Hon sparkades efter 43 år
Flyg. – Jag är inte densamma. Medina Bajric gör en gest mot hjärtat. Såret. En dag kallades hon in till chefen. När porten slog igen bar Medina 43 år med sig hem. I två kassar.
Medina Bajric loggar in på cateringbolaget vid Arlanda. Det är september 2020, torsdag. Pandemin har tagit nackgrepp på branschen och strömmen av resenärer sinat. De anställda har varit permitterade på Gate gourmet och det har pratats en del om att de ska börja flytta runt på olika avdelningar, gå ner i tid.
Oron finns där. Men inom flygindustrin går det ju ständigt upp och ner. Alla är lite luttrade, de ska nog klara det här också.
Medina öppnar skåpet i omklädningsrummet, byter om. Småpratar med några jobbarkompisar: Hur är det? De är som en familj. Efter att ha jobbat sig runt på bolagets olika avdelningar är hon sedan tre år på ”pick och pack”, fyller vagnar som ska rulla genom planen med mat och dryck, snacks, godis, kakor.
En del flygbolag vill ha alla vagnar till en flight packade, andra färre. Innehållet skiftar.
Medina fick frågan om hon ville byta hit. Vad var alternativet? Inget. Flytten innebar att hon växlade fack från Hotell- och restaurang till samma som de andra på avdelningen, Transport.
Men det blir ett lyckokast, hennes tre bästa år på firman ska det visa sig.
Mindre stress
Här är lugnare, mindre tjafs mellan folk. Tempo, ja visst. Men inte samma stress och beroende av att andra ska hinna jobba undan, för att hon ska kunna göra sitt. Inte samma press från försenade plan som skapar växande berg av jobb, incidenter som cateringarbetarna inte har något inflytande över.
Medina tycker om att vara i rörelse, höra flygplanen lyfta, landa och ge en vink om att hon själv kan stiga ombord. Sitta där i sätet och ta emot brickan som flygvärdinnan sträcker fram. Ofta följer hon planen med blicken:
Där flyger vagnarna som vi packat.
I år blev det ingen resa till tidigare hemlandet, Bosnien. Pandemin satte stopp och Medina blev sjuk, kunde knappt äta, rasade i vikt i värmeböljan. Var det influensa, corona? Hon var fullvaccinerad och svaret blev negativt, men febern? Antagligen var det inflammation i magsäcken. Medina repade sig och kunde så småningom börja promenera igen med bästa vännen Ahmed, hennes man.
Den snällaste som finns.
Utan honom och de fem döttrarna som sa: Mamma, vi hjälper dig. Var inte orolig. Nej, hon hade inte klarat det. 43 år på samma arbetsplats är en lång tid, nästan ett helt arbetsliv.
Inkallad till chefen
Tillbaka på Gate gourmet. Medina packar vagnen till ett Norwegian-plan när avdelningschefen kommer förbi och säger:
– Kom in till mig när du är klar.
Ett par kollegor har redan träffat honom och kommer tillbaka. På avstånd hör hon dem prata om 50, erbjuden 50 procent. Herregud, vad är det som händer? Tanken far ner i magen och chefen ser upp när hon stiger in på hans kontor.
– Det här är jättejobbigt. Det värsta som hänt i mitt liv, säger han.
– Säg inte bara att jag har fått sparken?
– Jo, tyvärr, Medina.
Det var menat som ett skämt men visar sig att Medina, som nog jobbat längst av alla på Gate gourmet, inte ens erbjuds halvtid. Hon hade sagt ja.
Huvudet blir tomt, samtidigt en karusell: Vad ska jag göra i min ålder? Och bostadsrätten vi tagit lån för och köpt?
– Du menar inte allvar? Säg mig, varför?
Men chefen plockar fram färdiga uppsägningsformulär. Medina ber om kort respit, måste ut på gården och röka, träffar några tidigare arbetskamrater. Är det sant? Hon återvänder.
– Hur lång tid har jag på mig? Några månader?
– Egentligen nu. Du slutar nu.
Chefen förklarar tågordningen: Lämna ifrån dig passerkort och nycklar, töm ditt skåp. Sedan eskorteras hon till ytterdörren, är arbetsbefriad, utlovas uppsägningslön i sex månader framåt.
Uppsägningsbeskedet ska skrivas på inom två dagar.
Vad göra?
Medina slår numret till en av killarna i fackklubben: Vad ska jag göra? Vänta med att skriva på! Det har hon redan bestämt sig för, kan inte ta in att det som hänt, hänt.
Varför hon som alltid ställt upp? Minnet av när de återfick SAS som kund flashar till. Medina jobbade dubbla skift, kom hem sen eftermiddag. Duschade, sov, gav sig av till flygplatsen igen i ottan. Innan familjen vaknade.
Övertidstaket sprängdes och Gate gourmet fick begära dispens. Axeln och kroppen värkte men visst, lönekuvertet blev tjockt.
Porten slår igen. Maken Ahmet hittar Medina i en grässlänt när han kommer med bilen. Hon sitter med kassarna från sitt tömda skåp kring benen. Tårarna rinner, i händerna håller hon papperen om uppsägning.
Ett år senare
September 2021. Medina balanserar tre höga glas med lysande röd saft fram till soffbordet hemma i bostadsrätten i Märsta, någon kvarts bilresa från Arlanda. Glasen lämnar blöta ringar på brickan. Dottern Emsada har hittat och plockat de svårfångade bären som mamman och fåglarna älskar.
Körsbärskornell, i Bosnien var de lätta att hitta.
Medinas lön har övergått i a-kassa. Drygt två tredjedelar av de totalt 300 dagarna med ersättning är förbrukade när vi ses för andra gången. Första gången ville hon inte visa sitt ansikte i Transportarbetaren. Nu har Transport stämt hennes arbetsgivare i Arbetsdomstolen.
Tiden för rättegången kryper närmare. Medina är kallad som vittne, arbetsgivare och fack är oense om vilken dag hon blev uppsagd. Liksom om det mesta.
–Det blir spännande att se hur det går, säger hon och drar upp benen under sig i soffhörnan.
”Såret finns där”
Nu kan hon tala om den där dagen utan att få tårar i ögonen, mår bättre. Barnen och de tio barnbarnen bor alla i närområdet, de umgås mycket och kolonilotten ligger på gångavstånd. Hon och maken ”bodde” nästan där under sommaren, nu går de i skogen och plockar svamp.
Svärsonen har ett svampställe bortom flygplatsen men dit åker Medina inte. Då måste hon passera sin forna arbetsplats. Hon lyfter handen mot hjärtat:
– Såret finns där. Det kommer nog aldrig att försvinna. Här inne är jag inte samma person som jag var.
Medina ser ner på händerna i knät, de är sällan stilla. Hon är kort, nätt med bakåtstruket hår och djupt mörka ögon. En hård arbetsledare, skojar maken Ahmed. Medina sätter honom i arbete. Hon har börjat safta och sylta, ska göra nyponsylt. Söker jobb.
– Jag hinner inte med allt jag vill.
Kolonilott
Vi går några hundra meter bort till kolonilotten där familjen brukar samlas och grilla. Medina nyper av ett björnbär och sveper med handen över jättejordgubbslandet, avundsvärt. Gurka, paprika, pumpa och sallad har grott ur jorden. Majskolvarna vill sig inte riktigt i svenskt klimat, men tomaterna desto mer.
Biff-, kvist och de som liknar oxhjärtan, från kollogrannen. Medina viker undan plasten till ett av växthusen och drar in doften. Sluter ögonen.
– Det blev lite mycket, säger hon och öppnar dem igen med ett skratt. Till slut var barnen less: Vi vill inte ha mer tomater! Nästa år ska vi ha färre, i år har jag gjort massor av sallader.
Varje månad rapporterar Medina in minst sex sökta jobb till Arbetsförmedlingen. Döttrarna hjälper till, tack och lov. De är duktigare på datorer. Hon söker arbeten inom storkök och lager, skolbespisning, packar hellre än lagar mat. Som på Gate gourmet.
– Det är jätteviktigt att vara beredd om någon skulle ringa, men inte en enda har hört av sig om en intervju, ingenting. Jag tror så fort de ser min ålder i cv:t, 60 år… De tar någon som är yngre.
Förtidspension? Som det ser ut nu med nya regler kan det bli tidigast vid 63. Socialbidrag, Ahmed snuddar vid tanken men nej. Medina vill jobba.
– Jag fortsätter söka, ger inte upp!
Alla över 50 är borta
Hon har varit ute och fikat med några jobbarkompisar, de hon brukade träffa som jobbar kvar. Var glad att du slutat, säger de. Stämningen är dålig. Men de har ändå en grund att stå på, arbete på 50 eller 80 procent, tycker Medina.
Fast de måste också söka andra jobb för att få a-kassa för tiden som hyvlats bort från heltid.
Några vill sluta och orättvisan består. De som jobbat längst får inte mest tjänstgöringstid. Företaget gör som de vill. Alla över 50 är borta.
Säger Medina. Tystnar, medger:
Det var jobbigt att ses.
– Arbetskamraterna är kvar. Jag är utslängd. De är värda mycket mer, jag är ingenting. Om jag själv sagt upp mig hade det varit annat. Jag känner skammen, att jag är bortstött.
Ändå. Medina skulle gå tillbaka, som Transport begärt om facket vinner i Arbetsdomstolen. Hon saknar kollegorna, inte stressen.
Medina vrider loss några ljusröda tomater, visar mördarsniglarnas framfart bland dahliorna och berättar varför dammen är övertäckt. Melina, ett och ett halvt år, stöp på näsan rätt ner i vattnet, yngsta barnbarnet.
Vi skiljs åt vid ingången till kolonilotten, diskret tänder hon en cigarett. Längst in gror hoppet om att få rätt i Arbetsdomstolen och skadestånd, som facket begärt. Det handlar inte bara om pengar, även om de betyder mycket.
– Min hjärna har fortfarande inte accepterat sättet som Gate gourmet behandlade mig på. Det var som en dom. Jag litar på Transport… om det finns en lag och om lagen skyddar arbetare och de gör rätt i domstolen… då kanske vi vinner ändå, säger Medina Bajric.
