”Jag gillar att köra, det är min grej”
Mötet. Qorban flydde ensam från Afghanistan när han var 15 år och kom till Sverige för lite drygt 7 år sedan. Redan innan han hade gått ut fordonsprogrammet på gymnasiet hade han jobb som lastbilschaufför i en bransch som skriker efter folk. Trots det kan han inte vara säker på att få stanna i Sverige.
Att köra lastbil har varit mitt drömjobb sedan jag var liten, säger Qorban när Transportarbetaren träffar honom hemma i hyresrätten i Sveg.
Det är en etta med kök och delat badrum, högst upp i ett hyreshus i närheten av centrum. Qorban kokar upp vatten och lägger tepåsar och kardemumma i tekannan. Vi tar med oss två koppar och slår oss ner i soffan i rummet som är både vardagsrum och sovrum.
– Jag minns att jag såg en lastbil som barn och tänkte att någon gång ska jag bli chaufför. Men då tänkte jag ju inte att jag skulle bli det i ett annat land.
Qorban växte upp i en by på landet, i en fattig del av Afghanistan där talibanerna länge har plågat och terroriserat befolkningen.
– Livet där var… Jag vet inte hur jag ska säga. Man var vid liv, men man levde inte livet. Vi kämpade bara för att överleva. Det fanns inga jobb. Vi odlade vår egen mat och försökte sälja potatis och grönsaker. Men eftersom det inte fanns några jobb, hade folk inte mycket pengar att köpa för, säger Qorban.
Han bodde med sin mamma och sina syskon. De gick bara några år i skolan, lärde sig läsa och skriva, men inte så mycket mer. I stället fick de hjälpa till med jordbruket hemma. Men när skörden var klar kom talibanerna och stal den.
– När jag var liten vågade jag inte säga något. Men när jag blev äldre sa jag ifrån. Det var farligt. Min mamma blev rädd för mitt liv. Det var därför jag måste fly, säger Qorban.
Då visste han inte att han skulle hamna i Sverige.
– Tanken var bara att jag skulle fly från Afghanistan, det spelade ingen roll vart.
Qorban tog sig ut ur Afghanistan till Iran och vidare till Turkiet. Därifrån tog han båt till Grekland. Han slog följe med folk som han lärde känna längs vägen.
Flykten tog två månader och gick genom elva länder.
– Vi gick, åkte buss, åkte båt, åkte tåg, sprang. Vissa gränser gick vi länge för att passera, natt som dag.
Qorban skulle fylla 16 och var fortfarande ett barn, ensam på flykt. Utan sin familj.
– Jag tänkte aldrig att jag skulle vara ifrån dem så här länge. Jag trodde nog att jag skulle kunna träffa dem, att de skulle kunna komma efter, säger han.
– Men så blev det inte.
När Qorban kom till Stockholm, sökte han asyl i Sverige. Tillsammans med andra ensamkommande flyktingar hamnade han på ett boende i Hede i Härjedalen.
– Jag minns att det bara var skog utanför fönstret när vi satt på tåget dit, säger han.
Det första halvåret var jobbigt. Qorban ville plugga och lära sig svenska, men han fick vänta i sex månader på att börja i skolan.
– Då blev jag deprimerad. Jag hade ingenting. Det var mörkt och kallt och vi gick aldrig ut, säger han.
Qorban saknade familjen där hemma, han var van vid att alltid ha dem nära.
– I Afghanistan äter hela familjen tillsammans och sover i samma rum. Här var jag helt ensam. Man vänjer sig, men det var jobbigt i början.
När det var som värst ringde han sin mamma och sa att han ville komma hem igen.
– Men hon sa att jag måste stanna här och kämpa för att få ett bättre liv än jag kunde få i Afghanistan.
När Qorban väl fick börja skolan var han tvungen att lära sig både svenska och engelska.
Det var svårt, för han hade ingen att öva med. På boendet bodde andra ungdomar från Afghanistan och de pratade bara med varandra på sitt modersmål.
– Det är nog bättre om man får bo i en svensk familj. Då är det lättare att lära sig språket och komma in i samhället, säger Qorban.
När han fick avslag på sin asylansökan överklagade han. Men det tredje och sista avslaget kom innan han hade fyllt 18.
– Jag fick en tågbiljett för att flytta till ett annat boende där de samlade upp folk som skulle skickas tillbaka. Det var en jättejobbig tid, säger han.
Men då ändrades reglerna. Ensamkommande flyktingar skulle få stanna och gå klart gymnasiet.
Qorban gick en introduktion och började sedan på fordonsprogrammet med transportinriktning på Härjedalens gymnasium i Sveg.
– Det var bara jag som var invandrare. I början var det svårt för mig att kommunicera med de andra. Men när jag lärde mig språket gick det bättre. Då var det lättare att komma in klassen, säger Qorban.
Ofta kändes det som att han fick kämpa dubbelt så hårt som klasskamraterna. Inte bara med språket och de teoretiska ämnena.
– Många hade en pappa eller en bror som körde lastbil. Jag hade inte samma erfarenheter. Allt var nytt för mig, säger han.
Men lärarna och klasskamraterna stöttade honom.
– De var fantastiska. Jag är jättetacksam över tiden på gymnasiet, både lärare och klasskamrater försökte alltid hjälpa mig så mycket som möjligt, säger Qorban.
På fritiden tränade han på gym och spelade fotboll. Och så jobbade han extra inom hemtjänsten på helger och lov.
– Det var roligt. Det är bra att sysselsätta sig med något och jag tycker att det är bra att jobba när man kan, säger Qorban och fortsätter:
– För mig är det väldigt viktigt att kämpa hårt och visa vad jag kan. Så fort det händer något negativt i samhället som har med invandrare att göra, så får det en massa uppmärksamhet i media. Men allt positivt som människor gör, alla som kämpar och försöker vara goda människor, det syns inte lika mycket.
– De flesta som kom hit från Afghanistan 2015 och 2016 har jobb nu och försörjer sig själva. Mitt mål är att visa det, att vi är bra människor. Vi är inte bara katastrofer.
I juni 2022 tog Qorban studenten och fick två stipendier. Ett från Sveriges åkerier och ett från Härjedalens gymnasium.
– Det stod att jag är en modig kille, att jag behövs och är en förebild för andra elever. Det var jättefint, säger han och ler.
Då hade Qorban dessutom redan fått jobb som lastbilschaufför. Under våren hade han kontaktat olika åkerier för att fråga om det fanns jobb. När han såg annonsen från Sandberg och Jonsson ringde han direkt.
– Arbetsledaren sa att han behövde referenser så mina lärare fick prata med dem. Sedan ringde han tillbaka och sa att jag fick jobbet. Det var fantastiskt, säger Qorban.
Åkeriet kör varor för Ica, och Qorban kör mellan Sveg, Borlänge och Östersund. Han lastar och lossar själv.
– Det är bra, det är skönt att röra lite på sig och inte bara sitta still hela tiden.
Vad är det som gör föraryrket så roligt?
– Man får göra mycket själv och det är kul att åka långt och se nya platser. Man är inte fast på ett ställe hela tiden. Jag gillar att köra, det är min grej.
Hur är livet just nu tycker du?
– Jag tycker att det går bra. Jag har skapat ett bra liv. Jag försöker göra mitt bästa. Men det finns alltid en oro över hur det ska gå. Kommer jag att få stanna kvar i Sverige eller inte? Hur kommer det att bli?
Under hösten fick Qorban tillsvidareanställning på åkeriet, vilket behövs för att kunna söka permanent uppehållstillstånd. Men trots att han kan försörja sig och att det råder brist på lastbilschaufförer i Sverige, så kan Qorban inte vara säker på att få stanna.
– Jag har kompisar från Afghanistan som har fått permanent uppehållstillstånd efter gymnasiet, men en annan kompis fick avslag i går kväll. Det var ingen kul kväll. Det spelar ingen roll att det är talibanerna som styr i Afghanistan nu, Sverige skickar ändå tillbaka folk dit.
Vad tänker du om det?
– Det är jättesvårt. Man vill ju inte lämna Sverige när man har bott här i sju år. Det är här jag har mitt liv. Jag vet inte vad jag skulle göra i Afghanistan. Jag har jobb här, det behövs chaufförer här. I Afghanistan finns inga jobb.
Oron är extra stor nu, när Sverige har en ny regering med en hårdare syn på invandring.
För att inte grubbla för mycket försöker Qorban hålla sig sysselsatt.
– Jag träffar kompisar, tränar och gör olika aktiviteter. Det är bättre än att sitta hemma och tänka.
Hur går det för din mamma och dina syskon nu?
– Det är tufft. De säger att de har det bra, men jag vet att de inte talar sanning. De vill inte oroa mig. Jag hjälper dem ekonomiskt, men de vill inte be mig om pengar hela tiden. De vill att jag ska ha det bra och leva mitt liv. Men jag vill ju hjälpa dem.
Qorban har bara råd att ringa familjen en gång i månaden. Det går inte att ringa över internet, så det är dyrt.
Nu är det sju år sedan han träffade dem.
– Jag kan inte ens tänka på om jag får träffa dem igen. Det är för jobbigt, säger han.
Vad tänker du om framtiden?
– Just nu tänker jag mest att jag vill jobba för att få ett bättre liv. Om jag får stanna så vill jag gärna försöka få fler behörigheter. Jag skulle vilja köra mobilkran. Kanske plugga lite till. Vi får se hur det blir.
