![De senaste åren har Sebastian gjort en resa full av kreativa skiften. Vid 40 klev han in i konstsfären. Foto: Maria Lund](/app/uploads/2025/02/sebastian-2-1200x800px.jpg)
Från slambilen till Liljevalchs
Mötet. Slamsugaren Sebastian Nordh tvekar inte att söka nya banor. Mitt i livet tog han ett kreativt språng. Nu skapar han formstarka objekt i rå, kraftfull hetta.
Det är ingen strategisk resa han är ute på, Sebastian Nordh. Snarare är det en ständig dialog mellan det inre livet och den yttre världen som visar vägen framåt.
– Det som motiverar mig att fortsätta är att jag upplever att jag sakta kommer närmare mig själv, på samma gång som fler frågeställningar öppnar sig.
Han har en grundfilosofi, den betar han av redan ute på gårdsplanen: Att våga följa sitt hjärta, oavsett vilka hinder som dyker upp längs vägen. Att lita på att isen håller.
– Jag kan ta vågade beslut, men jag går inte in i något som jag inte tror på. När jag brinner för nånting går jag på en annan glöd.
Livsresa
De senaste åren har Sebastian Nordh gjort en livsresa full av kreativa skiften. Han är slamsugaren och entreprenören som vid 40 klev in i konstsfären. Under tre år studerade han vid det konstnärliga kandidatprogrammet i metallgestaltning på HDK Valand campus Steneby i dalsländska Dals Långed.
Nu är han på väg mot en masterexamen.
![Sebastian Nordh räds vare sig utmaningar eller livssprång. Nu slits han mellan två skilda världar. Foto: Maria Lund](/app/uploads/2025/02/sebastian-1-500x667px.jpg)
– Jag har jobbat med lastbil, maskiner och miljö och har en jävla massa års erfarenhet. Här kom jag in, 40 bast, från en helt annan värld. Jag försöker fortfarande förstå varför jag har hamnat här, säger han och skakar på huvudet.
Han tvekar inte att söka nya banor. Var den där styrkan kommer ifrån ska vi snart tala mer om.
Verkstadsbyggnad
Morgonen är stilla. Vägen slingrar sig genom gamla jordbruksmarker, förbi faluröda gårdar och frostbitna hagar. Åkrar i vila, bortom täta trädridåer de karaktäristiska silhuetterna av Falbygdens platåberg, nästan som en hägring i det fuktiga morgonljuset. Sebastian tar emot utanför den gamla verkstadsbyggnaden i gulockra. Han utstrålar rastlös energi. Vi har knappt hunnit närma oss portarna förrän samtalet flödar som ett porlande, bubblande vatten – det är nästan omöjligt att fånga alla orden på papper.
– Jag tog examen uppe i Dalsland en fredag. På söndagen var jag här nere och körde som en blådåre, säger han och nickar mot fordonsparken som står utspridd över tomten.
Nej, Sebastian Nordh ödslar ingen tid. Kanske ligger det, åtminstone till viss del, i generna. Han växte upp i Jättene, en liten by utanför Falköping. Han föddes in i familjeföretaget PR Slamsugning, som har byggts upp av hans far och mor.
– Jag lärde mig tidigt att man bara jobbar, jobbar. Skulle jag umgås med farsgubben fick jag åka med i slambilen, så var det bara.
![Böljande former, rytm och rörelse. Formspråket väcker både ögat och sinnet.](/app/uploads/2025/02/sebastian-13-1200x645px-scaled.jpg)
”Jag kör på…”
Han rycker på axlarna och tar ny sats för att förklara:
– Det var ingen negativ uppväxt. Men det har nog skapat min personlighet. Jag har ingen förmåga att bromsa mig. Jag kör på, kör på lite till. Det är både ett straff och en välsignelse.
Han skyndar över verkstadsgolvet. På två röda är han tillbaka, med en laptop under armen. Sebastian navigerar mellan ett virrvarr av flikar och fönster – ”rörigt som i min skalle” Och där är några bilder från barndomens fotoalbum. Från kärnögonblicken. Nybliven skolpojke förevigad vid den nya spolbilen. Och ännu tidigare: En liten parvel med runda bebiskinder och yvig kalufs, tillfreds i förarhytten.
– Det är den första bilden på mig i lastbil, jag var bara några månader. Jag hängde alltid med, var alltid nära en lastbil.
Utmattningssyndrom
Han blev slamsugare, förstås. Dessutom startade han sitt eget bolag: Bassens jord och maskin. En tjurskallig arbetsmoral gav långa, slitiga arbetsdagar. Nyss fyllda 30 drabbades han av utmattningssyndrom – en tuff smäll för någon som ogärna slår av på takten.
– Jag har problem med ryggen, förslitningsskador. Det satte sig på skallen, som jag säger på bondspråk.
Han beskriver det som att han länge tog på sig för mycket ansvar i förhållande till sin kapacitet. Därtill var han, i en liten klick illvilliga människors ögon, aldrig något annat än ”chefens son” – trots att han arbetade dubbla skift för att skrapa ihop kapital. Det tog stopp för Sebastian Nordh. Han åkte raka vägen ned i en svacka där allt kändes svart och bottenlöst.
![Masterprojektet ska handla om kalkbrottet. Sebastian samlar intryck och ser vad som händer. Foto: Maria Lund](/app/uploads/2025/02/sebastian-5-1200x800px.jpg)
Kalkbrott
En upptrampad stig leder oss genom snårig terräng. En kort promenad från verkstaden öppnar himlavalvet upp sig som ett andetag. Vi möts av tvärbranta klippväggar som skiftar i färg. Karga silhuetter vakar i varje väderstreck. Mellan 1908 och 1996 bröts kalksten ur berget, och lämnade ett både vemodigt och vackert ärr i landskapet.
– Titta på bergartslagren, färgerna, strukturen. Mitt masterprojekt kommer att handla om kalkbrottet. Jag samlar intryck och ser vad som händer i min konstnärliga skalle.
Vi stannar till en stund, tar in den mäktiga utsikten. På senare år har Tomtens kalkbrott använts som kulturarena. Just här, såddes en gång ett frö av hopp hos Sebastian Nordh. En av vår tids främsta naturmålare, Göran Löfwing, lever och verkar i bygden och har flera gånger varit konstnärlig ledare för utställningar i stenbrottet. Sebastian Nordh ansvarar för marken. Så korsades deras vägar. Hösten 2011 arrangerades den första konstutställningen i den spektakulära miljön.
– Det var då jag mådde som sämst. Totalt mörker. Jag hjälpte till med förberedelserna och var något av en handyman med mina maskiner.
”Skön känsla”
Han fick nya insikter. Som att de praktiska kunskaperna han besitter faktiskt räckte. Trots att sinnen och förmågor gjorde uppror. Trots att hela det inre maskineriet kärvade.
– Det gav en skön känsla. Jag är rätt övertygad om att det väckte nånting. Jag fick inblick i en helt annan värld.
Det krävs mod att våga möblera om sitt liv. Lite jäklar anamma. En nackstyv vilja att leta sig ut ur en labyrint när känslan av att vara vilse i pannkakan kräver nya perspektiv. Flera år senare kliver Sebastian in på Stenebyskolan, fast övertygad om att han kommer att kunna återuppfinna sig själv. Ska man växa som människa, säger han, måste man våga kasta sig ut. Handlöst.
– Maskiner sitter i ryggmärgen och jag har alltid byggt saker – men hade ingen aning om vad en konstprocess var. Det var ett jävla elddop.
![Sebastian i sitt rätta element. Han känner sig trygg bland sina maskiner och har alltid byggt saker. Foto: Maria Lund](/app/uploads/2025/02/sebastian-4-1200x800px.jpg)
Går all in
Han fyrar av ett skratt som studsar uppför bergväggen. Jag frågar hur han lyckas kombinera sina olika roller. Svaret kommer snabbt.
– Det är ett helvete. Jag hade nog behövt ge fan i något. Men när jag blir taggad, hamnar i flowet, går jag all in.
Olika världar, tankar och minnen möts och smälter samman under utbildningen. Steg för steg mejslar han fram sitt eget formspråk. Han hittar sitt material, eller är det materialet som hittar honom? Rör i olika former, för olika ändamål har funnits omkring honom under hela livet. Stålrör blir Sebastians material, helst spillbitar för att minimera avtrycket på miljön.
– Det gör ont i hjärtat att åka och köpa nytt. Misslyckas jag är det bara att slänga allt i skroten.
Ytor och strukturer
I vanliga fall uppstår problem om ett rör spricker eller blir deformerat. Som den oppositionella person han är går han motsatt väg, för att se vad som döljer sig i deformationen. Han förlorar sig i ytor och strukturer, i rytm och rörelse. Pressar och formar i rå och kraftfull hetta. Stål, själ och händer samarbetar och bara nuet existerar. Han lyfter upp en solgul ljusstake med en industriell, mekanisk känsla och stryker med handen över ytan.
– Just så här ser en gammal traktorgrävare ut.
![Skulpturen ”Nedskärning” är ett av Sebastians senaste konstverk. Foto: Maria Lund](/app/uploads/2025/02/sebastian-8-nedskarning-450x598px.jpg)
Nog för den tankarna till mångårigt slitage, som om händer har greppat ett handtag otaliga gånger under otaliga år och lämnat livfulla avtryck i plåten. I fjol fick Sebastian Nordh ett kvitto på sin kreativa talang. Hans skulptur Ringhals valdes ut till Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm.
– Jag visste knappt vad Liljevalchs var, säger han och brister ut i skratt. Jag var inte på rosa moln. Det är vad det är.
Vårt samtal kommer att pågå i flera timmar. Det går i vågor, växlar mellan blytungt allvar och lättsamt skojigt.
Har du blivit mer rädd om dig själv efter smällen?
– Jag försöker få ett hårdare skal, för min egen skull. Det är svårt när det har pajat en gång.
Han fäster blicken vid en osynlig punkt utanför fönstret. Det blir tyst en stund, kanske för första gången sedan vi först tog i hand utanför verkstaden.
– Det var skrämmande att ge sig in i något som man inte har en jävla aning om. Jag slits mellan två världar. Men det här har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert. Eller vad är det Pippi säger?