Krönika. På mina resor från punkt A till punkt B, tillbaka till punkt A och sedan åter till B i all oändlighet, lyssnar jag på ljudböcker. Jag vågar påstå att en del av världslitteraturen, inklusive ett par nobel-pristagare passerat genom lastbilshögtalarna.
Allra bäst tycker jag om de dokumentära böckerna så som Lasse Wierups Svensk maffia eller -Kokain. Den senare avslutades just då jag passerade gränsen till Holland. När jag slog över till radion sjöng reggaesångaren Dillinger
”I got cocain running around in my brain”. Jag rös till i de suggestiva tonerna när jag tänkte på vad drogen betyder för alltifrån idrottsstjärnor till tv-kändisar och journalister. Och att hela länders ekonomier står och faller med den.
En annan av höjdpunkterna i mitt rullande bibliotek är Sanningen om IKEA av den förre IKEA-dirren på mellannivå, Johan Stenebo. Den är inte minst intressant för oss som sysslar med logistik. Hur får man ihop flödet av tiotusentals olika artiklar på hundratusentals lastpallar varje dag nästan utan att ha några lager?
IKEA, läs Ingvar Kamprad, underfinansierar konstant lagerhållningen för att få ännu mer ruljans på affärerna. Man kan förstå att han vill det, då han personligen tar tre procent av all omsättning. Resultatet blir att varorna ofta tar slut eller att hyllorna blir överfulla av det som inte säljs tillräckligt snabbt.
Men han börjar bli gammal, gubben. En bra bit över åttio och han har inte samma koll som förr på verksamheten. Utan hans falkblick och nyfikna frågor har ett tjänstemannavälde vuxit fram, enligt Stenebo. Där bevakar var och en sitt eget revir, undviker nyheter och att se till helheten. Något som nog kan kännas igen från många företag (och kanske också från politiska partier).
I en plötslig insikt om detta och sin egen dödlighet, anförtrodde sig Ingvar Kamprad till en av sina direktörer. Han undrade hur det ska gå för IKEA när hans ”odugliga” söner en gång ska ta över.
Intressant är kapitlet om hans nazistiska förflutna på fyrtiotalet. Detta har han bett om ursäkt för flera gånger, särskilt till sina judiska anställda och affärspartners.
Ingvar Kamprad är en intelligent man, om än snål, och jag tror inte att han har några nazistiska böjelser nu längre. Däremot kan man undra varför han så notoriskt vägrar betala skatt i Sverige. Det land som han så idogt hyllar i andra sammanhang. Och orden om ”samhällsbärarna” i hans IKEA bibel: ”Att alltid hjälpa till och alltid dela med sig”, verkar inte gälla den egna plånboken.
I stället finns där, som hos andra snuskigt rika personer, ett övermänniskoideal. Att man är bättre och står över alla andra i samhället. Därför behöver man inte betala skatt fast man skulle kunna göra det hundra miljoner gånger om. Inte heller behöver man bry sig om skogsskövling eller barnarbete, som också beskrivs i boken.
Men IKEA, med sitt huvudkontor i småländska Älmhult, är ändå alltid IKEA och det svenskaste som finns, eller?