”Jag vill stoppa fusket”
Om Anna-Lena Norberg fått regera det här landet hade det varit ordning och reda. Frilansjournalisten driver nätsajten Stoppafusket, där fifflande företag hängs ut.
Nej, hon aspirerar inte på posten som statsminister. Anna-Lena Norberg har redan hem och händer fulla. Mitt upp i allt har hon och vapendragaren Thomas Lundh också gett ut bok nummer två om hur gästarbetare utnyttjas. Hänsynslöst.
Vi dyker rätt in i ett avsnitt där hon är tillsammans med sin mångåriga polska resvän, Andrzej. Han är tillika tolk, chaufför, bodyguard och de har delat tankar om liv, död, smärta glädje, relationer och gudstro. De sitter i en bil på väg mellan Olsztyn och Gdansk och Anna-Lena räknar och räknar på nedklottrade siffror
i sitt block. Plötsligt vrålar hon upphetsat:
– Jag har dem!
Det gäller ett polskt byggföretag som de besökt efter misstankar om lönedumpning. Andrzej svarar med att hyvla av Anna-Lena. Hon njuter visst av att krossa folk. Paret som driver firman är fina människor ”och har kämpat i många år. Fuskar gör alla i Polen. Det är ett sätt att överleva… Du vet inte hur det är i Polen. Du förstår inte. Du vill bara krossa folk.”
Andrzej fortsätter att ställa Anna-Lenas journalistiska kall mot hennes tro. Orden går rätt in eftersom det är frågor hon själv brottas med. I varje avslöjande finns ”människor av kött och blod. Människor med drömmar.”
Ibland känner jag mig som en bödel, bekänner hon, och önskar att världen vore en ljusare plats. Ändå kan hon inte sluta, så länge ”den svartgråa och i många fall kriminella ekonomin har ett så stort fotfäste i Sverige.”
– En präst tröstade mig senare att jag faktiskt utövar evangeliet när jag slåss för utsatta människor som drabbas så hårt. Men ibland känns det svårt.
”Mina grymma vapen”, heter den nya reportageboken, som lånat sin titel från en Bob Dylan-låt.
Den skildrar utnyttjade lastbilschaufförer, städare, skogsarbetare och sjuksköterskor från öst, och deras arbetsgivare, som ”rider systemet med gästarbetare”. Vi får läsa om företag som varken betalar sociala avgifter eller inkomstskatt i Sverige, bolag som håller den ojämlika konkurrensen på rull – och i förlängningen bidrar till både främlingsfientlighet och rasism.
I jakten på fusk inom den fria rörlighetens union har Anna-Lena rest i Estland och Litauen, Ungern, Tjeckien, Slovakien och många gånger till Lettland. Webbsajten har fört henne till Storbritannien, Holland, Bryssel i Belgien, Danmark och Norge. Polen också, oräkneliga gånger.
Fast just nu hinner Anna-Lena inte skriva så mycket. Sonen har skadat sig i en skateboardolycka och behöver stöd i sin rehabilitering. Dessutom har två afghanska flyktingpojkar flyttat in i hyresrätten i Växjö.
Själv beskriver Anna-Lena sitt liv som ganska inrutat. Hon är sjukpensionär på grund av en kronisk bindvävssjukdom. Bindväven behövs för att hålla ihop kroppen, ben, brosk och fett.
– Det som hos andra är som en disktrasa är tunt som gasbinda hos mig. Förr var jag överrörlig, men nu är jag så gammal så det märks inte så mycket. Fördelen är att man får väldigt elastisk hud och blir mindre rynkig.
Men. När Anna-Lena gasar på för hårt hamnar hon i sängläge. Hon behöver mycket mer energi än andra för att hålla kroppen uppe. Så långt orken räcker skriver hon i alla fall för sin stoppa-fusket-sajt.
Fast hon har varit på väg att ge upp den flera gånger, i brist på pengar. Frivilliga bidrag från skogs- och byggfacken har räddat den i sista stund. Både fackförbund och arbetsgivare anlitar Anna-Lena för föredrag om ekonomisk brottslighet.
Hon har slagit sig ner vid datorn i arbetsrummet och berättar att det är journalistkollegan Thomas Lundh som är ute på fältet och spanar inom åkeri.
– Jag sitter mest hemma vid datorn, kollar årsredovisningar och gräver.
Mobilen ringer. Igen. Anna-Lena skjuter upp glasögonen i pannan.
– Den nya boken är tio gånger bättre än De nya trälarna, säger hon till en facklig ombudsman. Vi har sålt 1 000 ex på en vecka så det går runt. Jättekul!
Anna-Lena instruerar honom om hur han kan kolla upp ett oseriöst företag, handfasta tips, precis som i första boken. Eller vill han köpa en utredning av henne? Hon gör research på frilansbasis också.
Får Anna-Lena in egna pengar dras motsvarande av från försäkringskassans ersättning.
– Tack vare att jag har frilansbolag har jag kunnat skaffa firmabil. Det hade jag inte råd med under många år. Vi kan prata länge om fattigdom, säger Anna-Lena.
Men i nästa sekund hoppar hon till ett nytt ämne och nya sysslor. Upprepat mumlande: ”logistik, logistik.” Det är hennes 58:e födelsedag och hon vispar grädde till två stora tårtor.
Anna-Lena är impulsiv och säger alltid vad hon tycker, vittnar vännen Olle Sundin. Han har sjunkit ner hemma i hörnsoffan bredvid Anna-Lena med hennes Jack Russelterrier i knät.
Det är i samspråk med Olle som Anna-Lena skrattande säger det där om att det skulle bli ordning och reda på arbetsmarknaden, om hon fick styra. Ihop med honom. Ändå hamnar de ofta i heta diskussioner, senast på krogen då Anna-Lena ställde sig upp och gestikulerade. Han är moderat, Anna-Lena var kristdemokrat. Men har svängt till sosse, sedan hon började gräva i gästarbetarträsket.
En arbetsmarknad där anställda luras på både lön, pension och försäkringar och tvingas jobba långa dagar under omänskliga villkor. Allt för att upphandlare, transportköpare, och alla vi andra som vill ha tjänster utförda, ska få dem till lägsta möjliga pris. Journalisten Thomas Lund tar i nya boken upp exemplet med villaägare, som får sina fönster utbytta för orimligt låg timlön.
Jag berättar att jag träffat chaufförer i både Ungern och Rumänien. De saknade sina familjer och skulle vilja duscha oftare, men var i alla fall nöjda med att de tjänade mångdubbelt mer i Sverige än i hemlandet.
– Det spelar ingen roll, om de är nöjda. Kör de i Sverige ska de ha svenska löner och svenska villkor. Punkt, svarar Anna-Lena.
Hon låter som en facklig företrädare, men hennes ”punkt” hejdar inte Olle Sundin. Det var han som först kontaktade Anna-Lena om missförhållandena bland utländska skogsarbetare och sponsrade henne när hon byggde upp den egna sajten, Stoppafusket.
Olle drev tidigare ett skogsvårdsföretag i Sverige och startade också ett bemanningsföretag i Polen. Därifrån skickade han, innan han och Anna-Lena blev bekanta, polska skogsarbetare på jobb i svenska skogar.
Upplägget var att slippa sociala avgifter – med hänvisning till att arbetarna tog uppdrag och att Olle därför inte skulle räknas som deras arbetsgivare.
En variant av det Transport kallar ”falska egenföretagare”, när utländska chaufförer kör svenska åkeriers lastbilar. I efterhand kan de avkrävas skatter och sociala avgifter i Sverige, som aldrig pyntats in av arbetsgivarna.
– Plötsligt blev jag åtalad för att jag inte betalat arbetsgivaravgifter! Ändå gjorde jag bara som alla andra i branschen. Informationen från svenska Skatteverket var usel då och polska myndigheter hade gjort revision, utan några anmärkningar, försvarar sig Olle Sundin.
Han betalade och gjorde rätt för sig. Men det gnagde i honom att bara han hamnat i domstol, medan den övriga skogsnäringen tutade på som förut. Hur skulle han kunna konkurrera på så ojämlika villkor? Han kontaktade sin arbetsgivarorganisation, men intresset var ljumt. Då vände han sig till Anna-Lena.
– Tredje statsmakten brukar ju få saker att hända. Efter att media tog upp problemen har det skett en väldig förbättring i skogsbranschen även om det fortfarande sker felaktigheter. Jag tror ingen bolagsägare gör medvetet fel.
Anna-Lena skrattar gott och himlar med ögonen, men Olle fortsätter:
– Ingen vill ju skylta med att dyka upp i tv-rutan med Janne Josefsson …
Samma Janne som Anna-Lena rök ihop med första veckan på Journalisthögskolan, men sedan blev god vän med.
Vi hugger in på gräddtårtan och Dixi annonserar ljudligt hemtjänstens intåg. Eldina från Bosnien ska städa i dag. Anna-Lena får hjälp på grund av sin sjukdom och ropar över dammsugarens ljud att Eldina väl kommer på hennes fest på lördag?
Vi ger oss ut i regnet som droppar över mattorna av nedfallna löv i skogsbacken. Natur är ett måste för Anna-Lena. Bostadsområdet i förorten är rätt slitet och ska nu säljas ut av det kommunala bostadsbolaget.
Hon berättar om minnena från sadistiska sexuella övergrepp i förskoleåldern, som dök upp hos henne först i vuxen ålder. Efter tretton års terapi har hon lagt dem bakom sig. Lyckats skilja då från nu. Det har gjort Anna-Lena orädd, vilket i sin tur hjälpt henne i jobbet som journalist.
– En tid skrev jag om sexuella övergrepp och djupintervjuade en pedofil under ett antal år. Det hjälpte mig mycket, att försöka förstå hur de tänker. Jag snöar gärna in på ämnen. Men, jag har påverkats i mina relationer till män, som inte gått så bra. Mina barn har alla olika pappor.
Väl hemma har den afghanska fostersonen kommit hem från skolan. Han har valt att ta ett svenskt namn medan landsmannen Habib behåller sitt. Att killarna hamnade hos Anna-Lena beror på att hon blev god man för dem. Men när hon upptäckte att tio tonårspojkar buntats ihop i ett rum tyckte hon de kunde flytta in hos henne. Rum fanns.
– Sonen Dennis blev glad när jag frågade. Vi är en familj nu.
Det skulle dröja tre månader innan de fick börja läsa svenska. Uppväxtens Gnosjö-anda slog till. Anna-Lena ringde Olle som sponsrade två laptops och bad en väninna plugga med killarna. Hon tiggde ihop kläder och fixade plats för Habib i ett fotbollslag.
– De är så målinriktade, bara pluggar och tränar!
Anna-Lena far upp från sängen, hon måste hämta sonen i skolan. Sedan är det Benjamins tur att äta tårta. Pappan var polis och mördades. Hans äldre bror också. Mamman satsade sina besparingar på Benjamin, som flydde i en grupp med flera. Modern sökte sedan skydd hos sin bror med de yngre barnen.
– Jag vet inte var min mamma och mina syskon finns i dag, om jag någonsin kommer att återse dem, säger Benjamin.
Ögonen blir blanka.
Många afghaner vet inte hur gamla de är och firar inte födelsedagar. Benjamin vet, eftersom hans mor skrev upp barnens födelsedatum på insidan av koranen. Han är muslim. Men tänker fritt och ifrågasätter. Det visar det sig flera timmar senare när Anna-Lena landat en vitlöksdoftande lammstek och en jättekastrull med potatis framför sina gäster.
– Det är så kul hos Anna-Lena, utbrister väninnan Gunilla. Här diskuterar vi allt från tro till politik.
