Rapport. I november möttes världsledare i Glasgow för toppkonferens om klimatet, Cop26. Ulf Jarnefjord, under många år regionalt skyddsombud på Transports Göteborgsavdelning, var på plats. Här skriver han själv om mötet – om fackligt samarbete, om miljöhot och svårigheter att nå resultat. Läs hela rapporten här:
Efter hemkomsten från ännu ett av FN:s klimatmöten Conference of the Parties (COP) – denna gång nr 26 sedan starten i Berlin 1995, kan jag tyvärr ännu en gång konstatera att vi inte kommit närmare en lösning på den existentiella kris för mänskligheten som ett skenande klimat- och miljöhot skapat.
Trots alla COP- möten och varningar från FN:s klimatpanel IPCC under30 år har utsläppen av växthusgaser och förstörelsen av miljön samt den biologiska mångfalden bara fortsatt att accelerera obehindrat. Utsläppen av växthusgaser har sedan 1990 ökat med cirka 60 procent trots alla löften och avtal.
Ett tydligt tecken på detta har vi alla sett under senare år i form av enorma bränder, stormar, skyfall, översvämningar och torka. Inte minst i Sverige som drabbades av omfattande bränder och torka 2018 och översvämningar i år. Vi är dessutom inne i vad som kallas det sjätte massutdöendet av arter – tre fjärdedelar av alla arter på jorden riskerar att försvinna under de närmaste århundradena. Det senaste massutdöendet inträffade för 65 miljoner år sedan när dinosaurierna dog ut.
Utifrån FN:s klimatpanel IPCC:s senaste rapport är utsläppsbudgeten som finns kvar för att (med 67 procents sannolikhet) klara 1,5 graders-nivån bara cirka 340 miljarder ton koldioxidekvivalenter. Det motsvarar cirka 7–8 år med dagens utsläppsnivåer
Trots nya löften i de nationella klimatplanerna (Nationally Determined Conrtribition, NDC) från länderna som presenterades under COP26 mötet i Glasgow för att uppfylla Parisavtalet visar en ny analys från det oberoende forskningsrådet Climate Action Tracker att världen är på väg mot 2,4 graders uppvärmning vid slutet av seklet. Världens utsläpp måste minst halveras till år 2030 och efter det nå nära noll senast år 2050 om vi ska klara målen med att begränsa uppvärmningen i enlighet med Parisavtalet.
Det är främst världens fattiga, arbetare, kvinnor och barn som sedan länge drabbas hårt av klimat och miljöförändringarna. De som minst har orsakat problemen är de som kommer att drabbas värst även i framtiden, vilket dessutom gör klimatförändringarna till en stor rättvisefråga. Klimatförändringarna skapar och ökar fattigdomen. År 2050 beräknas över 140 miljoner människor vara på flykt från sina hem på grund av klimatförändringar, och det bara i Latinamerika, södra Asien och Afrika söder om Sahara. Detta enligt beräkningar från Världsbanken. Löftet från COP15 mötet i Köpenhamn år 2015 om stöd till utsatta länder i Globala Syd har inte infriats.
Från 2020 skulle världens rika länder bidra med 100 miljarder dollar per år för anpassnings- och utsläppsminskningsåtgärder. Den summan har inte levererats, de pengar som givits har dessutom varit kopplade till olika typer av lån och bistånd. Vaga löften har getts i det nya avtalet från årets COP om att de 100 miljarderna nu ska levereras från 2023 och att pengar till anpassningsåtgärder ska öka. Från världsfacket ITUC:s sida drev vi i år hårt på för att en separat fond skulle skapas för skador och förluster som redan drabbat utsatta länder i Globala Syd. Tyvärr är motståndet för en sådan fond stort bland medlemsländerna inom COP.
Rättvis omställning
Flera av de små önationerna och länder i Globala Syd uttryckte stor besvikelse över bristande stöd från de rika länderna. Barbados statsminister, Mia Mottley, underströk bland annat att klimatfinansieringen är otillräcklig och sa att två grader är en dödsdom för folk i länder som Samoa och Barbados.
Trots allt finns det några små framgångar att rapportera. Vid sidan av det stora COP-avtalet har sammanslutningar av olika länder lagt fram egna planer för att tackla olika utmaningar. En av dem som undertecknades av 141 länder är ”The Glasgow Leaders Declaration on Forests and Land Uses”. Den handlar bland annat om att stärka ländernas ansträngningar att skydda skog och landområden och underlätta för handel som bidrar till hållbar konsumtion och produktion som inte ökar avskogning och markförstöring.
Ett annat initiativ var ”The Breakthrough Agenda” som ett fyrtiotal länder skrev under med målsättningen att samverka för att minskad klimatpåverkan inom områden som energi, vägtransporter, stål och vätgas. Ett tredje initiativ kom i form av the ”Global Methane Pledge” som bland annat handlar om att länderna som skrivit under lovar att till 2030 minska utsläppen av metangas med 30 procent. Metan som är en hundra gånger mer potent växthusgas än koldioxid under en 10 årsperiod, har tidigare till stora delar varit en varit bortglömd faktor som nu fick välförtjänt uppmärksamhet. Det är stora utsläpp av metan från läckande produktion, markanvändning och jordbruk som snabbt måste stoppas.
Frågan om en rättvis omställning fanns som vanligt med på agendan. En extremt viktig fråga som världsfacket ITUC har drivit hårt de senaste 15 åren. Under COP21 i Paris 2015 lyckades vi till slut få in texten om en rättvis omställning (Just Transition) för arbetarna i förordet till avtalet, vilket var en stor och viktig framgång. Sedan dess har vi inom världsfacket drivit på för att alla länder ska införa begreppet i sina egna nationella klimatplaner (NDC).
I Glasgow lyckades vi ta ytterligare ett litet steg framåt genom att få texten om Just Transition in i avtalstexten: “and also noting the importance for some of the concept of ‘climate justice’”, recognizing the need for support towards a just transition” och “recognizes the need to ensure just transitions that promote sustainable development and eradication of poverty, and the creation of decent work and quality jobs”.
Dessutom enades EU Kommissionen och ytterligare fjorton länder om en deklaration (Green growth, decent work, and economic prosperity in the transition to net zero) för att stödja en rättvis omställning. Deklarationen innehåller sex huvudpunkter, där ibland: stöd till arbetarna i omställningen till nya jobb, stöd för kollektivförhandlingar mellan parterna, främja schysta och bra jobb, stöd för mänskliga rättigheter i de globala leveranskedjorna och vikten av att klimatåtgärder och vartannat år ska resultatet av åtgärderna för rättvis omställning rapporteras och implementeras i ländernas internationella klimatplaner (NDC).
Alla människor och arbetare måste bli delaktiga i denna omställningsprocess, annars riskerar vi att de blir motståndare till den nödvändiga förändringen i stället för medskapare.
Arbetare sitter på en enorm kunskap och erfarenhet inom sitt yrkesområde som måste tas till vara i omställningen till ett hållbart samhälle för alla. Något som kamraterna i den Skotska fackliga centralorganisationen STUC har tagit fasta på. De lanserade under Glasgow mötet en ny Lucas plan “A New Lucas Plan for a Just Transition to a zero carbon, peaceful and socially useful economy”. Inspirationen har de hämtat från arbetare vid vapenföretaget Lucas Aerospace som i mitten av 1970-talet tillsammans med ingenjörer och forskare föreslog alternativa, socialt användbara tillämpningar av företagets teknologi och utnyttjande av deras egen kompetens.
En kommitté bestående av fackligt förtroendevalda sammanförde idéer från arbetare i hela företaget Lucas Corporate som ett positivt alternativ till lågkonjunktur och uppsägningar. Detta inkluderade att bygga vindkraftverk, dialysmaskiner och prototyper för väg-/tåg och rälsbussar. I dag när vi står inför multipla kriser: pandemi, militarism och kärnvapenhot, klimat och miljökaos samt inte minst utarmning av jobb genom GIG/pattformsekonomins automatisering. Borde dessa tankar vara något som svensk fackföreningsrörelse borde ta fasta på. Ändå följer produktionen och stora delar av fackföreningsrörelsen fortfarande marknadens krav, inte kraven på social hållbarhet eller miljöskydd, jag tänker på Preem och Cementa som ”goda” (läs dåliga) exempel.
Fackliga nätverk
Nätverket ”Trade Unions for Energy Democracy” (TUED), där jag medverkat sedan starten för snart 10 år sedan, arrangerade som vanligt ett flertal viktiga och spännande seminarier.
TUED består av cirka nittio olika intressenter från 26 länder och regioner, däribland fackföreningar, miljöorganisationer, civilsamhällesorganisationer och forskare. Ett av dem hölls i samverkan med FN:s organ för handel och utveckling UNCTAD. Det har nu under 30år av klimatförhandlingar tydligt framkommit att en strategi för en marknads- och företagsledd övergång och omställning till ett hållbart samhälle inte har levererat.
Vi är lika beroende av fossil energi nu som förr. Visserligen ökar förnybar energi kraftigt, men problemet är att den fossila energin ökar lika mycket, detta på grund av en allt större efterfrågan på energi. Inom TUED förespråkar i stället en offentlig demokratiskt ägd energisektor där vinsten inte tillfaller multinationella företag utan det allmänna samt vanliga människor och arbetare.
I de nyliberala marknadslösningarna som presenteras står skattebetalarna för riskerna medan företag, bankirer, finansinstitut och spekulanter tar vinsterna. Stora multinationella företag marknadsför idag en ”Great Reset” och vill driva offentlig-privata strategier (Offentlig – Privat – Samverkan OPS, (PPP på engelska)) för att finansiera omställningen, något som vi känner igen även i Sverige, inte minst från skandalbygget Nya Karolinska. Vi har varit här förut, ”The Great Reset” är gammalt vin i nya gröna flaskor, inte ett genuint försök att ändra kurs bort från fossilberoendet, stigande utsläpp, extrema väderhändelser och en stadig försämring av levnadsbetingelserna på jorden.
Richard Kozul-Wright, Director of the UNCTAD Division on Globalization and Development Strategies som medverkade under TUED:s möte uttryckte liknade farhågor. Han menade att det tydligt har visat sig att den nyliberala marknadslogisken inte har levererat det som krävs varken gällande klimat, miljö eller solidaritet med de mest utsatta i världen.
Inom TUED föreslår vi en strategi i tre delar, Resist, Reclaim och Restructur, RRR. Dvs göra motstånd mot den fortsatta utförsäljningen av våra offentliga tillgångar, ta tillbaka det som stulits från oss och omstrukturera energisektorn och övriga viktiga sektorer i en hållbar demokratisk offentligägd riktning. Strategin avser inte bara energisektorn, utan kan även appliceras på transportsektorn, skola, vård och omsorg med flera sektorer.
Transporter släpper globalt ut ungefär en fjärdedel av den energirelaterade koldioxid som föder den globala uppvärmningen. I Sverige står transporter för över 30 procent av utsläppen, och är därmed den största enskilda sektorn. Transportsektorn är fortfarande till mer än 90 procent beroende av fossila bränslen.
Med en snabbt växande efterfrågan på att förflytta människor och varor, kommer utsläppen från transporter att fortsätta att öka även om alla planerade åtgärder för att minska koldioxidutsläppen genomförs fullt ut. Internationella Transportarbetarfederationen (ITF) har därför tillsammans med nätverket C40 lanserat en strategi för att drastiskt minska utsläppen från transportsektorn.
C40 är ett nätverk av borgmästare i ett hundratal världsledande städer som samarbetar för att leverera de brådskande åtgärder som behövs just nu för att möta klimatkrisen.
Att byta ut alla existerande bilar (det finns över en miljard bilar i världen, 4 miljoner i Sverige och ca 100 miljoner nya bilar byggs per år) mot el-bilar kommer inte att lösa klimat- och miljökrisen. Belastningen på infrastruktur, material och mineraler och energi är och blir helt enkel för stor, och ryms inte inom planetens gränser. Därför förespråkar ITF en fördubbling av kollektivtrafikanvändningen som en del av en grön återhämtning och som fram till 2030 skulle skapa tiotals miljoner jobb i städer runt om i världen (enbart 4,6 miljoner nya jobb i de cirka 100 C40 städerna). Det skulle minska utsläppen från stadstransporter med mer än hälften och dessutom minska luftföroreningarna från transporter med upp till 45 procent.
Varje år dör cirka åtta miljoner människor i förtid av luftföroreningar, varav ca åttatusen i Sverige. Väl organiserad och ökad kollektivtrafik, driven i offentlig regi, skulle även förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön för arbetstagare i tjänstesektorn med lägre inkomster och koppla stadens invånare närmare varandra till arbete, utbildning och gemenskap. Samtidigt måste kollektivtrafiken bli mycket billigare och bättre för att kunna konkurrera med flyg och bil.
Idag är det nästan alltid mycket billigare att välja flyg vid längre transporter inom Europa. Till exempel var det ca fem gånger så dyrt att resa till Glasgow och klimatmötet med färja och tåg, i stället för att flyga. Till detta kommer tidsaspekten, resan med färja och tåg tar tre dagar och krävde två övernattningar. Det borde självklart vara tvärt om. Att resa hållbart med små utsläpp skulle premieras i stället för att vara mångfalt dyrare. Med sådana incitament blir det nära nog omöjligt att få låginkomsttagare och stressade affärsresenärer att resa hållbart. Här behövs stora satsningar på billig och snabb kollektivtrafik. Ett land som gått före är Luxemburg där all kollektivtrafik är gratis i dag.
Visioner om ny värld
Det som saknas i debatten är hur en annan värld kan se ut. Frågor som vad är livskvalité? och vad ger tillfredställelse i privatliv och arbetsliv? finns knappast på agendan. Är konsumismen det som gör oss lyckliga eller finns det något annat som gör livet värt att leva?
Forskningen visar tydligt att människors upplevda tillfredställelse och nöjdhet med livet bara hänger ihop med BNP-tillväxten till en viss grad, därefter planar sambandet ut och mer pengar och konsumtion gör oss inte lyckligare. De flest i Globala Nord skulle nog uppskatta kortare arbetstid och mer fritid att ägna åt familjen i i stället för konsumtion av saker vi inte behöver. Ett tydligt bevis på detta är att under Transports två senaste kongresser har delegaterna röstat för att förbundet med kraft ska verka för sex timmars arbetsdag.
Den företagsledda gröna tillväxten har i åratal lovat att miljoner nya gröna jobb ska skapas. Därav har det hittills bara blivit en tummetott. Ett exempel som nämns av de Skotska facken är utbyggnaden av havsbaserad vindkraft runt Skottland.
Skottland är världsledande på investeringar i havsbaserad vindkraft och det utlovades tiotusentals nya jobb i omställningen. Men de multinationella företagen och globala värdekedjorna har bidragit till att det mesta produceras och tillverkas utanför Skottland och därefter transporteras samt monteras på plats av arbetare från andra länder, där kollektivavtal med schysta löner och säkra arbetsvillkor oftast saknas.
Väldigt få jobb har enligt de skotska facken tillfallit arbetare lokalt. Därför lanserade det skotska LO (TUC) under COP-mötet ett enormt investeringsprogram för att bygga om och förbättra bostäder och lokaler över hela landet. Husen i Skottland tillhör de sämsta i Europa avseende energihushållning och boendestandard. Ett sådant ombyggnadsprogram skulle både spara mycket energi och samtidigt skapa mängder av lokala arbetstillfällen. Då el och uppvärmning av bostäder är en stor utgiftspost för vanliga arbetare och människor, skulle detta också gynna dem direkt.
En stor skillnad som jag upplevt under alla år av arbete med fackföreningar runt om i världen, är att de helt naturligt samverkar med miljö- och klimatorganisationer samt övriga civilsamhället. Även i Glasgow framgick detta tydligt.
På världsfacket ITUC:s strategidag om klimatet som hålls varje år i samband med COP-möten hade de även i år bjudit in flera organisationer för samverkan. Däribland miljörörelsens paraplyorganisation Climate Action Network (CAN) och representanter från Women and Gender Constituency.
I fallet med renoveringsprojektet av bostäder samverkar de skotska facken nära med flera ungdomsorganisationer som verkar för fler, billigare och bättre bostäder. På samma sätt såg det ut på alla event, seminarier och manifestationer som anordnades av de fackliga organisationerna. Både under ungdomarna i Fridays For Futures (FFF) globala klimatstrejk, med Greta Thunberg i spetsen, och under den stora klimatmanifestationen med nära 150 000 deltagare i Glasgow, deltog tusentals fackliga kamrater från hela Storbritannien i demonstrationerna. Trots att regnet öste ner var humöret och kampviljan på topp.
Över hela landet finns sedan över tio år också duktiga och engagerade gröna skyddsombud (Green Reps) som tillsammans med företagen försöker minska det ekologiska fotavtrycket i hela företagets värde, produktions och leverantörskedja. Något för svenska fackföreningar att ta lärdom av.
Vad vi skulle behöva i Sverige är en gigantisk folkbildningsinsats kring arbete, miljö, klimat, omställning och framtid.
Transportarbetareförbundet var för snart tio år sedan på god väg att som första förbund i Sverige att lansera ett studieprogram med den inriktningen, genom projektet ”Transport och Klimathotet” där vi även diskuterade att lansera och utbilda de första gröna skyddsombuden/ambassadörerna. Tyvärr blev det inget den gången, tiden var inte mogen för en sådan satsning, men nu borde det stå klart att enda vägen fram mot ett rättvist hållbart samhälle för alla går via folkbildning, medverkan och aktivt deltagande i omställningen. Här måste fackföreningsrörelsen i Sverige bli en spjutspets i en transformativ omställning för arbetare och utsatta människors livsvillkor.
För att citera FN:s generalsekreterare Antonio Guterres ord; ”Vi har nått en ”Coda Red for Humanity”. Nu är det verklighet, antingen stoppar vi vårt fossilberoende eller så stoppar det oss. Det är dags att sätta stopp för rovdrift på biologisk mångfald. Det är dags att sluta behandla jorden som en toalett.”
Med andra ord; på en död planet finns inga jobb.
