En medmänniska

Tredje pris. Här är tredjepristagaren och väktaren Sonja Chyle Kaukos novell om medmänniskan i fläktrummet.

Det är lördag förmiddag. Jag är nästan helt ensam på fabriken.

Jag skall just gå min första rond när jag blir uppringd av de två underhållsanställda som liksom jag ofta får jobba helg. De har upptäckt något från sin arbetsplats i en av fabrikens byggnader.

– Ring polisen! Det är någon som håller på att bryta sig in i stora kontorshuset! Han står och bryter sig in genom fönstret.

Jag ringer, och tar den yttre vägen för att möta upp polisen utanför huset där inbrottet pågår. Jag kikar runt hörnet, ser tjuvens bil stå där, en vit liten bil. Ser det uppklippta hålet i staketet, vars lagning under flera år kommer att påminna mig om denna dag. Känner adrenalinet i kroppen, upphetsningen och en intensiv känsla av närvaro här och nu som jag minns ännu, femton år senare. ”Vi ska ta honom!”

När polisen kommer går vi in i huset. En genomsökning av de två våningarna leder oss till det uppbrutna fönstret, där inbrottstjuven lämnat några väskor med bärbara datorer som han förberett för vidare transport. Han själv syns inte till.

Polishunden har anlänt. Den vackra schäfern och hans förare har tagit sig in samma väg som tjuven, genom hålet i stängslet. De möter upp utanför fönstret, och hunden leder oss vidare in på området. Vi följer efter till nästa kontorsbyggnad där hunden markerar, och jag låser upp innan jag stiger åt sidan. Jag vet inte vad som väntar, måste hålla mig undan… Poliserna har varit med om detta förr – för mig är det ett äventyr.

Den långa korridoren kantas av kontor, och medan jag lika upphetsad som räddhågsen drar mig undan till kapprummet för att inte vara i vägen, hör jag poliserna genomsöka platsen. Nu händer det något. Hunden skäller till, röster höjs, de har hittat honom!

Han sitter hopkurad i fläktrummet, längst in i hörnet bakom en fläkt. Han dras ut därifrån, låter sig föras bort. Jag följer med och öppnar grindarna, poliserna diskuterar, hundpatrullen ger sig i väg på nya uppdrag.

Under tiden står han apatisk där, med slokande axlar, tomma ögon. Nu möter jag hans blick, försöker ordlöst förmedla att jag känner med honom, att jag tycker synd om honom, att jag bara gjort min plikt. Det är ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma – hans tomma uppgivna ögon och mitt försök att visa att jag ser honom som en medmänniska. Jag vet inte om han förstår.

En polisman ber mig följa med till platsen där vi hittat honom, för att skriva ner min redogörelse för händelserna och undersöka platsen. Vi hittar en kofot och några andra enkla verktyg i fläktrummet, och på golvet i korridoren en spruta med kanylen i.

När adrenalinet ebbat ut och den mentala skärpan som bara fokuserar på här och nu likaså, slås jag av insikten. Först då börjar jag tänka efter och förstå.

Jag var ju precis på väg att gå på ronden. En kort stund senare hade jag gått in i kontorslokalen på väg till det stora kontorshuset. Jag skulle förmodligen ha mött honom där – i den mörka korridoren! Vad hade hänt då, hur hade han reagerat, hade han angripit mig?

Då kom rädslan. Den blev kvar länge, fick mig att känna oro och titta mig om över axeln vid ronderna en lång tid framåt.

Jag fick senare höra att tjuven vid rättegången, där han dömdes till fängelse, sagt att det hade varit hans mål att bli gripen. Kanske var det verkligen så, den enda utväg han såg för att få tak över huvudet och mat för dagen.