Friheten det bästa med ensamjobbet

Anki kör varv efter varv för att hålla buset borta från folktomma firmor och butiker. Rosita kryssar genom natten med bilen full av tidningar. Per har just lastat av ännu ett kök från flaket. Alla tre har de en sak gemensamt. Gemensamt med många andra transportarbetare. De jobbar ensamma.

Anki – väktare

En mörkklädd man vankar av och an bland skuggorna i gränden. Han trycker mobilen
tätare mot örat, till synes omedveten om väktarbilen som sakta rullar förbi. Reflexmässigt har Anki låst bildörrarna inifrån.

– Ingen fara. Han kommer säkert från spelklubben där borta, säger hon och nickar mot en liten fabrikslokal med neddragna persienner.

Vi kör genom ett industriområde
i utkanten av Västerås. Köplador med enorma neonskyltar på taken blandas med nedsläckta småfirmor och verkstäder.

Det är en vanlig söndagskväll. Åtta timmar kvar till gryningen. Åtta långa, ensamma timmar innan Anki går av sitt väktarpass och kan återvända hem till sängen.

– Det är så olika hur man fungerar, säger hon. För mig är själva nattarbetet en mycket större fråga än ensamheten. Jag gillar att vara själv. Det är nog en
orsak till att jag stannat så länge i yrket.

Anki har tappat räkningen på alla åren i Securitas. Hon tänker högt och får ihop det till nästan tre hela decennier. Hon började med stationär bevakning – en fabrik – i hemstaden Piteå. Flyttade till Örebro och sen Västerås.

Hur mycket av det har varit ensamarbete?

Anki funderar några sekunder:

– Omkring hälften. Jag har gjort väldigt många olika saker inom Securitas. Kört  värdetransporter, varit gruppledare och även driftchef en kortare period. I 14 år har jag jobbat bara natt, då blir det ju
oftast så att man rår sig själv.

Innan en frågvis reporter tog plats
i baksätet hade Anki inte reflekterat så mycket över det faktum att många väktaruppdrag är utpräglade ensamjobb. I dag jobbar hon bara nattpass, på så kallat fem-två-schema. Det innebär som mest tre nattpass i rad. Å andra sidan är passen långa, elva till tolv timmar, och hon jobbar varannan helg.

Det finns många aspekter kring det här med att vara själv, påpekar Anki:

– Säkerheten är en. Händer det något får jag lita till mig själv. Vi har ju larm, men det tar trots allt tid innan hjälpen kommer. I det här jobbet får man definitivt inte vara mörkrädd.

– Än så länge har jag varit väldigt förskonad från incidenter. När jag har med mig nyanställda i bilen, som ska läras upp, brukar jag uppmana dem att alltid låsa dörrarna om man står still någon minut.

Anki beskriver sig som en social person. Fast inte lika social som maken
Peter. Han är också väktare på Securitas och ronderar i Västerås, precis som Anki.

– Vi har lyckligtvis samma nattschema. Annars skulle vi ju aldrig träffas! Fast vi undviker varandra på jobbet. Lunchen äter vi nästan aldrig tillsammans.

Den här söndagen spelar slumpen Anki ett litet spratt. Larmet går vid ett varuhus. Anki kör dit och strax efter kommer maken Peter i sin väktarbil. Larmet åtgärdas och efteråt hinner vi växla några ord.

Hur ser Peter på sitt soloarbete?

– Jag gillar att vara själv. Fast det stämmer att jag är en väldigt social person. Jag hade ursprungligen tänkt gå vidare och utbilda mig till polis. Det som lockade var just kontakten med människor.

Anki var bara drygt 20 år när hon började på Securitas. Hon hann inte pröva så många andra jobb, men nu efter alla år i bevakningsbranschen ser hon självständigheten som ett klart plus:

– Jobbet innebär en stor portion frihet. Du åker ut själv, ofta går det att lägga upp jobbet efter eget huvud. Jag får själv fatta beslut. Och ta konsekvenserna av dem.

– Dessutom gillar jag att köra bil. De ensamma timmarna gör att jag får vara i fred med mina tankar. Det är skönt, det rensar hjärnan.

Vilket sorts jobb vill du helst inte ha?

– Måndag till fredag, åtta till fem. Då skulle jag känna mig låst.

Anki förklarar att väktarjobbet, natten till trots, innebär en del kontakt med folk. I uppdraget ingår exempelvis att låsa butiker på kvällen.

– De mötena är viktiga för mig. Utan dem skulle det nog bli väldigt ensamt. Man morsar på butikspersonalen och växlar några ord.

–På matrasten träffar jag för det mesta andra väktare, det är också betydelsefullt. Att få snacka en stund om världshändelser eller nyheter i vår egen bransch.

Ankis nätter innebär också en del telefon- eller radiokontakt. Nästan varje pass ringer hon bilregistret för att kolla upp bilar som på ett eller annat sätt väcker misstankar. Fordon som visar sig vara stulna eller belagda med körförbud kan sedan generera ett samtal till polisen.

Även om Anki trivs och är trygg på jobbet finns det andra som oroar sig. Hon skrattar lite:

– Min pappa ringer mig då och då och undrar om jag går ensam i mörkret. Han hade nog gärna sett att jag bytt yrke och jobbat med något annat.

De gånger Anki varit inne på samma tankebanor är det inte ensamheten och riskerna som spelt in, utan själva nattarbetet. I likhet med kollegorna tar hon del av larmrapporterna om hälsoriskerna som följer med att regelmässigt vara vaken under dygnets mörkaste timmar.

På senare tid har det kommit nya rön om kortare livslängd. Forskarna varnar också för långa pass, om man nu ska jobba natt.

Anki suckar:

– Det är så olika hur det fungerar med sömnen och omställningen till ett dagliv, när veckans nattpass är avklarade. Peter klarar det mycket bättre än jag. Jag känner mig ofta seg.

– Det finns en del att göra när det gäller vårt kollektivavtal. I andra branscher har de anställda en rejäl arbetstidsförkortning vid nattarbete. För oss skiljer det bara åtta timmar i månaden mellan ren dagtid och ständigt nattarbete.

Rosita–tidningsbud

Vad är det som får en människa att gå upp när andra sover som djupast, dra på sig kläderna och sedan köra
ensam i timmar genom ett öde landskap? I en dragig bil. Sju nätter i veckan. År efter år.

– Jag är faktiskt en väldigt social person. Men jag gillar att sköta mig själv. Det här med tidningar är en sorts kämpagrej också: ”Wow, jag klarade det i natt igen!”

Orden kommer från Rosita Fredholm, tidningsbud på Tidningstjänst AB (TAB). I 20 års tid körde hon samma runda norr om Gävle. För bara ett par veckor sedan fick hon ett nytt distrikt.

– Nu kör jag närmare kusten. Närmare snökanonen, du vet!

Jag hinner inte gissa vad snökanonen betyder, innan Rosita målande beskriver det lokala väderfenomen som kan uppstå när nordostan drar in över Gävlebukten. Ligger havet ofruset laddas molnen med ofantliga mängder vitt ludd, som stjälps av på gästrikeborna.

Rosita Fredholm är inte olik en snökanon själv. Orden sprutar fram och hon har en miljon åsikter om TAB, morgontidningarnas kräftgång och vad fack och arbetsgivare gör och inte gör för att förbättra budens villkor.

Precis som många andra transportarbetare har Rosita en brokig yrkesbakgrund. Kryddpackare på Kockens. Väktare på gamla Abab. Busschaufför.

– Väktare var ju också ett ensamjobb. Fast jag trivdes inte. Det var läskigt att gå själv på natten i folktomma byggnader. Köra buss innebär att man sköter sig själv, det gillade jag.

Några år in på 1990-talet sadlade Rosita om och började köra ut tidningar. I början var det främst morgontidningar, men efter hand har antalet titlar ökat. Numera ska buden hålla ordning på bland annat V75-guiden, Land, Ridsport och flera fackliga magasin. Sammanlagt har hon omkring 650 tidningar med sig i bilen. På sommaren uppåt 1 000.

Under många år hämtade hon sina buntar vid en nattstängd kiosk. Enda kontakten med företag och arbetskamrater var det korta mötet när föraren kom med tidningarna. Numera hämtar hon dem vid lastkajen, utanför packsalen. Det blir några minuters snack med andra bud – innan bilresan startar.

En resa på drygt fyra timmar där hon bara i undantagsfall stöter på någon människa. Ändå har Rosita inte tänkt på sitt arbete som ett ensamjobb, betonar hon:

– Jag gillar mitt jobb, gillar att vara med mig själv. I bilen är det oftast fullt upp. Okej, det finns distrikt eller sträckor där man ”matar på”. Det är då, eller när man kör långt mellan lådorna, som man kan sakna någon att prata med.

– På mitt förra distrikt hade jag en nattöppen mack som skulle ha tidningar. Det var mysigt att växla några ord med personalen. Men annars föredrar jag att inte stöta ihop med folk vid brevlådorna. Jag blir mest stressad av det.

Rosita är skyddsombud på TAB och anser att det i grunden är fel att springa eller stressa vid utdelningen. Särskilt med det nya kollektivavtalet, som ska ge betalt för arbetad tid.

– Många bud är jägare! Det är en stark drivkraft att se hur mycket arbetet går att effektivisera. Lustigt nog är ljusa vår- och sommarmorgnar värst för mig. Då måste det gå undan. Kompakt höstmörker har en lugnande inverkan. Då kan jag strunta mer i klockan.

Att arbeta solo är normalt inget som bekymrar Rosita Fredholm. Fast det finns undantag. Ett handlar om säkerheten. På söndagarna tar hon ibland gång-, cykel- eller mopeddistrikt inne i stan.

– Det händer att man springer på nattvandrare. Hot och våld mot tidningsbud har ökat, säger hon.

Till vardags, ute på billinjen, ser Rosita själva nattarbetet – tidpunkten – som ett större problem än ensamheten.

– Tröttheten är en stor bov. Vi jobbar på tider när kroppens egen klocka är inställd på sömn. Att jobba då andra sover gör också att man tappar många vänner. Det är en baksida av yrket.

Det finns ytterligare ett par avigsidor med distributörernas speciella arbetsförhållanden, påpekar Rosita. En handlar om svårigheterna att samla buden, något som påverkar det fackliga engagemanget. En annan nackdel är bristen på feed-back från arbetsgivaren.

– Det verkar vara likadant i alla distributionsföretag, säger Rosita. Vi längtar efter att bli sedda. Längtar efter att få mer återkoppling. Jag tror att TAB skulle vinna på att satsa lite mer på buden.

Per – lastbilschaufför

Per Ulfhager backar försiktigt in mellan de tegelröda villorna i utkanten av Linköping. På flaket har han ett komplett kök. Ett par snickare är redan på plats, för att ta emot.

En kvart senare står pallarna under en carport och Per är tillbaka i hytten. I det som är hans arbetsplats 90 procent av tiden.

Egentligen skulle han lossa ett kök till, det sista, och sedan rulla ut på E4:an igen. Tillbaka söderut. Fast det blir inte så. Lastbilens ABS-system har plötsligt inlett en strejk och Per knappar fram telefonnumret till Volvos verkstad i Linköping.

–Felet påverkar både inbromsningar och hur bilen växlar. Det vore väldigt skönt om felet gick att fixa redan i dag, förklarar han i luren.

Per Ulfhager bor i Skåne och jobbar på kökstillverkaren Ballingslövs eget åkeri. Han har varit yrkeschaufför i tre decennier. Innan dess hade han andra jobb, både sådana som innebar lagarbete och andra mer individuella. Bland annat som skogshuggare.

– Jag har inte tidigare tänkt på lastbilskörning som ett ensamarbete. Fast det är det förstås. Jag ser det som en fördel. Man rår sig själv och kan bestämma fritt över sin dag. Fast friheten är förstås mindre i dag än förr, säger han.

Under åren på vägarna har Per avverkat en rad åkerier. Före Ballingslöv körde han för Scania Transportlaboratorium, som inhyrd från Manpower.

I det nuvarande jobbet är det lastbil och släp som gäller. Resorna utgår från Skåne, med ett dussintal kök i lasten. På hemväg blir det normalt returlass för speditören DSV.

– Köken levererar jag till byggmarknader, eller direkt hem till privatpersonerna som beställt dem. Det är kul de gånger man träffar kunderna personligen. Folk lyser upp lite. Nytt kök köper man ju inte varje dag.

– Kundkontakten är en stor skillnad mot andra åkerijobb jag haft. Allra mest ensamtid var det nog när jag körde dragbil i början av 1990-talet. Dygnsvila tog man i Bengtsfors eller på andra små industriorter. Jag hade ett fiskespö med mig och brukade försöka leta upp en insjö någonstans.

Hur viktig är kontakten med andra människor för trivseln i jobbet?

Per säger:

– För mig spelar det faktiskt inte så stor roll. Kökskunderna är oftast positiva, i övrigt är det samma truckförare här som på andra platser.

På Ballingslöv får chaufförerna ständigt nya leveransadresser och rutten skiftar från vecka till vecka. Det gör att raster och dygnsvila inte följer givna mönster och förarna på åkeriet stöter sällan på varandra.

På Scania Transportlaboratorium var det tvärtom. Lastbilarna rullade efter strikta scheman – i grupper om fem ekipage. Resorna gick från Södertälje via Danmark till Holland. Per Ulfhager berättar att förarna umgicks en hel del och brukade laga middag tillsammans.

– Det var trivsamt och jag kan sakna det där lilla tajta ”klustret” på fem chaufförer. När jag tidigare jobbat i lag med andra har jag gillat bäst när det inte varit för många personer.

Per är gift och har fem barn som alla är på väg ut i vuxenlivet. Han bor på en bondgård och är aktiv i en förening som vårdar en gammal segelskuta i Höganäs.

Under alla ensamma timmar i lastbilshytten – vad kretsar tankarna kring?

– Jag lyssnar mycket på radio. Är P1-människa. Alla i familjen är intresserade av politik och samhällsfrågor. En stor del av min tid går till funderingar. Tankarna får snurra fritt och jag klurar över allt som behöver lagas och fixas hemma. Det är ett halvdussin hus som ska skötas om.

Per Ulfhager har sju, åtta år kvar till 65-årsribban. Hur ser planerna ut sedan? Fortsätta köra lastbil?

– Nä, nä! Målet är att bygga en liten stugby hemma på gården. Och en badtunna. Sedan får vi se om några tyskar hittar dit. Vi bor bara ett par mil från Österlens kust. Området är ganska populärt för turister.