Här finns inga måsten
Trogna campare. Vem väljer att tillbringa all sin lediga tid på några futtiga kvadratmeter, fyra meter från närmaste granne? Där varje ord som sägs hörs av den som råkar gå förbi. Svaret är säsongscamparen.
Transportarbetaren åkte till Rättvik för att tränga in i säsongscamparens själ. Fånga upp kulturen som råder vid en grusgång där husvagnarna står fast parkerade.
– Friheten.
Det blir förklaringen från dumperchauffören Tony Norling och Lisbeth Wikström, som jobbade på knäckebrödsfabrik tills ryggen sa stopp, när de har dukat fram frukostägg och kaffe inne i förtältet.
Frihet är också det allra vanligaste argumentet för att säsongsbo i husvagn, enligt socialantropologen Hege Høyer Leivestad som har forskat om livet på hjul. Men, tipsar hon inför denna artikel, du måste fråga vad de lägger i begreppet frihet.
Tony Norling och Lisbeth Wikström har en liten gård hemma i värmländska Lesjöfors. De senaste 21 somrarna har de mer eller mindre bott på campingen vid Enåns strand i Rättvik. Liksom helgerna under vår och tidig höst.
– Frihet från alla måsten, förklarar Tony. Här behöver jag aldrig gå ut och hugga ved.
I stället promenerar de i väg till servicebyggnaden när det är dags för dusch eller toabesök, även om klockan är fem på morgonen. De lagar mat på en kokplatta under ett presenningstak, om det inte ska grillas.
– Och frihet att åka i väg till Falun, Mora, Borlänge, fyller Lisbeth i. Eller gå ner på stan i Rättvik, hemma har vi två affärer och här finns allt.
Tillbaka till forskaren vid Stockholms universitet: Trygghet, säger hon, är nästa tunga argument för att välja det orörliga husvagnslivet.
– Visst, säger Lisbeth, jag skulle aldrig vilja sitta själv i en sommarstuga. Här vet vi vilka som kommer till helgen, och vi har koll på varandras ställen om det är tomt.
I husvagnsraden längs åstranden lever så gott som alla deras nära vänner. Det kan bli en öl och lite chips på uteplatsen, kanske gemensam middag lite senare. Alltid lite prat när man möts. De flesta grannarna är par med utflugna barn.
– Vi bryr oss mer om campingen än de som bara stannar några nätter, säger Tony. Det är vi som säger till om något behöver fixas.
Kompisgänget stämmer på pricken in i den beskrivning som socialantropologen Hege Høyer Leivestad har kommit fram till efter flera års forskning om långtidscampare. Bland dem hon intervjuat överväger folk med praktiska yrken och vårdjobb. En hel del är transportarbetare.
– Ja, här är det en jävla blandning, berättar Lisbeth. Städare, truckförare, en storföretagare i grävmaskiner, en fackombudsman, dagbarnvårdare, en smed … och så några i byggbranschen.
Tony skulle absolut kunna bo på campingen året om.
– Men … då skulle jag förstås inte ha något garage till Cadillacen, funderar han.
– Och jag skulle inte ha några barnbarn i närheten, konstaterar Lisbeth. Nej, jag kommer inte att flytta hit.
Bilar och barn ligger annars bakom parets fasta placering på Rättviks camping. Tonys engagemang i den årliga Classic car-veckan lockade dit dem, och efter några år bytte de upp sig i husvagnsstorlek och bokade säsongsplats. De tre yngsta döttrarna växte i stort sett upp på campingen, och inget kunde få dem att välja bort Rättvik ens i tonåren.
Bilarna förde dit Tony Norling och Lisbeth Wikström. Och det är bilintresset som har byggt vänskapen med de andra säsongscamparna på Solsidan, som grusgången längs ån har döpts till. Det är amerikanare som gäller.