Gömda hamnarbetare söker nytt hem
Rondellbyggnaden vid Slussen i Stockholm ruvar på hemligheter. Uppåt 100 kvadratmeter historiska målningar av hamnarbetare löper utmed väggarna i cirkelform. I dag göms de bakom plywoodskivor och byggnaden ska snart rivas. Den finns en metod som kan rädda målningarna. Men det kräver en sponsor med rymliga lokaler.
Målningarna av konstnären Ingemar Callenberg är en hyllning till ”daglönarna” som slet i hamnen och skildrar deras arbete, förklarar Tite Edberg.
– Vi måste värna om arbetarrörelsens historia och bevara de historiska bilderna till eftervärlden.
Muralmålningarna dök upp när arbetet med att montera ner den elliptiskt formade byggnaden, Kolingsborg, påbörjades. Efter år av olika förslag och proteststormar ska Slussen nu byggas om. Kolingsborg uppfördes på 1950-talet och fick sitt namn efter Albert Engströms karikerade stuverigubbe, ”Kolingen”. Här rymdes både hamnkontor och personalutrymmen, arbetsgivarnas förbund och hamnarbetarnas fack, Svenska Transportarbetareförbundet.
Kontoret låg på översta planet och arbetarna fick hålla till godo med de nedre. Där fanns en stor utropshall med två upphöjda talarstolar. Från dem ropade arbetsgivarna ut jobben, fyra gånger per dag. Stuveriarbetare med tur tog sedan sikte på respektive båt, för lastning och lossning.
Målningarna täcker väggarna i utropshallen och utfördes bit för bit av konstnären med tidskrävande kalkteknik.
– Det är ett ofantligt arbete som ligger bakom, att måla fresco med kalk är väldigt komplicerat, betonar Tite Edberg.
Hon blev bestört när hon läste i tidningen att målningarna skulle förstöras och kontaktade Stadsmuseet. Edberg tipsade om en metod för att rädda målningarna, som utvecklades efter översvämningarna i Florens på 1960-talet. Den innebär att konstverken bestryks med lim. När limmet torkar drar man försiktigt av konstverket från väggen, som en plastfilm, någon meter i taget.
Än så länge är bara en liten bit av konstverket synligt, men det ska avtäckas under våren. Stadsmuseet ska dokumentera målningarna, men saknar enligt Gunilla Rehnström-Olander lämpliga lokaler att visa upp dem i. Både hon och Tite Edberg hoppas att någon eller några lämpliga sponsorer, med gott om utrymme, ska dyka upp.
– I vårt magasin skulle ingen se målningarna, säger Rehnström-Olander.