Hotad naturresurs bakom betongen
Hela hjullastaren skakar när Patrik Bergkvist kör in den tunga skopan i Munsös mäktiga grusås. Brytningen i täkten har pågått i 140 år. Fast snart kan det vara slut. Statsmakterna har bestämt att det värdefulla naturgruset ska ersättas av krossat berg.
En lastbil kör nedför den branta slingan till Jehanders grustäkt i Bålsta, några mil norr om Stockholm. Ett moln av damm driver bort mot den konstgjorda sjö som upptar halva täktens yta.
– Vattnet är azurblått, som du ser. Inte blygrått som Mälarens. Varför ljuset bryts så vet jag faktiskt inte, säger Niclas Pettersson.
Han är produktionschef på Jehanders anläggningar i Stockholmsregionen, bland annat täkterna i Bålsta och Löten ute på Munsö. I Bålsta började brytningen 1964. Täkten har i decennier försett norra Stockholm med basmaterialet till betongen. Till broar, bostadshus och kontorskomplex.
Nu är åsen i stort sett borta. Utvinningen sker i stället på djupet. Geologerna har funnit att det åtråvärda naturgruset sträcker sig bortåt 60 meter ner i marken.
Sjöbrytningen sker med specialutrustning. Fast det är inte särskilt avancerat. Ett vajerspel släpar en tung skopa längs sjöbotten och den drar med sig tonvis med sand, grus och rundslipade stenar.
Fångsten hamnar på land, via en ramp. Med hjälp av hjullastare förs ”ballastmaterialet” sedan till en sorteringsanläggning. I änden av de olika transportbanden kommer allt från fin sand – korn på 0–8 millimeter, till rejäla stenbumlingar.
Niclas Pettersson har jobbat med sand, grus och makadam i många år. Han erkänner utan omsvep att han är lite miljöskadad. Det är numera svårt att gå över en vanlig badstrand utan att reflektera över kornstorlek och tänkbara bergarter.
Grustäkten i Bålsta har fått namn efter den lilla byn Wij. Tillståndet för brytning gäller fram till år 2020. Då är tanken att hela täktområdet ska vara urkarvat och förvandlat till en stor sjö, bara några meter från Mälaren.
Vid sidan av sjöbrytningen producerar man jord. Grus och lera blandas med hitfraktad torv och kompost. Den svarta myllan säljs sedan som planterings- eller anläggningsjord.
Det finns också krossmaskiner som omvandlar berg till grus. En del av sjömaterialet är så grovt att det måste finfördelas – för att bli säljbart. Inom området finns dessutom granitklack, som också ska brytas och tas om hand innan täkten slutligen avvecklas.
För vanliga människor är grus antagligen grus. Varken mer eller mindre. Fast Niclas Pettersson beskriver det ändå som ”hokus pokus” när byggföretagen beställer olika storlekar och blandningar, när betong med särskilda egenskaper ska röras ihop.
En av de stora utmaningarna för branschen är att skapa krossgrus som blir lika runt och gjutmässigt bra som det inlandsisen lämnade efter sig för 10 000 år sedan.
Bakgrunden är en omvärdering av grusåsarna. Den som flyger över Sverige ser på många håll de 20, 30, 40 meter höga ryggarna som ringlar genom landskapet. På hundratals platser syns också spår efter brytning. Öppna vita sår i moder Sveas gröna hud.
Är det egentligen ont om naturgrus, är det på väg att ta slut? Frågan går till Karin Grånäs, förste statsgeolog på den statliga myndigheten, SGU, Sveriges geologiska undersökning:
– Det är en bristvara på många håll i landet. Naturgruset är inte jämnt fördelat. I Storstockholm är det akut brist. I Göteborgsregionen också. Fast i Västsverige var tillgången dålig redan från början. Där var man tidigt ute och lärde sig krossa berg.
– Riksdagen har slagit fast att användningen av naturgrus ska minska. Främsta skälet är grusåsarna fungerar som vattentäkter. De förstörs när man bryter gruset.
Grusåsen har inte bara förmågan att genom kapillärkraften suga upp och magasinera grundvatten långt över den omgivande marknivån. Sanden och gruset fungerar dessutom som reningsverk.
Brytningen av naturgrus har minskat. Från 50–60 miljoner ton årligen i början av 1990-talet, till omkring 13 miljoner ton i dag. För att nå 2010 års mål – tolv miljoner ton – infördes en punktskatt på naturgrus. Just nu är den 13 kronor per ton.
– Skatten hade ingen större inverkan. Andra åtgärder har varit effektivare. Som när Vägverket införde totalstopp för naturgrus vid vägbyggnationer. Bara krossat berg får användas, säger Karin Grånäs.
I vissa regioner, som södra Vättern, Dalarna och Norrbotten finns gott om grusavlagringar. Kruxet är att avståndet till storstadsregionerna är långt. Grus är en lågvärdig produkt där höga transportkostnader snabbt äter upp värdet av det som ligger på flaket.
Ute på Munsö, en av Mälaröarna ett par mil från huvudstaden, ligger Jehanders äldsta täkt, Löten. Här började brytningen 1874. Arbetarna skyfflade för hand och gruset lastades på segelskutor, så kallade sandkilar, för transport in till huvudstaden.
Olle Groth är arbetsledare i Löten. Han blir överraskad över Transportarbetarens oanmälda besök, men tar sig ändå tid för en guidad tur i täkten, som numera täcker ett par kvadratkilometer.
– Varje grustag är unikt och åsen bjuder hela tiden på överraskningar. På vissa ställen finns inslag av lera. Det vill kunderna absolut inte ha i betongen, förklarar Olle.
Med fyrhjulsdriven jeep far vi upp på krönet av den 35 meter höga grusåsen. Ett surrealistiskt ökenliknande landskap öppnar sig framför våra fötter. I en jättelik tall häckar ett fiskgjuspar. Längre bort, i en sandbank, har backsvalorna grävt ut sina hålor.
– De är fridlysta. Vi gör vad vi kan för att inte störa häckningen, inflikar Olle.
Löten har tillstånd att fortsätta utvinningen till 2015. Jehanders har ansökt om förlängning. Bollen ligger hos Länsstyrelsen.
I löten tas grus ur den väldiga åsen, men även på djupet – genom sjöbrytning. Skopan finns på en flytande ponton.
Allt material tippas på ett galler. Under rullar ett transportband som för gruset och stenarna vidare mot sorteringsanläggningen. Den ser ut som ett Mekano-bygge från min barndom och härstammar mycket riktigt från 1960- och 1970-talet.
Olle Groth berättar om glansdagarna. Det var när miljonprogrammet byggdes. Förorter med namn som Tensta och Rinkeby. Under det mest hektiska året skeppade Löten ut uppåt en miljon ton grus.
Fortfarande går i princip allt material i väg med båt. Med Jehanders två egna fartyg.
– Det är en fördel med sjötransporterna. Det minskar miljöpåverkan, jämfört med lastbil. Jag hoppas att vi får fortsätta efter 2015. Gruset är bra här i Löten, säger Olle Groth.