Jakten på framtidens sopor
Allt fler kommuner hämtar sorterade sopor vid kundernas bostäder. Färgglada plastpåsar som sorteras av en robot eller hemmasortering i olika kärl – är det framtidens melodi för sophämtning?
Bajs och brinnande sopbilar. Ett helt rådjur som pressats ned i en soptunna. Jublande barnaskaror och glashala vintervägar i kuperade villaområden. Livet som sopgubbe kan vara dramatiskt, men för det mesta är det vardagslunk och tunna efter tunna som ska tömmas i den stora sopbilen innan arbetsdagen är slut.
Transportarbetaren åker med Johan Larsson och Samuel Geremdhin i ett villaområde i Huddinge i södra Stockholm. Sopbilen är en rejäl kloss som inte alltid klarar möten på de smala vägarna. Olastad väger bilen 16 ton och ytterligare sju när den är full med ihoppressade sopor.
– Vad man ska kalla oss? Sopgubbar. Eller så kan du kalla oss miljöhjältar, säger Samuel Geremdhin allvarligt innan han brister ut i ett stort skratt.
Samuel Geremdhin och Johan Larsson verkar ha roligt ihop. De jobbar alltid tillsammans men kör olika rundor varje dag.
– Det finns mycket att prata om. Man ser ju mycket från bilen så man snackar om alla man möter. Ofta pratar man om alla bilister som kör som idioter, säger Johan.
Det är många som har bråttom och börjar tuta och blinka i stället för att vänta en extra minut när de fastnat bakom en sopbil.
Det är några plusgrader och torrt i luften, men inte riktigt vårvärme än. Grus och damm yr och ett tunt grått lager lägger sig över allt och alla, när sopbilen med Samuel och Johan i smyger fram bland höga häckar och vindlande småvägar. Sedan tre år tillbaka hämtar de inte bara brännbart och matrester, utan även plast, metall, kartong, papper, glas, tidningar, batterier och lampor.
Allt sorteras av hushållen och hämtas upp direkt utanför bostaden. Ingen behöver längre släpa på tunga kassar eller ta bilen till närmaste återvinningsstation, som inte alltid ligger så nära.
I södra Stockholm där Johan och Samuel jobbar kallas systemet för ”sortera hemma” och är en variant av det som kallas fastighetsnära insamling, FNI. Något som blivit allt mer populärt och införts av flera kommuner runt om i landet. Att kunderna sorterar och får sina förpackningar upphämtade utanför knuten har gjort att mer material går till återvinning och mindre bränns. Dessutom blir det färre korta och bilturer till återvinningsstationer. Bra för miljön alltså, men systemen kostar mycket pengar att införa.
– Det är bra för miljön, men det är mycket jobb för oss. Förr kunde vi köra med sidlastare och soptunnorna fångades upp med en griparm. Nu måste vi gå ur bilen, släpa en hel del för hand och kontrollera så allt är rätt sorterat. Det blir jobbigare för oss, säger Samuel.
Skånska Lund var först i landet med att införa detta system med fastighetsnära insamling. De började redan för mer än tio år sedan och därför kallas det ibland också ”Lundamodellen”. I dag använder 17 svenska kommuner, de flesta i Väst- och Sydsverige liknande sophämtningsmodeller med hemmasortering och flerfackskärl. Systemet har visat sig ge bra sorteringsresultat, mindre bränns upp och mer går till återvinning. Och kunderna är nöjda. Ändå tvekar många, detta eftersom systemet är dyrt för kommunen.
I Huddinge i södra Stockholm är det nytt sedan tre år tillbaka och fungerar som en tilläggstjänst. De villaägare som vill ha ”sortera hemma” och hämtning vid knuten betalar en extraavgift på drygt 1 000 kr per år.
Johan trycker på fjärrkontrollen som han har i bältet och tunnan far upp i luften och rasslar till när den töms i bilen. Den vanligaste frågan de får är ”blandar ni fortfarande alla sopor?”. Och visst kan det se ut så. Men soporna från de olika kärlen hamnar i olika fack även i bilen. Våra miljöhjältar försäkrar att ingenting blandas.
Kunderna, alltså hushållen, hade många frågor och gjorde ofta fel i början, men nu efter några år verkar de ha vant sig vid systemet med hemmasortering. Vissa tycker att kärlen är för små och särskilt plastkärlet brukar bli fullt snabbt. Men ofta beror det snarare på att de har packat dåligt och tryckt ihop plastförpackningarna för lite, hävdar sopgubbarna som jag pratar med. Dessutom kan man beställa en extrahämtning om det skulle bli överfullt i soporna.
Det slår mig att det faktiskt inte luktar särskilt illa på vår runda när tunna efter tunna med skräp töms i bilens kärl, flera meter över våra huvuden. Däremot är ljudnivån hög, med en brummande motor och rejäla rassel när glaskärlen töms.
– På sommaren kommer alla ”trevliga” dofter. Men man vänjer sig och slutar tänka på det. Men helt immun blir man inte, säger Johan.
I Eskilstuna, i en annan stor sopbil, sitter Mattias Lundholm. Hans pappa, som nu pensionerat sig, var också sopgubbe och fick in Mattias på ett sommarvikariat. På den vägen är det. Nu har han jobbat sju år som fast anställd.
Även i Eskilstuna får kunderna sortera soporna hemma och får dem hämtade utanför bostaden. Men här används ett annat system: färgglada påsar. I gröna påsar lägger man matrester, i gula pappersförpackningar, i blå hamnar tidningar, i bruna metall, och i orangea påsar lägger man plast. Övrigt brännbart slängs i en vanlig påse utan distinkt färg och sedan slänger man alla påsarna i sin egen soptunna.
Mattias Lundholm jobbar ensam. Han är en storväxt man som med en liten joystick styr griparmen som tömmer soptunnorna i bilen. Han kör en sidlastare och behöver inte gå ur bilen och släpa själv – så länge han inte kommer några centimeter fel med griparmen och råkar välta en tunna.
– Om det är svårt? Har man som jag tömt omkring 380 000 tunnor de senaste tre åren så vänjer man sig, förklarar han.
Vid hus efter hus ställer han sig på centimetern perfekt och med några små fingerrörelser far tunnan upp i luften och de färgglada påsarna töms i bilen. Vi rullar sakta fram bland villakvarteren i Skogstorp, strax utanför Eskilstuna. Eftersom de färgglada soppåsarna inte får pressas ihop, men man ändå ska få plats med lika mycket, så är Mattias sopbil extra stor.
– Det är ju inte så kul om man pressar ut maten och den hamnar på tidningarna.
Han var med när bilen beställdes för några år sedan och fick själv välja hur han ville ha det. Bilen är högerstyrd och till vänster om förarsätet finns en mikrovågsugn och en liten kyl. Bra att kunna värma mat och ta med kall dricka de dagar när man har lantliga turer och långt till närmsta lunchhak.
Även i Eskilstuna finns ett system där man lappar dem som missköter sina sopor.
– Det funkar bra med färgsorteringen, folk har lärt sig. I början struntade folk ofta i att sortera, de ville inte hålla på med det. Men nu går det bra, det är väl en vanesak, säger Mattias.
Om de färgglada påsarna håller på att ta slut får familjen markera detta genom att hänga ut några på sin brevlåda, sedan är det brevbäraren som levererar nya rullar med påsar direkt i brevlådan.
Det dånar ganska bra när den stora sopbilen accelererar och Mattias berättar att det vanligaste klagomålet han får handlar om att folk tycker att sopbilarna kör för fort, vilket han hävdar inte stämmer.
– Men det låter ju mycket, så folk tror väl att man kör fortare än man gör.
Och med tre barn hemma har han full förståelse för att folk är oroliga för tung trafik i bostadsområdet.
– Man vet ju hur det är med barn i villaområden, de kan ju springa rakt ut i vägen. Men peppar, peppar, så har jag aldrig skadat något barn eller djur.
Vad händer sedan med alla olikfärgade påsar fyllda med skräp? Sopbilarna töms på en gigantisk anläggning strax söder om Eskilstuna, där soppåsarna sorteras genom så kallad optisk sortering. En robot med ett öga känner av vilken färg påsen har och sorterar den. Med en bestämd knuff från en robotarm dunkas en färg i taget bort från transportbandet och ned i en stor container. Alla blå påsar för sig, alla gula för sig, och så vidare. Och det finns ingen begränsning i hur många färger man kan ha. Just nu diskuteras om man även ska börja samla in och sortera textilier i framtiden.
Eskilstunas system med optisk sortering av mångfärgade påsar har uppmärksammats av såväl andra kommuner som av delegationer från utlandet. Både intresserade ryssar och kineser har varit på studiebesök. I Jönköping ska man dra i gång samma system och både i Luleå, Strängnäs, Trosa och Kil har man visat stort intresse och vill införa systemet.
– Det är ett bra system eftersom man kan slänga allt i samma tunna och slipper släpa med sig soporna, konstaterar Mattias.
Vi är tillbaka i Huddinge i södra Stockholm med Samuel och Johan. En farbror står och röker i ett fönster och spejar på oss bakom en gardin.
– Ja, det är många som spanar in oss. Allra mest populära blir vi när det passerar en förskolegrupp. Då brukar hela flocken stå och applådera, säger Johan.
Samuel kör och Johan promenerar bredvid bilen i dag. Han har ingen brådska. De jobbar på fast månadslön på företaget, till skillnad mot många andra sopgubbar som har ackordslön.
Den mörka och kalla delen av året är förbi och Samuel är på ett strålande humör. Redan efter några minuter hittar han en flaska i färgat glas som hamnat i fel fack. Han plockar snabbt upp den och slänger den rätt. Är det småfel fixar Johan och Samuel det, men är det mycket felsorterat så får hushållet en lapp med uppmaning om att göra rätt. Ofta är det samma familjer som slarvar vecka efter vecka, så sopgubbarna vet exakt vilka tunnor de behöver slänga en extra blick i.
– Det värsta man kan hitta i soporna är bajs. Alltså människoavföring, säger Johan Larsson.
Han berättar hur soppåsar mosats samman i bilen och det runnit ut ”bajssaft” när påsarna krossats. Inte en särskilt trevlig arbetsmiljö ens för en härdad sopgubbe.
Samuel tycker att det värsta är när soporna är fel ihopblandade och man måste gräva i dem för hand. Äckligt.
Det konstigaste Mattias Lundholm i Eskilstuna hittat i soporna är ett helt rådjur.
– Någon hade bara pressat ned det i tunnan. Jag blev rätt förvånad.
Hur var det då med brinnande sopbilar? Johan säger att det händer, men att det var vanligare förr, när folk slängde sprayflaskor, deodoranter och annat brandfarligt i de vanliga soporna.
Samuel Geremdhin berättar hur det en gång för flera år sedan plötsligt började ryka väldigt mycket om sopbilen. Det visade sig senare att gasolflaskor, gömda bland annat skräp, hade krossats när soporna komprimerats i bilen. Han ringde till chefen och undrade vad han skulle göra.
– Jag fick beskedet att jag skulle tippa alla soporna direkt på vägen. Alla bilar bakom mig fick stanna och de undrade säkert vad jag höll på med. Sedan fick det komma en städbil och städa upp, säger han.
– Det är bara att tippa allt på vägen och springa därifrån om det börjar brinna. Sopbilen har en rejäl dieseltank så det är livsfarligt att sitta kvar, säger Johan Larsson.
Fotnot. De senaste tio åren har mängden avfall som återvinns på något sätt ökat från 77 till 99 procent. Samtidigt har den totala mängden hushållsavfall stigit. Från 3 929 000 ton år 2001 till 4 399 000 ton år 2012. Utslaget per person blir det 460 kilo avfall per år i snitt.
