Gamala Warner ser sig som en framtida ledare för facket
Fackligt arbete. En stor del av hamnarbetarna i Trinidad och Tobago har inte fått lönepåslag på nio år. Regeringen vägrar att förhandla. Gamala Warner, 32-årig terminalassistent, brinner för facket och vill i framtiden axla ledarskapet om medlemmarna vill det.
Jobbet i hamnen var ett sätt att få in extra pengar när hon 20 år gammal studerade redovisning på universitetet. I hamnen arbetade hon som terminalkontorist med att dokumentera godsflödet.
– På den tiden visste jag att det fanns ett fackförbund och att de befann sig i konflikter. Men inte mer om vad det handlade om.
Hon började känna sig mer och mer hemma i hamnen, vilket föll sig naturligt då äldre släktingar redan arbetade där. I Trinidad och Tobago är det vanligt att arbete i hamnarna går i arv.
I Trinidad och Tobago finns två större internationella hamnar. En i Point Lisas på västkusten där Gamala Warner arbetar och en i huvudstaden Port of Spain. Tillsammans står dessa för 90 procent av godsflödet in och ut ur landet.
Det var ingen som pushade henne att gå med i fackförbundet Seamen and Waterfront Workers Trade Union. Men inom henne växte intresset. Ett val till facket stod på dagordningen och arbetarna var missnöjda. Hon lyssnade på snacket, blev nyfiken och läste in sig.
– Jag förstod att våra rättigheter berodde på fackets arbete genom åren och att vi inte kan ta något för givet, säger Gamala Warner.
Från hamnområdet i Port of Spain öppnar sig Pariabukten som skiljer Trinidad och Tobago och Venezuela åt. När sikten är klar går det att se ända till det ekonomiskt hårt ansatta grannlandet. Den ekonomiska krisen där har fått miljontals människor att fly landet och många har tagit vägen över till Trinidad. Människohandel, där framför allt fattiga kvinnor utnyttjas, har blivit ett stort problem. Ett exempel på allvaret är att passagerare, innan de går ombord på färjan mellan öarna Trinidad och Tobago, uppmanas att hålla utkik efter misstänkt handel.
Åt andra hållet, in mot staden tornar inglasade skyskrapor upp sig vägg i vägg med enkla hus. På trottoarerna får man, bara några meter från finansbolagens välputsade entrétrappor, här och var se upp med hål. Livet i huvudstaden är förhållandevis industrialiserat då landets naturtillgångar av gas och olja gjort landet till ett av Karibiens finansiella centra. Dock hindras samhällsutvecklingen av en utbredd korruption.
Gamala Warner och hennes fackliga kollegor möter upp i den fackliga paraplyorganisationen National Trade Union Centre of Trinidad och Tobago:s lokaler. Solen ligger på. Det är hett. Torrperioden har pågått några veckor. Det är svettigt även inomhus.
– Visst är det varmt. Men vi är vana och tänker inte så mycket på det. Det är vardag även för stuveriarbetarna och för terminalkontorister som är ute i solen den mesta tiden, säger Gamala Warner.
Vardag och fest präglas av en stark musiktradition med alla hundratals oljefatsband och landets egen partymusik soca i centrum. Musik som utgjorde kärnan i den efter pandemin så efterlängtade stora karnevalen som hölls i slutet av februari. Då var i stort sett alla utom sjukvårdare och blåljuspersonal lediga under tre dagar. Alla som arbetar inom staten eller för statliga bolag kunde då för en stund glömma bort att det inte fått någon löneförhöjning under det senaste decenniet. Detta gäller även hamnarbetarna i Seamen and Waterfront som arbetar i hamnen i Port of Spain. För dem har lönekuvertet sett likadant ut i nio år.
Företrädare för statliga myndigheter och statligt ägda bolag får inte förhandla om löner utan klartecken från finansministeriet.
Hamnarbetarnas fackförbund har ett kollektivavtal i Port of Spain och ett i Point Lisas, där Gamala Warner och hennes kollegor arbetar. Staten äger 51 procent av Plipdeco Ltd som driver hamnen i Point Lisas. Bolaget är noterat på aktiebörsen. Fackets president, Michael Annisette, säger att det stora privata ägandet gör att företaget måste lyssna på de privata investerarna.
– Därför kan vi där förhandla om lönerna vart tredje år. Lönerna var tidigare lägre än i Port of Spain, men ligger nu högre. Vi är nöjda med nivåerna i Point Lisas, men lämnar inte ut dem.
Han började arbeta i hamnen i Port of Spain 1972 och blev efter några år fackets yngste ledare. Facket växte och blev medlem i Internationella Transportfederationen, ITF. Förutom sin post för hamnarbetarna är han generalsekreterare för en av landets fackliga paraplyorganisationer, National Trade Union Centre of Trinidad and Tobago, och likaså för Caribbean Congress of Labour.
Han säger att godsvolymerna har ökat i den här delen av världen, inte minst sedan Panamakanalen utvidgades. Men hamnarna i Trinidad och Tobago kan inte ta emot de största fartygen.
– Vi skulle kunna hantera mer gods, men hamnkapaciteten räcker inte till. Det har inte gjorts tillräckligt för att effektivisera hamnarna. Det har funnits planer på en ny hamn, men den här regeringen vill i stället privatisera i Port of Spain, säger Michael Annisette.
Under hans ledning har hamnarbetarnas fackförbund antagit en kultur av mer samarbete än konfrontation med arbetsgivarna. Gamala Warner säger att det är viktigt att företaget och facket hittar en gemensam linje.
– Industrirelationer handlar om att bygga relationer mellan facket och företaget för att hitta en grund att stå på.
Pandemin tog hårt på landet med många dödsfall och människor som förlorade jobbet. I hamnen i Point Lisas har däremot utvecklingen gått i motsatt riktning. Under åren med pandemin tog hamnen över gods från Port of Spain och har anställt mer personal. Ordföranden för fackets förhandlingsdelegation i Point Lisas, Floyd James, säger att den viktigaste frågan är att se efter säkerheten på arbetsplatsen.
– Det gör vi genom att uppnå en bra produktivitet. Vi har en kultur där vi samarbetar med arbetsgivaren. Vi pratar med våra medlemmar om vikten av att hålla uppe effektiviteten i godshanteringen.
Kan det vara så att ni gör avkall på era fackliga rättigheter och lyssnar för mycket på ledningens önskningar?
– Nej. Vi behåller en balans. Om ledningen gör ett misstag har facket makten att rätta till det. Vi har en aktiv och affärsmässig roll.
Likt i svenska hamnar finns i Point Lisas en säkerhetskommitté med representanter för facket och arbetsgivaren. En åtgärdslista betas av steg för steg och inför varje nytt anlöp samlas säkerhetspersonal och de som ska arbeta med godset för ett möte på fem till tio minuter. Då gås eventuella problem och risker med just det fartyget igenom. Om något viktigt behöver åtgärdas kan lossningen få vänta. Jeffersson Jones är kranförare och fackets representant i säkerhetskommittén.
– Vi har förstås inte alltid samma åsikt som företaget. Men de ser allvarligt på detta och lyssnar på oss. Om de inte gör det får det konsekvenser.
Vilka då?
– Om till exempel bromsarna på en truck inte fungerar använder vi inte den trucken. Det handlar inte om strejk. Vi använder den inte när det inte är säkert.
Som i Sverige lider kranförarna av nackproblem.
– Vi har smärta i kroppen och i nacken. Men vi är vana, säger Jeffersson Jones.
På frågan om det är vettigt att vänja sig svarar Denise Patrick att de som behöver får hjälp av företagsläkaren. Hon är förman vid enheten som tar fram containrar som tullen vill undersöka. Hon säger att läkaren utfärdar en rehabiliteringsplan som kan handla om behov av återhämtning och att under en tid byta arbetsuppgifter.
– Det här har vi förhandlat oss till, säger Denise Patrick.
Hon berättar att tullen har ökat sina inspektioner.
– Tidigare tog tullen regelmässigt ut containrar som kom från vissa platser. Nu undersöks fler containrar och mer noggrant, säger Denise Patrick.
De ökade kontrollerna hänger samman med att problemen med våldsamheter har tilltagit. Skjutningar och mord förkommer framför allt på Trinidad där större delen av befolkningen bor. På Tobago är det däremot lugnare. Trinidad är en genomfartsled för kokain från Sydamerika till USA och Europa och med detta följer en omfattande insmuggling av vapen och ammunition.
Skärpta säkerhetsrutiner gör att Transportarbetaren inte släpps in i hamnen för att fotografera. Problemen har funnits där i många år och tidigare gick det bra att fotografera i hamnen. Men inte nu.
Gamala Warner gav efter några år i hamnen upp sina studier till revisor. När övertid lockade mer än studier var det kört.
– Det är rätt vanligt att folk blir kvar länge. Den goda stämningen är på sitt sätt beroendeframkallande.
Hon har i stället studerat industriella och internationella relationer. Allt med målet att avancera. I jobbet och inom facket.
– Ett mål är att bli en av de första kvinnliga förmännen för godshanteringen. Mina studier i arbetsmarknadsrelationer ska ge mig en bra grund för att kunna sköta mitt arbete och mitt engagemang i facket, säger Gamala Warner.
Hon såg tidigt att kunskaperna om facket var låga bland de yngre arbetarna. De som var födda på 1990-talet saknade den fackliga historien.
– Jag pratade med dem om historien, frågade varför de inte var med och vad det kunde innebära om de blev medlemmar.
Resultatet blev att nästan alla gick med i facket.
– Om jag ska vara deras ledare vill jag att de ska säga att de vill ha mig som ledare.
Är du redo att bli ledare för hela facket?
– Ja, jag kommer att bli redo. Men jag har fortfarande en del att lära.
En bit bort i rummet, upptagen i ett telefonsamtal, sitter president Michael Annisette. Han har sett hennes ambitioner.
– Jag har skickat henne på utbildningar och möten utomlands. Det är viktigt att förstå relationerna inom affärslivet och industrin, säger Michael Annisette.
Fotnot: Transportarbetaren har bett företaget Plipdeco AB om en intervju.
