Här utbildas framtidens flygtekniker
Att få ansvaret för att skruva på en flygmaskin kräver mycket studier och en fallenhet för problemlösning. Transportarbetaren har besökt Hässlögymnasiet för att kolla hur det är att plugga till flygtekniker.
Morgonen håller på att övergå till förmiddag utanför Västerås. Skogsbrynet på andra sidan flygfältet har fått gulbruna varma färger och solen försöker jaga bort det sista diset från landningsbanorna. Inne i en av hangarerna, vid kanten av flygfältet, jobbar sig Hässlögymnasiets flygtekniker från årskurs tre genom veckans sista praktiska pass. Hangaren är välsopad och ljus. Här trängs fem flygplan av olika storlek och typ.
I dag ska eleverna göra en 100-timmarsservice och de blivande teknikerna rynkar sina pannor över manualer, bromshydralik och motorer med dolda oljetråg. Allt måste bli rätt i slutändan, annars kanske de inte klarar sina EASA-prov. EASA är den Europeiska byrån för luftfartssäkerhet som ansvarar för de certifikat man behöver för att arbeta som flygtekniker. I proven tas ingen hänsyn till att ungdomarna fortfarande är gymnasister och kraven för godkänt är höga.
Det knarrar i landningshjulen när några elever knuffar ett plan till sin bestämda plats. Framför en dator som är utrullad på verkstadsgolvet sitter Linnea Andersson Netzel och Hanna Brouillette med några motorskisser. Tjejerna berättar att de nyss avslutade kursen ”Human factors” (mänskliga faktorer) och att det gav dem en ny inblick i flygteknikerns ansvar för flygsäkerheten.
– Det är mycket plugg för att vara en praktisk linje. Sedan blir det bli mycket ansvar när vi börjar jobba. Ibland känns det tungt när jag tänker på det, säger Linnea.
– Jag tycker om ansvaret och varje EASA-prov jag klarar är jag ett steg närmare drömmen, säger Hanna. Hon kommer från en flygarfamilj.
Hanna berättar att pappa hade helikopter när hon var åtta år. Hon har starka minnen från de hissnade turerna i den dörrlösa flygmaskinen. Då bodde familjen i USA och hennes far utbildade sig till stridspilot. När de några år senare flyttade tillbaka till Sverige och det var dags för gymnasiet började hon på musikestetisk linje. Men trots sin kärlek till musik insåg hon efter första året att det var flygplan hon ville jobba med. Då bytte Hanna till Hässlö.
Linneas val att gå på Hässlö kommer ur hennes allmänna fordonsintresse. Hon tycker det finns ett band mellan människa och maskin som är fascinerande. När hon först letade gymnasium hade hon tänkt sig den vanliga fordonslinjen, men när hon fick höra om Hässlö tyckte hon att det verkade mer spännande med flygplan.
En flygmaskin bort från tjejerna och deras motorskisser skramlar det från Rasmus Åhlfeldt Hamberg och Shahboz Nabiev när de plockar i ett verktygsskåp. Dagens arbete går bra, så de har tid att snacka en stund och slår sig ner vid en sliten arbetsbänk.
De trivs i den lilla klassen på femton personer. Man kommer nära varandra och hjälps åt.
Killarna har också en del funderingar kring sitt blivande yrke och arbetssituation. Även om det finns rapporter som spår en ljus framtid för yrket så behöver nya flygplan generellt mindre service
än den flotta som nu håller på att pensioneras.
– Det är ett internationellt yrke, så man kan alltid flytta utomlands om det är svårt att få jobb, säger Rasmus.
Ingen av dem har någon annan förklaring till varför de valt flygteknikerlinjen än att de gillar flygplan, och visst ser de ut att trivas när de påtar med babordsmotorn på sitt studieobjekt. Precis som tjejerna har de reflekterat över ansvaret som kommer när de börjat jobba.
– En läkare som gör fel tar ju oftast bara livet av en person. Det är värre för oss, skämtar Rasmus.
– Men man vet ju vad man går för, annars skulle man inte vara här, fyller Shahboz i.
Utmed en av hangarens sidor finns en liten plottrig kur som tjänar som kontor. Här står Anders Lööf som är ansvarig för flygteknikerlinjen. Han betraktar gillande ungdomarnas arbetsinsatser.
Efter tretton år som flygtekniker ställde han sig för tre och ett halvt år sedan bakom katedern. Han trivs bra, även om han saknar det gamla jobbet ibland.
– Det svåraste är att få eleverna att ifrågasätta olika lösningar och problematisera saker. Det går ju alltid att byta en del för att laga något, bota symtomet av problemet. Men det krävs frågor och eftertanke för att lösa det, att bota sjukdomen så att säga, sammanfattar han.