Har ”märket” spelat ut sin roll?

Löner. I mer 20 år har industrin dikterat lönerna för hela arbetsmarknaden. Det har lett till beskedliga löneökningar för arbetarna. Ofta lägre än det tillgängliga löneutrymmet, anser bedömare. Det är pengar som i stället hamnat i tjänstemännens fickor.

– Industrins märke har helt klart gynnat tjänstemännen. Samtidigt har vi inte lyckats särskilt väl med LO:s mål att minska löneklyftan mellan kvinnor och män, säger Kristoffer Arvidsson Thonäng, projektledare för 6F:s satsning Lönebildning för jämlikhet.

6F är en facklig sammanslutning av fem LO-förbund – Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko. Transport var med i starten, men klev av.

En grogrund när 6F bildades var missnöjet med LO:s lönepolitik och den styrande roll som industrins parter fått.

Industrins dominans på löneområdet startade 1997, genom ett av särskilt avtal – industriavtalet – som tecknades mellan fack och arbetsgivare.

Det kom som ett svar på decennier av höga lönelyft. I spåren följde en inflation som tenderade att äta upp det mesta av lönehöjningarna. Och som tvingade Sverige till devalveringar – för att inte tappa i konkurrenskraft mot omvärlden.

Genom industriavtalet skulle den konkurrensutsatta industrin sätta taket i avtalsrörelserna. LO köpte tankegången och det skapades ett ramverk som skulle tvinga in landets fackförbund i fållan. I ramverket ingick statliga Medlingsinstitutet, som uttryckligen fick till uppgift att se till att ingen yrkesgrupp tog för sig mer än andra.

Kritiserades

Industriavtalet fick snabbt kritik. Bland annat från Transport, som ansåg att industrifacken satte takbjälken lågt. Och sedan plockade ut extrapengar själva genom så kallad löneglidning. Det vill säga lönehöjningar som sker utöver de avtalade.

Under 20 turbulenta år har industriavtalet ändå överlevt och i de flesta avtalsrörelserna har LO-förbunden – efter en del groll – enats om en samordning. Med ett så kallat märke som fått utgöra norm för löneökningarna.

Parallellt har arbetsgivarna surrat sig hårt vid masten. Arbetsgivarförbunden är numera extremt samordnade när de möter facken vid förhandlingsbordet. I Svenskt Näringsliv ska ett särskilt beredningsutskott godkänna alla avtalsuppgörelser innan de får undertecknas.

Det gör att avtalsförhandlingarna för facken utanför industrin handlar allt mindre om kamp för högre löner. Det förbund som kräver till exempel högre ob förväntas omgående betala av med avdrag från märket.

Byggnads är ett fack som försökt bryta samordningen och slåss för högre lönelyft, men som fått vika sig. Möjligen har piloterna spräckt märket, som i år var på 2,3 procent. Detta efter en strejk som kostade SAS hundratals miljoner kronor.

500 kollektivavtal

I nästa års stora avtalsrörelse ska närmare 500 kollektivavtal omförhandlas på arbetsmarknaden.

6F gör nya försök att ifrågasätta den rådande industrinormen. Den fackliga grupperingen anser att arbetsmarknaden har förändrats sedan 1997. Bland annat har den exportberoende industrisektorn minskat – till förmån för hemmamarknaden.

”Det är inte länge självklart att det är industrin som ensam ska styra den svenska lönebildningen och sätta normen för vad samhället tål för löneökningstakt.”

Orden inleder en serie rapporter som 6F tagit fram om lönebildningen. Det är främst en granskning av industriavtalet och dess konsekvenser. Bland skribenterna finns tunga namn som ekonomiprofessor Lars Calmfors.

Han beskriver ett system som upprätthålls genom starkt socialt tryck och skambeläggning av parter som försöker kringgå märket.

Calmfors synpunkter finns i rapporten Industrins lönenormering kan och bör reformeras. Det är en tankeväckande analys.

Starkare drivkrafter

Utgångspunkten för industriavtalet var att den internationellt konkurrensutsatta industrin antogs ha starkare drivkrafter för att hålla nere löneökningar. Förklaringen är att denna sektor har svårare än hemmamarknadens att ”vältra över” höjda lönekostnader på priserna.

Men Lars Calmfors radar också upp nackdelar med den hårda styrningen. Det har blivit svårt, eller till och med omöjligt, att förändra lönerna mellan olika yrkesgrupper eller fackförbund. Exempel finns på särskilda låglöne- eller kvinnosatsningar, men ramverket är ändå stelt, anser han.

Svårigheterna att justera lönerna är inte bara ett rättviseproblem, utan motverkar också att arbetsgivaren kan locka över personal till sektorer med arbetskraftsbrist.

På Calmfors ekonomspråk heter det:

”Det är anmärkningsvärt att ramverket för löneavtalen lägger så liten vikt vid relativlöneaspekten och då särskilt vid att en av lönebildningens viktigaste funktioner är att bidra till en samhällsekonomisk effektiv allokering av arbetskraften mellan yrken, branscher och sektorer.”

Det senaste årens löneökningar har i snitt legat kring 2–2,5 procent. Det har främjat sysselsättningen och givit reallöneökningar, anser Calmfors. Men också pressat ner inflationen till farligt låga nivåer.

Är det något som är värre än hög inflation så är det för låg. Eller rent av deflation. Vid deflation sjunker priserna och det har en starkt hämmande effekt på konsumtion och tillväxt. Vem köper en ny soffa eller cykel i dag om den förväntas bli billigare nästa månad?

Den låga inflationen har också lett till exceptionellt låga räntor och hushåll som är kraftigt belånade.

För låga nivåer

Redan 2016 stack LO-ekonomen Mats Morin ut hakan och sa att arbetare inte ska teckna avtal med låga löneökningar, i hopp om att det ska främja sysselsättningen. Det leder inte till fler jobb, utan bara till högre löner för tjänstemännen.

Nu har Morin skrivit en delrapport för 6F med samma huvudbudskap. Han konstaterar att industrifacken tenderat att underskatta löneutrymmet och har tecknat avtal på för låga nivåer.

I rapporten skriver han att löneuttaget blev för lågt framför allt i avtalsrörelserna 1998, men även 2001 och 2010. Morins bedömning är att när LO-arbetarna tar ut en (1) procent för lite, så tycks tjänstemännens löner samtidigt öka en procent mer än arbetarnas.

Förklaringen är att arbetarnas löneutfall styrs mer av de framförhandlade normerande avtalen, samtidigt som tjänstemännen kan kapa åt sig mer pengar lokalt eller individuellt.

Mats Morin hävdar att om arbetarna inte tappat gentemot tjänstemännen så hade arbetarlönerna i snitt varit 1 300 kronor högre i dag. Och tjänstemännen hade i så fall haft 1 300 kronor mindre.

Bara vid ett tillfälle under industriavtalets era, 2007, har arbetarna fått större höjningar än tjänstemännen. Sammantaget innebär det att gapet mellan arbetare och tjänstemän vuxit med åtta procent, skriver Morin.

Stridsfråga

Hur blir det i avtalsrörelsen 2020? Kommer industriavtalet att överleva och industrins parter att fortsätta styra löneutvecklingen?

I början av juni släppte 6F sin slutrapport i serien Lönebildning för jämlikhet. Ett troligt scenario är att löneskillnaderna och jämställda löner på nytt blir en stridsfråga när LO-förbunden ska snacka ihop sig i höst.

I de senaste avtalsrörelserna har industrin motsatt sig krav på generella låglönesatsningar, som skulle gynna kvinnodominerade grupper. Det anses strida mot Industriavtalet.

Ändå har LO-förbunden till slut enats om konstruktioner som givit lågavlönade – oavsett kön – större lönepåslag än andra. Räknat i procent. Inte kronor.

Ekvationen är lite trasslig. (Se exempel.)

I förra avtalsrörelsen innehöll LO-samordningen ett ”knä” på 24 000 kronor. Alla som tjänar under fick en höjning i kronor. De över i procent. Det är en konstruktion som gynnar dem med lägst löner. Hade knäet i stället satts högre hade ännu fler lågavlönade premierats.

En genomgång från 2017 visar att den genomsnittliga lönen på hela arbetsmarknaden var 33 700 kronor.

För LO-arbetarna var snittet för kvinnorna drygt 25 500 kronor och runt 28 150 för männen. Det ger en skillnad på nio procent mellan könen. Glappet handlar inte främst om att kvinnor får sämre lön än männen på samma arbetsplats. Utan om att kvinnodominerade jobb, bland annat inom vård och omsorg, avlönas sämre.

Bland de långsiktiga mål som LO ställt upp till år 2028 ingår att halvera gapet mellan män och kvinnor. Här ingår också en utjämning mellan arbetare och tjänstemän.

Löneandelen

Den sista delrapporten i 6F:s serie handlar om löneandelen i ekonomin. Hur mycket av produktionsresultatet går till löner och hur mycket blir vinster till kapitalägarna?

Studien visar att löneandelen varierat ganska mycket de senaste 60–70 åren. Efter en rejäl dipp på 1980- och 1990-talen har löneandelen ökat något igen. Fast uppgången är svag.

6F ser en koppling mellan stigande vinstandel och ökande inkomstskillnader på arbetsmarknaden.

Förklaringen som anges är att den svenska tillväxten i huvudsak är lönedriven. När gemene man får höjd lön, mer i plånboken, går det till konsumtion. Något som gynnar inhemsk efterfrågan och produktion.

När de redan rika kapitalägarna i stället får mer pengar går det ofta till sparande. Något som inte sätter fart på hjulen på samma sätt.

Skrotas?

Ska Industriavtalet skrotas? Ska lönekampen på nytt släppas fri, med risk för löneökningar som blir så stora att de driver upp inflationen till 10–12 procent, som på 1970-talet?

Professor Lars Calmfors ser flera möjligheter. En är att industrins parter fortsätter normera, men tar större hänsyn till den ekonomiska utvecklingen i andra sektorer.

En annan skulle innebära att flera parter släpps in och att ramverket mjukas upp, så att det möjliggör att lönerna tillåts öka mer i branscher med stor arbetskraftsbrist.