och har ofta virke, husväggar och takstolar i lasten. Just i dag är han på väg mellan Västerås och Höganäs.
– Jag kör till nya ställen hela tiden, det här är andra gången jag kör här, annars är det mest E4. Men det här är en bra väg, säger Philipe som är inne på sitt andra år på jobbet.
– Det är jätteroligt. När jag kommer fram är det bara en platta och när jag åker därifrån är det ett helt hus. Det roligaste är att köra med kranen och jobba med snickarna. Det är kul att röra på sig och inte bara sitta bakom ratten.
Snart passerar vi en milsten från 1700-talet som påminner om att vägen gick här även då. Vi rullar över Göta kanal och fortsätter mot Mariestad. Här ligger en av sträckans största vägkrogs- och hotellanläggningar, Rattugglan som numera drivs av Rasta.
Inne på macken står Frida Wilsson och plockar i ordning vid kaffemaskinen. Hon bor i Mariestad och har arbetat här i 32 år.
– Jag började sommarjobba när jag var 13 år och sedan blev jag kvar. Jag gillar att det är så varierande och att man träffar så mycket olika människor. Jag hjälper folk att tanka, byter torkarblad, säljer korv och har hand om butiken, säger hon.
Hur är Mariestad?
– Det är en lagom stor och mysig stad. En riktigt vacker sommarstad, eftersom den ligger vid Vänern.
Böljande rosa betong
Vi fortsätter vidare mot Götene. Men det går inte att skriva om den här sträckan utan att stanna till 2 mil norr om samhället, i Brännebrona. Det rosa motellet med sina böljande betongformer ser nämligen inte ut som något annat.
Vi parkerar vid ingången till det som i dag är vandrarhem. Tyvärr är receptionen obemannad men på byggnadsvårdsföreningens hemsida hittar jag en artikel skriven av Thomas Carlquist, byggnadsantikvarie vid Västergötlands museum i Skara. Här får jag lära mig att hela Brännebrona byggdes av den lokale entreprenören Ernst Skarp. När han startade sitt cementgjuteri 1945 fanns inte mycket mer än en bondgård här.
Fabriken växte och samhället med den. Götene kommun ville bygga en modern restaurang och hotellanläggning nära vägen, men eftersom det frikyrkliga samhället inte kunde enas om utskänkningstillstånd tog Skarp på sig att bygga anläggningen ute hos sig. När Brännebrona Gästis slog upp portarna 1962 blev det snabbt en succé. Varje torsdag åkte folk långt för att komma hit och dansa och äta god mat. Till och med the Beatles stannade här och fikade på sin Sverigeturné 1963. Men den första byggnaden såg inte alls ut som den gör i dag. Då var det en helt ordinär byggnad med fasad i gult tegel.
Men Skarp fortsatte att satsa. Han byggde en anläggning åt civilförsvaret och fick på så vis fler kunder till motellet. Han byggde till och med en flygplats som han tänkte sig skulle bli en mellanlandningsplats för flyg till kontinenten. Så blev det förstås inte men restaurangen behövde i alla fall byggas ut och det var då, 1972, som den fick sin uppseendeväckande utsmyckning.
Båda fasaderna mot vägen täcktes med betongelement i böljande former och ett stort rör fick omgärda entrén. Allt tillverkades förstås i den egna cementfabriken. I sin artikel gör Thomas Carlquist kopplingar till den amerikanska Googie-arkitekturen som fick efterkrigstidens vägkrogar att sticka ut i mängden med ultramoderna och lekfulla former.
Men det skulle dröja till 1990-talet innan byggnaden fick sin rosa färg. Då hade Skarp för länge sedan sålt anläggningen, civilförsvaret flyttat och bensinstationen stängt efter att Dinners öppnat närmare Götene. I omgångar har olika ägare försökt väcka liv i stället. Efter en kort tid som asylboende tog nya ägare över 2019, renoverade och öppnade Brännebrona vandrarhem. Det har varit tufft under pandemin, men Erland Olsson som är anställd här nu hoppas på sommaren, säger han när jag ringer upp.
– Vi håller på och renoverar fler rum nu. Än så länge har vi inte hittat någon som vill driva restaurangen, men skam den som ger sig.
Konst & dagens
Den som är hungrig kan så länge resa vidare till Skara. Precis vid E20 ligger Skara konsthotell som byggdes 2007 av Lars Göran Blank som inte bara är grundare till byggvaruhuset Jula utan också en stor konstsamlare. Här kan man äta dagens lunch för 110 kronor och samtidigt njuta av originalmålningar av Anders Zorn, Carl Larsson, Bruno Liljefors och Jenny Nyström.
