”Efter Estonia badar jag inte i havet”
Per-Arne Persson hade åkt med Estonia många gånger. I dag är han övertygad om att hans bakgrund som lastbilschaufför räddade honom där ute på havet för 20 år sedan. – Jag har alltid varit en ensamvarg, säger han.
Kvällen den 27 september 1994 körde Per-Arne Persson på M/S Estonia sist av alla.
– Bildäck var tätt packat. Inga bilar var surrade, trots att det var så hård sjögång. När jag påpekade det sa de att jag skulle skita i det.
Per-Arne hade kört lastbil sedan slutet av 1970-talet. Året innan hade han varit nära dö i en annan färjeolycka. Han hade bokat plats på M/S Jan Heweliusz mellan Swinoujscie och Ystad. Men bilen gick, ovanligt nog, sönder i Venedig och han blev tio minuter försenad på resan upp till Polen och missade färjan. Den natten dog 55 personer.
– Där hade jag tur. När jag kom fram fick jag höra av en kollega vad som hade hänt. Det var tragiskt, jag kände flera som dog där.
Ombord på Estonia insåg han direkt att någon inte stod rätt till.
– Båten stod rakt upp emellanåt. Det slog hårt från bildäck och det skakade så fruktansvärt hårt.
I baren såg han kollegor som satt och drack öl.
– Jag har aldrig varit någon gruppmänniska, har alltid varit för mig själv och kunde ibland bli retad av de andra chaufförerna för det.
När den stora krängningen kom var han nere i sin hytt. Han satte på sig jeans och t-shirt och tog sig ut bland alla panikslagna människor.
– De ryckte och slet i mig men jag bara fortsatte framåt. Det var riktiga slagsmål överallt. Men jag hade fullt upp med mig själv och att överleva.
Färjan hade slagsida och han skadade höften i ett fall.
– Men hjärnan stängde ute all smärta.
Per-Arne tog sig ut på däck och fick tag i en flytväst, hade kollat tidigare var de fanns. Han var en av de sista som lämnade båten när han sköljdes ner av en våg.
I havet fick han tag i en tom flotte, och drev iväg från olyckplatsen.
– Jag ville vara själv i flotten, hade sett bråken på Estonia och visste att jag inte skulle överleva annars.
I sex timmar kämpade han mot det piskande vattnet och kylan.
– Jag värmde mig med en ficklampa. Kletade in mig i mina egna spyor för att hålla värmen. Många konstiga saker hände den där natten.
I sista stund plockade den finska kustbevakningen upp honom.
– Om de inte hittat mig då skulle jag inte klarat mig, så nedfrusen var jag.
Per-Arne är övertygad om att hans fysik och agerande räddade honom
– Jag hade varit med om många obehagliga saker som att bli rånad. Det gör en mentalt stark. Men i dag hade jag inte överlevt Estonia.
Han har inga skuldkänslor för att han inte hjälpte andra ombord.
– Inte det minsta, min egoism blev min räddning. Men om min familj varit med skulle jag aldrig lämnat dem, nu hade jag ingen nära relation med någon på båten.
Olyckan förändrade honom. Per-Arne är mer säkerhetsmedveten i dag. Och han har slutat köra långa sträckor och på färjorna.
När vi möts har han precis kört kalk till Norsborgs vattenverk utanför Stockholm.
– Efter Estonia insåg jag att jag prioriterat fel, jag började förstå vad det innebar att ha en familj. I dag är jag hemma på helgerna.
I byrålådan ligger fortfarande cigaretterna och hyttnyckeln som hade med sig på Estonia.
– Efter olyckan badar jag inte i havet, bilderna från natten flimrar upp.