Stängda toaletter hos kunder de levererar gods till är ett pandemiproblem för lastbilschaufförer. ”Det känns som om vi kom med pesten”, tycker en av dem.

Klass & corona. Du knegar på som vanligt, men jag kan jobba hemma. Hon följer slaviskt myndigheternas rekommendationer medan han sippar öl på myllrande krogar. Frågan gnager: Är corona en klassfråga?

Vi som jobbar på kontor kan låsa in oss och arbeta hemma. Men landets chaufförer måste ut i sina bilar, skjutsa gamla och sjuka, leverera mjölk och paket, hämta sopor. Kort sagt: Arbetarna håller samhället på rull – och löper större risk att smittas. Gör det covid-19 till en klassfråga?

– Definitivt.

Så svarar Hans Ahlberg, lastare och huvudskyddsombud på SAS Ground handling, där hundratals anställda permitterats och varslats. Så många arbetare fanns nog inte med bland stockholmarna som for till Italien och drog på sig smittan under sportlovet, tror han.

– Arbetarklassen har drabbats hårdast, fast vi bidrar till samhället och anpassar oss efter rådande situation. Vi har börjat lasta och lossa frakt i planens trånga kabiner. Helt vidrigt arbetsmiljömässigt, att stå på knäna och dra fram varor under sätena och sträcka sig upp till hyllorna.

– För tre månader sen hade skyddsombuden sagt blankt nej till de tunga, slitsamma arbetsuppgifter vi utför i dag. Nu gör vi avkall och tar vårt ansvar, är stolta över att hjälpa till i samhället. Det borde vi få erkännande för!

En annan tydlig klassmarkör är att arbetarna varje dag måste gå igenom flygplatsens säkerhetskontroll, förklarar Hans Ahlberg.

– Det behöver den administrativa personalen på fjärde våningen aldrig utsätta sig för. Man står väldigt intimt när man blir visiterad. Tjänstemännen har egna rum, medan våra lunchrum är helt underdimensionerade för att vi ska kunna hålla social distans, säger han.

Skyddsombuden har fått trycka på för handsprit till personalen på plattan, medan den kom självklart till tjänstemännen. Kanske ligger det större fysiska avståndet till arbetarna bakom, funderar Hans Ahlberg.

– Samhället går runt, trots att cheferna sitter hemma. Arbetarna tar ansvar, har kompetensen och viljan att driva verksamheten framåt, trots ständiga sparkrav. Det kanske är cheferna vi ska robotisera?

Tror du att pandemin kan leda till att arbetare får mer uppskattning

– Vårdanställda får ju rikligt med applåder just nu. Fast minnet är kort när pengarna talar. Vi borde få mer cred, uppmärksamhet och lön för det ansvarsfulla arbete vi gör, säger Hans Ahlberg

En lastbilsförare skriver i en insändare till Transportarbetaren att Postnord slår rekord i paketleveranser i coronatid. Han jobbar över i stort sett varje vecka och är djupt besviken över att löneförhandlingarna skjutits upp till i höst på grund av smittan. ”Innebär det att vi blir blåsta på minst sju månaders löneförhöjning?”, undrar chauffören.

Frågan hänger kvar i luften när Svenska Dagbladet (SvD) rapporterar att ersättningarna till börsbolagens toppchefer fortsatte stiga 2019. Företaget (Novare pay consulting) som gjort kartläggningen uppger att hälften av börsbolagen inte justerat ner lönerna för befattningshavare i ledande position på grund av krisen. Fast ”helt uteslutet” är det inte att de får tänka om, skriver SvD.

På Transports avdelning i Göteborg håller Mats Gahrn i de fackliga kurserna. Där är klass ett viktigt inslag, säger han.

– Befann vi oss i samma situation skulle vi vara lika inför smittan. Men det gör vi ju inte. Människor som bor trångt i ytterområdena och nyanlända drabbas hårdare.

Att som taxichaufför köra smittade personer till sjukhus, utan skydd, och mötas av intensivvårdspersonal i full skyddsmundering, påverkar människovärdet, anser Gahrn.

– Självkänsla är också en klassfråga. Generellt är den sämre i arbetarklassen. Hur man blir hanterad i livet sätter sina spår. I skola, i arbetsliv, överallt behandlas vi efter klass.

Men klassperspektivet har tonats ner de senaste decennierna. Där har hela arbetarrörelsen ett stort jobb att göra, tycker Mats Gahrn. Han upplever inte att klassamhället blir tydligare under pandemin. Det är sig likt, men överdödligheten inom äldreomsorgen blottlägger det som Kommunal och skyddsombuden länge larmat om:

– Omsorgen är underbemannad, saknar utbildad personal och resurser. Det visste vi redan innan, men man valde i stället att prioritera stora skattesänkningar. Ändå borde multisjuka äldre tas om hand av högutbildad personal, både inom äldreomsorgen och hemtjänsten. Här har vi klassfrågan igen, vad vi värderar som viktigt.

– Välfärd och transporter får inte kosta något i dag. Däremot har vi rut- och rotavdrag, som främst går till de välbeställda. Lägg märke till att de kallas avdrag. Inte bidrag, betonar Mats Gahrn.

Tidningsbudet Eva-Lisa Magnusson bär ut tidningar som vanligt i Växjö.

– Vi får handskar, om vi ber om det. På natten är det inte så många man möter, någon uteliggare ibland. På äldreboenden sa ledningen ett tag att vi skulle lägga tidningarna utanför, men det går ju inte när det regnar och blåser.

Hon oroar sig mer för sin man som ”jobbar på bygge”.

– Han är på plats hela tiden och det enda arbetsgivaren gjort är att ta bort varannan stol i matrummet och sätta ut handsprit på toan. Varannan stol hjälper ju inte, om någon är sjuk. De är så många. Det är skillnad på folk och folk, vissa jobb ska bara göras och vi är längst ner på skalan.

Eva-Lisa Magnusson önskar sig ett mer jämlikt samhälle.

– Klasskillnaderna har ökat katastrofalt, många är väldigt rika. Men det har inte ändrats under mina 64 år och lär inte göra det heller.

Peter Strålind är huvudskyddsombud och sopgubbe. Stolt sopgubbe, inskärper han. (Väl insatt i debatten om sopgubbe/sopgumma, kontra miljöarbetare.) Strålind tillhör det äldre gardet som ser arbetet som ett kall, säger han. Men beklagar att all upphandling och prisdumpning på senare år urholkat kårens yrkesstolthet.

På Peter Strålinds avdelning för hushållssopor är de flesta chefer på plats, fysiskt. Däremot är alla på kundtjänsten hemförlovade.

– Suez gick ut tidigt med instruktioner om att inte gå till jobbet med symptom. Vid hämtning på äldeboenden gäller också särskilda regler. Vi hade högre närvaro i corona-månaden mars än tidigare år. Folk är lojala. Och så fick de gå hem när de var klara.

Ökar er status i och med covid-19?

– Nej, samhällsnyttiga har vi alltid varit. Det är ingen skillnad nu. Och corona är ingen klassfråga. Den drabbar alla, oavsett ålder, klass och yrke.

Catherine Sandberg kör kemikalier till bruk och fabriker. När viruset slog till skulle alla lastbilsförare fortsätta ”knöa” in sig i ett litet rum och vänta på sin tur hos en kund.

– Vi fick pressa oss in mellan varandra medan vakterna, som vi anmäler oss hos, satt bakom glasrutor. Jag blev så upprörd och sa ifrån, så sen öppnade de för oss på baksidan. Men de stackars östförarna vet jag inte om de sitter i trängseln än.

I ett Facebook-inlägg har Sveriges Åkeriföretag (SÅ) lagt upp en bild av en man i rymddräkt på en halvrasad toalett. Flera rastplatser har stängts på grund av corona, skriver arbetsgivarorganisationen. I en enkät de skickat ut till sina medlemsåkerier uppger flera att chaufförerna inte längre får låna någon toalett hos kunderna.

Det ställer till problem, inte minst bland de kvinnliga förarna.

– En karl kan ju ställa sig var som helst. Nu har jag med mig en liten bytta med lock. Blir det kris drar jag för gardinerna i hytten. Men ibland behöver man ju göra ”större” grejer. Min mage är i olag och jag får planera, planera, planera för toa, vatten- och mattintag, säger Catherine Sandberg.

Vid en fabrik fick hon inte ens svar på sin fråga om att låna toan.

– Som chaufför blir man behandlad som en annan sorts människa, precis som om man kom med pesten, tycker hon.

Elektrikern Nille Thorsell, numera arbetsmiljöansvarig tjänsteman på ett företag, skriver i tidningen Elektrikern:

”Ser jag en enda jävel applådera från en balkong och samtidigt rösta för sänkta skatter blir jag galen.”

– Min sambo är sjuksköterska och applåderna störde mig. Jag fick den där klassiska Colosseum-bilden i huvudet: Vi ger folk underhållning, men inget bröd. Höj sköterskornas löner i stället och förbättra deras arbetsvillkor!

– Ge de sämst betalda en vettig lön också.

Du är tjänsteman nu?

– Jag har fått högre lön, mycket högre än morsan som jobbat som undersköterska i hela sitt liv. Och lite dyrare vanor. Som tjänsteman har jag oreglerad arbetstid, men är också friare att bestämma över mitt arbete. Fast arbetarklassen har jag aldrig lämnat.

Coronan sätter fingret på skillnaderna i samhället, menar Nille Thorsell.

– Se på alla papperslösa och illegala flyktingar. De har ingen chans att isolera sig, är på en nivå under arbetarklassen. Uteliggarna har heller ingen möjlighet att resa till Mallorca, men de fick skiten!

Väktaren och skyddsombudet Bror Hellman uppfattar att hans arbetsgivare inte tagit p-vakternas skydd på riktigt allvar. Samtidigt berömmer han sin regionchef.

– Om inte all personal får jobba hemifrån så ska cheferna inte göra det heller. Det ser inte bra ut, är hans linje. Så cheferna är på plats.

När det gäller statens insatser anser Hellman att politikerna främst riktat in sig på att rädda storföretagen och deras vinster. Men glömt bort småföretagarna.

– Jag ser en risk att exempelvis de små seriösa taxiåkerierna slås ut. Det drabbar chaufförerna, som inte ens får ut sin låga garantilön när det är kris. Taxibolagen var pressade redan innan och behöver hjälp fort. De har inte så stora marginaler.

Bror Hellman talar om bristen på skyddsutrustning i arbetargrupperna och beredskapslagren, som gick upp i rök vid privatiseringen av apoteken.

– För att spara pengar har man avvecklat lagren. Det skulle marknaden sköta på något sätt, oklart hur. I Stockholm har man varslat massor av sjuksköterskor och varslen ligger kvar. Vi har inget behov av dem, var signalen. Ändå får de knappt gå hem på kvällarna nu. Eller ta semester.

Hellman berättar om en sjuksköterska i bekantskapskretsen. Efter avslutat pass kom hon hem, satte sig med huvudet i händerna och vaggade fram och tillbaka:

”Så mycket död, så mycket död…”

Ändå tror han inte att arbetaryrkena kommer att uppvärderas. Säger att aktieutdelningar prioriteras högre än färdtjänst- och busschaufförers liv.

– Sjuksköterskorna, som gör jobbet, har inget värde alls. Applåder på balkongerna hjälper ju varken mot varsel eller uppsägningar. När pandemin är över börjar prispressen i kommuner och regioner igen. Vi får se vad folk kommer ihåg i nästa valrörelse, undrar Bror Hellman.

– Det är två år dit.

Daniel Suhonen är debattör och chef för den fackliga tankesmedjan Katalys. Den svenska modellen med rekommendationer i stället för restriktioner är en liberal medelklasstrategi, anser han. I Suhonens tycke utgår den från den liberala rätten att vara fri. Och stå över andra.

– Man belönar fräckheten hos den övre medelklassen. Folk med resurser kan töja på regler och bryta mot rekommendationer, ta suven till sommarnöjet och träffa barnbarnen.

Han tänker bland annat på pensionerade, och i medierna flitigt anlitade, förre statsepidemiologen Johan Giesecke. Giesecke kommenterade sitt eget häng med barnbarnen: ”Vi är pigga”.

Samtidigt som det övre skiktet ”gör lite som de vill” följer arbetarklassen rekommendationerna mer noggrant, vissa slaviskt. I synnerhet i den äldre generationen, beskriver Daniel Suhonen.

Hans slutsats är att tvingande regler ska gälla alla, på samma sätt som i andra europeiska länder.

– Lika för alla. Oavsett om jag bor i en villa i Djursholm eller en trea i ytterområdet Tensta. Jag tror inte att en total lock-down, nedstängning av samhället, hade varit nödvändig. Men tydligare regler som gäller för alla är mer jämlikt, oavsett vilken strategi ett land väljer.

Suhonen skickar en känga till högerpolitikerna, som vill ”fira våra hyllade vårdanställda” med att avskaffa deras anställningstrygghet. Han syftar på den nyligen framlagda utredningen om förändringar i lagen om anställningsskydd.

I nästa andetag undrar Daniel Suhonen vad som ska hända när nedmonteringen av Arbetsförmedlingen inletts, samtidigt som privatiseringen knappt kommit i gång. ”I stundande massarbetslöshet”.

I boken Kapitalet, överheten och alla vi andra skriver Göran Therborn, professor emeritus i sociologi vid universitetet i Cambridge, att klassamhälle innebär att ”stora ekonomiska resurser monopoliseras av ett litet fåtal.” Enligt Therborn innefattar det också ”överhetsprivilegier, korruption och mygel för att gynna privata affärsintressen på medborgarnas/skattebetalarnas bekostnad.”

Hans syn kan sammanfattas i titeln på en tidigare bok Ojämlikhet dödar.

Som exempel vädrar Göran Therborn statistik, som pekar på växande skillnader mellan människor ur Sveriges lägsta och högsta utbildningsklasser. Har du föräldrar med hög utbildning kan du räkna med högre betyg i skolan, medan du som lågutbildad senare i livet löper större risk att dö i cancer eller stroke. 30 år gammal har man också ”sex år kortare liv framför sig om man tillhör den lägsta utbildningsklassen”, förklarar Therborn.

Han anser att den ”ekonomiska ojämlikheten nått faraoniska proportioner” och att det är nödvändigt att sätta sig in i begreppen klass och klassamhälle för att förstå det samhälle vi lever i, i dag. Therborn använder fler kraftuttryck som ”kapitalets omättliga vinstlust” och ställer det mot ”det mänskliga arbetets värdighet, kunnande, erfarenhet, omtanke, krav på respekt och autonomi”.

Det kan väl sammanfattas med sopgubben Peter Strålinds ord: Yrkesstolthet och inflytande över arbetet.

Att stoltheten finns bekräftas i en studie som opinionsinstitutet Novus gjort, på uppdrag av den fackliga tankesmedjan Katalys.

I telefon tar Göran Therborn upp de många LO-arbetare som korttidspermitterats och inte vet om de har sina jobb kvar, efter pandemin.

– De drabbas hårdare ekonomiskt än den övre medelklassen med flest akademiker och tjänstemän. Klyftan växer också mellan elever som klarar att studera via internet och de som inte kan det och hamnar på efterkälken. Han uppfattar det höga antalet vikarier och timanställda vid landets äldreboenden, som ett viktigt skäl till den förskräckande smittspridningen.

– På så sätt hålls lönerna nere. Ett stort antal drivs av stora privata bolag som inte är intresserade av människor, bara av statens och kommunernas pengar. De många dödsfallen på våra äldreboenden beror på att privatiseringen gått mycket längre i Sverige än i andra nordiska länder.

Att förhandla upp både löner och arbetsvillkor för de yrkesgrupper som stretat på under krisen är en viktig uppgift för facken, påpekar Göran Therborn.

Flera regeringsbeslut har ändå tagits för att mildra ”smällen” av coronan. Som korttidspermitteringar och förbättringar av reglerna för att få a-kassa, påpekar Transports förbundsordförande Tommy Wreeth.

– Förbundet har utfärdat långtgående restriktioner för att skydda sin egen personal. Bland annat satt stopp för ”icke nödvändiga” resor i landet och helt stopp för utlandsresor. Förbundskontoret och flera avdelningar i landet har stängt och tar inte emot spontana besök, bara inbokade.

Borde förbundet, av solidaritet med yrkesgrupperna som måste ut och jobba, också ge sig ut och träffa arbetare?

– Ja, det här är en bra årstid att träffa medlemmar och hålla möten utomhus. Det gäller att mötas på ett säkert sätt, utan att göra avsteg från restriktioner om avstånd och så vidare. Vi tar självklart särskild hänsyn till våra anställda i riskgrupperna. Det gäller för oss att hitta nya sätt att träffas på.

Kan de olika kraven på fysisk närvaro skapa konflikter mellan grupper?

– Det är klart. Ett ganska stort ansvar vilar på arbetsgivaren, som måste ha en tanke om vilka, hur länge och varför de ska arbeta hemifrån. Det är enkelt att säga: Alla som vill får jobba hemma. Men vad får det för konsekvenser? säger Tommy Wreeth.

David Ericsson är lastbilsförare, författare och krönikör i denna tidning. Han arbetar som inhyrd chaufför med fast anställning i ett bemanningsbolag. När coronan slog till blev han av med uppdraget på Scanias testlaboratorium, som stängde verksamheten. I stället fick han påhugg som ”slussare” med uppgift att ordna kön utanför Systembolaget, kontrollant på en smöroljefabrik (bäst betalt) och uppackare på en stormarknad (kaotiskt).

– Där kan man snacka om klasskillnad! Kontorspersonalen på Manpower fick inte lämna kontoret, medan vi stod mitt ute bland folk och packade upp varor. En och en halv meters säkerhetsavstånd kunde man glömma, kunderna kom tätt intill och frågade. Samma sak utanför Systemet. Och i fabriken.

Den närkontakten känner Ericsson igen från lastbilsjobbet, när chaufförerna hjälps åt, lyfter saker ihop och inte minst, mekar bilar.

– Samtidigt verkar covid-19 inte smitta så mycket. Jag tycker att alltihop är väldigt upphaussat, om man jämför med tidigare influensor människor dött av. Folk ska jobba hemma, inte gå på gym och stryker utmed husväggarna när man går förbi. Men arbetare har noll skydd, säger han.

Arbetsgivaren Testlabbet, som nu dragit i gång igen, har boendebaracker för chaufförerna i både Holland och Danmark. Där kan nog ”olika smittor lätt spridas”. Själv tror David Ericsson att coronan kom till Sverige tidigare än vad experterna säger. Han har bekanta som dött av covid-19. Och tror att han själv haft det.

– Jag var jävligt dålig i januari, hostade som en galning i sex veckor. Flera på jobbet hade samma sak. Men vi jobbade ändå, corona var ju inte känt än. När varningarna kom tänkte jag: Blir jag sjuk när jag kör genom Tyskland så kommer jag inte in i Danmark. Vad ska jag göra då?

Privat har David Ericsson ingen bil och åker kommunalt till arbetet.

– Ser man att det är trångt kan man ju bara vänta på nästa tunnelbana eller buss. Han har sin uppfattning klar:

– Vi håller maskineriet i gång, som tack får vi mindre betalt. Jag skulle vilja kontra: Nu kan man se vilka yrkesgrupper samhället verkligen behöver.

Tidningen Klass behövs för att klassamhället inverkar ”på allas vår vardag”, menar chefredaktör Beata Hansson.

– Litteraturen speglar tillvaron. Därför är klassperspektivet ett bra verktyg för att diskutera det vi upplever, och hur vi kan förändra det som är fel i samhället. Människor som har det bättre ställt har stora möjligheter att välja vilka de vill ha nära sig, och hur länge. Att inte ha samma frihet att välja handlar om klass, summerar Beata Hansson. Själv i ett läge någonstans mellan arbetar- och medelklass. Liksom Daniel Suhonen på Katalys har hon en känsla av att utfärdade restriktioner sätter sig lite djupare hos arbetarklassen.

– Högre upp har man inte samma respekt, vill inte gärna bryta sina vanor och finner det kränkande att någon annan ska bestämma vart jag ska resa. Karantänen blir också olika om du har villaträdgård eller bor i lägenhet, säger Beata Hanson.

Elias Jobran är flygplanslastare, klubbordförande och korttidspermitterad på Aviator. Ett företag som i flygkrisen också sagt upp personal. För honom kretsar klassfrågan kring att utbilda invandrare om politik och hur det svenska samhället fungerar. Själv kom han hit som sex-, sjuåring och lär sig än.

– Det är inte så lätt att hinna sätta sig in i allt om du jobbar fem, sex dagar i veckan.

Elias Jobrans fackliga engagemang bottnar i hans kristna tro och vilja att hjälpa andra. Han är trött på vår tids utbredda egoism, säger han, och riktar blicken mot de många äldre som gått bort i ytterområdena.

– Det är som i krig, ett viruskrig. Vilka klarar sig? De som har pengar, inte de fattiga, gamla och mest utsatta. Så visst är det en klassfråga.