”Ingen såg mig i ögonen”
Mötet. Författaren och managementkonsulten Qaisar Mahmood testade att jobba som matbud på Foodora i tre månader. Nu har han skrivit en bok om upplevelsen.
Det började med att Qaisar Mahmood lade märke till att många av de som arbetar som matbud i Stockholm, har ursprung i Pakistan, Indien eller Bangladesh.
– Jag har funderat mycket på det, hur det kommer sig att vissa yrken på arbetsmarknaden blir etnifierade, säger Qaisar Mahmood som har skrivit flera böcker om svenskhet och om att vara både svensk och inte, att passa in men ändå inte passa in.
– Jag är själv född i Pakistan och kom till Sverige när jag var sex år. Då jobbade mina föräldrar med att diska, städa och dela ut tidningar. Om de hade kommit hit i dag, hade de förmodligen jobbat som matbud. Och om de inte hade flyttat hit så hade det kunnat vara jag som kom hit och jobbade som matbud. Jag kunde ha varit en av dem, säger Qaisar Mahmood.
Matbudsliv
Hans nya bok heter just En av dem och handlar om hans erfarenhet av att jobba som matbud för Foodora under tre månader våren 2022.
– Jag ville ta reda på hur matbudens tillvaro ser ut. Men det kändes inte rätt i magen att jag som tillhör medelklassen och bor i innerstaden ska intervjua matbuden, det blir lite som förortssafari. Sedan slog det mig att jag kanske skulle söka jobb själv, inte så mycket för att wallraffa och se det inifrån, utan mer för att känna hur det känns i kroppen. Det var viktigt för att jag skulle kunna gestalta personerna på ett respektfullt sätt.
– Sedan insåg jag att det här är första gången i mitt liv som jag har utseendet med mig. Om jag bara håller tyst så är det ingen som kommer att veta om jag har varit här i en månad eller har vuxit upp här. Jag tänkte att det skulle göra det lättare för mig att komma i kontakt med andra matbud och föra naturliga samtal med dem.
Hur var det då att jobba som matbud?
– Det är ett väldigt monotont och stressigt jobb. Man har ingen överblick över det som sker under en leverans och kan inte planera i förväg, eftersom man får informationen bitvis. Först när man har hämtat upp maten får man veta var den ska levereras.
”Svårt att påverka”
Qaisar skriver i boken att företaget använder sig av så kallad ”gamification” eftersom jobbet är upplagt som ett datorspel med olika nivåer att avancera mellan.
– Samtidigt var det mycket som var svårt att påverka. Jag var till exempel helt beroende av att restaurangerna skulle vara färdiga i tid. Om de var sena hann jag färre leveranser vilket påverkade min timpenning. Det gjorde också att kunderna blev mer missnöjda, vilket försvårade för mig att avancera mellan de olika nivåerna för att få bättre uppdrag, säger Qaisar.
– Det enda positiva med gig-jobb är flexibiliteten. Men som anställd på Foodora fick jag inte välja när jag ville jobba, i stället var jag tvungen att markera i appen varje tisdag när jag inte var tillgänglig den kommande veckan. Under de timmarna jag inte hade blockat var jag öppet villebråd.
– Det kunde bli ett pass runt lunchtid och ett runt middagstid. Däremellan får man inte betalt. Jag bor i innerstan, så jag kunde cykla hem mellan passen, men hur gör de som bor långt utanför stan?
Kollektivavtal
I början av 2021 tecknade Transport ett kollektivavtal med Foodora som innebär att anställda matbud som cyklar eller kör moped får en fast timpeng och en fast premie för varje genomförd leverans. Uppgörelsen innebär även att buden får samma avtalspension, semesterersättning (13 procent) och försäkringsskydd som andra transportarbetare. Men de måste fortfarande stå för det egna fordonet. För att Qaisar skulle kunna genomföra tre leveranser i timmen, fick han köpa en elcykel för 17 000 kronor.
Transports ordförande Tommy Wreeth beskrev ändå kollektivavtalet som en stor framgång och kallade det ”ett banbrytande steg för hela gig-ekonomin i Sverige, men också för Europa. Det visar att den svenska modellen fungerar och att även plattformsarbete ska regleras inom ramen för kollektivavtalsmodellen”.
Men efter tre månader som anställd på Foodora undrar Qaisar om det verkligen blev så mycket bättre för matbuden efter kollektivavtalet.
– Min bild är att det var viktigare för facket att ”rädda” den svenska arbetsmodellen än att det faktiskt blev bättre för personerna som berördes av avtalet, säger han.
– I praktiken skiljer det sig inte så mycket mellan företagen när det gäller vad matbuden får betalt. Det är dessutom samma timpenning oavsett vad jag har för omkostnader. Om försäkring eller bensinpriserna går upp eller om min cykel eller moped måste renoveras så får jag stå för det själv. Om jag hade jobbat som underkonsult, hade jag kunnat dra av det på företaget men som anställd fick jag stå för allt själv, säger Qaisar.
Inte så intressant
Hans intryck är också att matbuden inte var så intresserade av en fast anställning.
– I Pakistan är det inget ideal. De tycker att det är mycket bättre och finare att vara sin egen, säger Qaisar och fortsätter:
– De som tjänade mest på kollektivavtalet var facket och företaget, inte matbuden. Facket för att det kunde visa att de stått upp för den svenska modellen och företaget för att de kan använda kollektivavtalet som en konkurrensfördel gentemot andra matleveransföretag i sin marknadsföring mot kunderna.
Men även kunderna ur medelklassen tjänar på kollektivavtalet, menar Qaisar, eftersom det blev mer politiskt korrekt att köpa Foodoras tjänster.
– Jag har många kompisar som väljer Foodora för att de har kollektivavtal, säger han.
Värderingar krockar
Medelklassens kluvna förhållningssätt till matbuden är en central del i boken.
– Det är intressant hur våra värderingar krockar med våra beteenden. Å ena sidan vill vi inte att de här jobben ska finnas, för vi tycker synd om matbuden för att vi har hört att de har dåliga arbetsförhållanden. Å andra sidan använder vi oss av tjänsten för att det är bekvämt och förenklar våra liv. Ett sätt att hantera den krocken är att titta bort, säger Qaisar som ofta kände sig osynlig eller i alla fall transparent så fort han tog på sig matbudsuniformen.
Nio av tio gånger valde kunden ”kontaktlös leverans”, vilket innebar att Qaisar lämnade varorna utanför dörren, ringde på och gick innan kunden öppnat dörren.
– Jag tror att det är ett sätt för kunderna att slippa se budet i ögonen. De skäms över att de använder de här tjänsterna samtidigt som de ondgör sig över dem i sociala sammanhang, säger Qaisar.
– Men för matbuden blir det bara värre. Det blir så tydligt att det är ett lågstatusyrke som folk ser ner på när man aldrig får återkoppling och ingen blir glad eller säger tack för det jobb man gör. Då är det mycket bättre att öppna dörren, titta personen i ögonen, le och säga tack. Det är en sådan enkel sak, att se individen.
Qaisar är kritisk mot att matbuden så ofta framställs som offer i samhällsdebatten.
– Det i sig blir lite att se ner på dem. På något sätt tar det ifrån personerna att de är aktörer med vilja, drömmar och driv, som gör det bästa av sin situation och sina liv, säger han.
Göra jobben drägligare
Qaisar vill att boken ska leda till en diskussion om hur gigjobben kan bli drägligare, snarare än om huruvida de här jobben ska finnas eller inte.
– Det är lätt att säga att de här jobben inte borde finnas, men för många individer finns det inte så många andra alternativ. Visst, det är inte ett lågtröskeljobb in på den svenska arbetsmarknaden som man kan hoppa vidare ifrån som en del förespråkare hävdar. Men så var det även med den typen av ströjobb som mina föräldrar tog när de kom hit. De jobben blev deras slutstation. Men jag och mina syskon fick andra chanser för att våra föräldrar kom hit och tog den här typen av jobb, säger Qaisar och fortsätter:
– Ur den aspekten kan det hugga till i mig när folk snackar ner den här typen av arbeten. Det var ju det här mina föräldrar gjorde. De slet för att vi skulle få det bättre. Att kalla dem offer är att ta ifrån dem deras värdighet. Det här är människor som kämpar och är värda respekt.
– Det kanske är ett slitet uttryck men för mig är de hjältar. Människor som har pausat sina drömmar för att deras barn och andra ska få det bättre. Det tycker jag förtjänar respekt.
– På så vis blev boken också ett sätt att säga tack till mina föräldrar. Att ge dem upprättelse.
Hur kan vi göra för att jobben ska bli drägligare då?
– Företaget borde jobba på att ge matbuden en känsla av gemenskap och sammanhang. Det borde finnas en uppsamlingsplats där man kan ses och ta en kaffe innan man börjar jobba. Sedan borde de ge matbuden överblick över hela kedjan, och inte stycka upp leveransen i olika delar, så att de kan planera sin tid bättre. Matbuden borde inte heller straffas när deras leveranser blir försenade för att restaurangerna tar in fler beställningar än de kan hantera.
