Farväl till Folkets hus?
Mötesplats. En gång arbetarrörelsens egen mötesplats, blomstrande och med central roll för folkbildningen. I dag på väg att försvinna. De senaste tjugo åren har vart tredje Folkets hus lagts ned.
Blomstermåla, Söderhamn, Kiruna – listan kan göras lång. Sedan 1950-talet har hälften av alla Folkets hus runt om i landet försvunnit. Uppkomna i slutet av 1800-talet för att svara mot behovet av lokaler för möten, organisering, kultur och studieverksamhet, nära kopplat till den unga arbetarrörelsens organisationer. Många av de tidiga Folkets hus låg i industri- och brukssamhällen.
Verkliga glansdagar för Folkets hus – liksom för folkparkerna – var under det framväxande Folkhemmet i mitten av förra seklet. Det var centrala mötesplatser i alla bemärkelser, här fann många också sin livskamrat.
I dag kämpar många Folkets hus-föreningar för sin överlevnad, särskilt på mindre orter. Det ideologiska har tonats ned, uthyrning till utomstående är alltmer central. I stort sett i tysthet monteras Folkets hus ned, eller omvandlas till kultur- och konferenscentrum ”som inte står på någons sida” för att tala med ansvariga i Kiruna. Där har rörelsens mötesplats mött ett ovanligt brutalt slut i samband med rivning av den gamla stadskärnan då staden flyttar österut.
– Folkets hus ska inte finnas i den nya, säger regissören André Larsson Flyborg.
Han står bakom dokumentärfilmen En sista kväll för Folkets hus, som i februari visades på SVT2 och nu finns på SVT play. Filmen följer några personer från stadens ideella kulturliv under stadsflytten. André Larsson Flyborg ställer retoriskt frågan var till exempel unga i dag ska få uppträda med sina teaterföreställningar eller för första gången få ställa ut sina konstverk.
Ett tungt arbete
Också Lars Sjölund, nyligen pensionerad renhållningsarbetare, dokumenterar stadens flytt i bilder och ord. Ett tungt arbete för honom.
– Jag försöker få ihop ett verk om stadsomvandlingen. Ett omfattande arbete på många sätt. Förändringen är ogripbar, bland fastnar jag vid en bild och den sorg och det vemod ruinerna och de tomma kvarteren lämnar efter sig går att ta på. Så fort man lämnar den egna gården kommer smärtan. Centrum låg så öppet och fint, det var fjällutsikt nästan var man än stod, säger han.
Lars Sjölund är född och uppvuxen i Kiruna. Under 35 år har han bott med bara några minuters promenad till det som snart är den rivna, övergivna stadskärnan. Nödvändig då gruvdriften underminerat marken.
År 2022 kom Sjölunds mycket uppmärksammade bok Frihet och förakt – ett liv i renhållningens tjänst (Tiba förlag) med bilder och texter från ett yrkesliv i landets till ytan största kommun. Boken kom till som ett samarbete mellan Transport och Arbetarrörelsens kulturfond och förlaget har också uttryckt intresse för en ny bok om stadsflytten.
– Jag tänker att sista bilden får bli när kyrkan går, säger Lars.
Det lär bli senare i år, under barmarkstiden.
Det är också Lars Sjölund som tagit bilderna från Kiruna här, både från tiden då verksamheten var i gång i Folkets hus och de senaste från den 7 mars i år, intill ”anrika stadshotellet Scandic Ferrum, vars dagar också är räknade”.
Kämpar för överlevnad
Men förlusten av Folkets hus är inte unik för Kiruna, tvärtom. Många föreningar kämpar för överlevnad, särskilt på mindre orter. Bristande intresse från yngre generationer är en förklaring, liksom över lag minskat intresse för föreningsliv. De senaste årens nedskärningar av anslag till folkbildning och kultur – och minskade kommunala driftsbidrag – har gjort att omvandlingen eskalerat. Eller avvecklingen. Långt ifrån alla Folkets hus blir ”ideologiskt neutrala” kommersiella kulturcenter. Vissa lämnas åt sitt öde, eller tas över av helt annan verksamhet.
I Söderhamn fladdrar hotellkedjans fanor på entréfasadens stänger, i bottenplanet är Club Ferdinand inrymd. Fast en fredag i februari är det helt tomt i lokalen.
På Folkets hus i Blomstermåla har sista dansen gått för länge sedan. En gång var det ett ställe som kunde locka publik från hela Småland med alla stora dansband.
Folkets hus-rörelsen har en central roll för kulturutbudet på landsbygden. Det slog Myndigheten för kulturanalys fast i sin rapport Kulturens geografi (2022). Där konstateras också att nio av tio kommuner lägger mindre pengar på kultur än tidigare.
