Ledare. Förhandlingarna om ett nytt löneavtal för taxiförarna går trögt och i skrivande stund är det oklart om det över huvud taget blir någon uppgörelse. Alternativet är att branschen blir helt utan kollektivavtal de närmaste åren.
Det vore i så fall uppseendeväckande. Många personer i min bekantskapskrets tror fortfarande att taxikörning är ett normalt yrke med reglerade arbetstider och fast, skälig lön. Nästan ingen har begripit att taxinäringen är sinnebilden för den fria marknadens haveri. Ett levande bevis på hur illa det går när en bransch avregleras och alla spärr- och kontrollmekanismer sätts ur spel.
En stor majoritet av dagens taxichaufförer kör på så kallad procentlön, det vill säga rakt ackord. En kund i bilen betyder lön i plånboken. Väntan vid taxistolpen innebär i de allra flesta fall gratisarbete. Förare står till arbetsgivarens förfogande, utan betalning.
Systemet får konsekvenser. Det mest synbara är en kraftig överetablering. Beställningscentralen och dess taxiåkare har inget incitament att hålla antalet bilar på en rimlig nivå. Det vill säga en nivå som motsvarar den faktiska efterfrågan.
Hela den affärsmässiga risk som normalt bärs av företagare är nedflyttat på den anställde. Lite jobb, innebär låg lönekostnad för taxiföretaget. Okej, åkaren har fasta utgifter för bilen, men den största utgiftsposten i tjänsteföretag är de anställdas löner.
I marknadsliberalernas värld ska tillgång och efterfrågan balansera varandra. Innovativa duktiga företagare överlever, de mindre dugliga slås ut från marknaden.
Man kan förstås tänka sig att företagen i stället börjar slåss på kniven för att överleva. Med sänkta priser, dumpade löner, orimligt långa arbetstider, slopad övertids- och ob-ersättning, missbruk av bidragsanställningar, frekventa brott mot trafikregler och arbetstidsbestämmelser. En spiral nedåt utan slut.
Men så går det väl inte till i civiliserade länder? Jo, det är precis det som händer i den svenska taxibranschen.
Hade taxi varit som andra näringar hade förarna haft åtta timmars arbetsdag och en fast reglerad lön på låt säga 23 000 kronor. Då hade 20 procent av dagens taxiåkare tvingats kasta in handduken direkt.
En grundtanke i alla marknadsekonomier är att det inte ska finnas några karteller. De inblandade aktörerna ska inte kunna samarbeta kring priserna och sätta den fria konkurrensen ur spel.
Men det finns ett undantag. I nästan hela västvärlden har makthavarna insett att det behövs någon form av skydd för de anställdas löner och anställningsvillkor. Annars väntar kaos. ”Taxifiering”.
Tyvärr är taxi inte den enda transportbransch som havererat eller som är på god väg att göra det. Därför gläntar Transport nu på dörren till något som kallas allmängiltigförklaring av kollektivavtal.
Det är som att svära i kyrkan.