I EU avlöser krismötena varandra och olyckskorpar börjar tala om att unionen kan klyvas i ett A- och B-lag. Det sker samtidigt som norska Nobelkommittén meddelat att årets fredspris går till – just det – den Europeiska unionen!
Kommittén har tidigare gjort besynnerliga val, men det här är onekligen svårslaget.
Okej, EU bildades en gång med baktanken att Europa aldrig mer skulle slitas sönder av krig. Men vad har det blivit av projektet?
Den ensidiga fokuseringen på fri rörlighet för varor, kapital och arbetskraft har skapat omfattande lönedumpning och ökade klyftor. Miljoner EU-medborgare går utan arbete, utan större hopp om en trygg framtid.
I Grekland har krisen, självförvållad eller inte, gjort att det fascistiska partiet Gyllene gryning vuxit kraftigt. Främlingsfientliga rörelser är på frammarsch i många EU-länder.
Risken är uppenbar att spänningarna kommer att öka ännu mer när världen nu tycks gå in i ännu en lågkonjunktur.
Valet av EU som fredspristagare är märkligt även av andra skäl. Unionen styrs av extremt välavlönade politiker och tjänstemän. Själva unionen omsätter tusentals miljarder euro.
Gick det verkligen inte att hitta någon eller några kämpande fredsarbetare där uppmärksamheten och några miljoner testamenterade svenska Nobel-kronor hade gjort skillnad?