Krönika. Förr kunde alla passagerarna i en tunnelbanevagn sitta djupt försjunkna i kvällstidningar. Inte ett ord sades och tidningarna hölls upp som skärmar för att slippa medpassagerarens blick från motsatta sätet. Det är fortfarande lika meditativt tyst i tunnelbanevagnarna. Men nu sitter alla med varsin smartphone.
Nu, när man ser folks ansikten, kan man konstatera att hakorna ibland faller ner på ett lite komiskt sätt då de ser något häpnadsväckande på skärmen.
Om det rör sig om jakten på ”jordgubbar” eller att komma upp i ”nivå 57” i något spel. Eller att kolla Facebook ifall man fått några fler ”gilla” på fotot av gårdagens maträtt.
Ofta sträcker sig läsandet långt utanför tunnelbanevagnen och här kan man se hur lantisar skiljer sig från de infödda stockholmarna.
En stockholmare skulle aldrig, stirrande på smartphone, stanna upp efter att just ha klivit av en rulltrappa. Kaoset som uppstår blir ju monumentalt när de som kommer bakom krockar och staplas på på varandra.
Facebook är intressant. Jag har själv fallit i
fällan. Det blir ett sorts knarkande i en jakt på omedelbar tillfredställelse i form av ”likes”.
Jag gick med mest på kul när jag upptäckte att jag faktiskt, rent yrkesmässigt, behövde en smartphone för att skicka bilder och mejl. Sedan har jag dragits in alltmer, som i en sekt.
Början är också sektlik. Allt är trevligt och välkomnande. Man får kontakt med gamla vänner på ett lättsamt sätt, med någon kommentar då och då. Man kanske inte skulle ha så mycket att göra med dem annars, men nu får man veta lite om ditt och datt.
En del saker är förstås rätt jobbiga. Som när
personer man känt på avstånd visar sig vara fascister. Men man får ta det goda med det onda. Det är ju också intressant att läsa vad de bruna har för argument (även de som finns på vänsterkanten).
Lite värre blir det när jag läser en liten notis i någon tidning om att Facebook samarbetar med Google.
Genom att inte göra någonting godkänner jag att allt jag googlar på också noteras av Facebook. Så om jag kollat på en resa till Bahamas så dyker snart en sådan reklam upp när jag senare slökollar på FB.
FB kan följa telefonen och veta exakt var jag är (jag kan till exempel få vänförslag på personer jag sitter och pratar med på ett fik). De kan kartlägga mina intressen och med lite ansträngning också mina politiska åsikter. Allt som läggs ut på FB äger de och kan använda hur de vill. Det här hade, kort sagt, varit östtyska Stasis våta dröm.
Jag är alltså fast och nu känns “sektens” grepp på allvar. Om jag gick ur skulle folk undra och det blev förmodligen rätt ensamt, som för alla “avhoppare”.
I stället för att läsa tidningen på tunnelbanan är det numer vi själva som blir lästa. Och det är väl ok. Ingen har väl något att dölja? Eller?
Men vilka är egentligen ”Facebookteamet?” Vilka demokratiska spelregler följer de, om ens några? Kan informationen om oss säljas till vilken säkerhetstjänst eller vilket parti som helst?
Vilken framtid bär egentligen den gigantiska Google-Facebookorganismen i sitt sköte?