Janar var fast på parkering i över en vecka
Det är Alla hjärtans dag och i Karlstad skyndar människor in i butiken för att köpa blommor. På den snöiga parkeringen utanför står en estländsk lastbil. Den unge föraren väntar på returgods. Sedan åtta dagar tillbaka. – Jag får se om jag har någon käresta när jag kommer hem, suckar han.
Torsdag den 14 februari. Maten som 22-årige Janar hade med sig från Estland är sedan länge slut. Nu måste han gå till Bergviks köpcenter varje dag för att handla ny.
Å andra sidan det är det enda han haft att göra på mer än en vecka.
– Jag kom förra onsdagen för att lasta av soffor ”Made in Estonia” i möbelaffären här intill. Jag hade gods dit och till en annan möbelbutik i Karlstad, förklarar Janar och pekar över parkeringen mot ett köpcentrum en bit bort.
Någon brådska hade han inte att komma i väg. Janar visste att hans estländska åkeri inte hade lyckats ordna någon returfrakt från Karlstad.
Så han lossade godset tillsammans med Anders Eriksson, som arbetar i möbelaffären. Sedan parkerade Janar bilen utanför blomsterhandeln i samma byggnad. Han gick tillbaka in och bad att få låna toaletten. Efter det försvann Janar.
Trodde Anders. När Janar kom tillbaka två dagar senare kände Anders först inte igen honom, utan trodde att han var en vanlig kund.
– När han svarade på engelska så kopplade jag och utbrast: ”Herregud är du kvar här än?”.
Det var Janar. Åkeriet hade fortfarande inte hittat något returlass och Janar hade fått veta att han skulle bli kvar över helgen, åtminstone till på måndag.
När Anders Eriksson kom till jobbet på tisdagen så kollade han på parkeringen. Lastbilen stod kvar. Han erbjöd Janar att låna personalduschen.
– Man började ju fundera. Jag vet att lastbilschaufförer kan bli sittande en dag eller två. Men en hel vecka, det är ju inte normalt! säger Anders Eriksson, som led av att se den unge föraren bo på ensam på en snöig parkering.
Vid det laget började Janar bli allt mer desperat och funderade på att köpa en bussbiljett till Stockholm och ta färjan hem. Utan lastbil.
– Jag har aldrig varit med om något liknande, jag trodde inte det kunde vara så här. Det längsta jag har väntat är tre dagar, säger Janar.
Som chaufför är hans erfarenhet begränsad. Han fick sitt lastbilskort i oktober, har bara kört i fyra månader och är fortfarande entusiastisk inför jobbet.
– Jag har varit i Tyskland, Danmark, Finland, Sverige, Frankrike och Holland. I somras körde jag 520 mil i Europa med mina föräldrar, säger han.
Han är anställd på ett estländskt åkeri med 30 bilar som kör all slags gods i Europa.
Att bli lastbilschaufför var en gammal pojkdröm. En farbror rattar lastbil i Estland. Pappa kör skördare i skogen.
– Han arbetade i Sverige när ni hade haft stormen Gudrun. Då jobbade han en månad här och sen var han ledig i två veckor hemma, säger Janar.
Ändå var det inte lastbilschaufför han bestämde sig för att bli, utan kemiingenjör. Han är halvvägs i sina studier, har pluggat två år på Tallinns tekniska universitet.
– Om jag vill kan jag ta upp studierna igen, säger han.
Men nu är han i princip nöjd med sitt nya liv. Tycker det är spännande att få fara runt i Europa. Om han bara fick körning…
När han stått i Karlstad en vecka utan annat att göra än att sova, äta och gå och handla höll han på att bli tokig, förklarar han.
– I går var jag helt förstörd. Jag ringde åkeriet, kompisar, ja, alla jag känner, och berättade att jag stod här och inte kan göra annat.
Vad säger dina föräldrar?
– De är jätteoroliga, ringer varje dag och frågar hur jag mår.
Inne på möbelaffären oroade sig personalen för den bortglömde chauffören. Anders Eriksson ringde till slut upp Transport och frågade om det fick gå till så här.
Tack vare det samtalet har 22-årige Janar från Estland nu kunnat lämna parkeringen i Karlstad. På torsdagen, åtta dagar efter möbellossningen, gick Anders ut till Janar och berättade att Transportarbetaren ville göra en intervju.
Janar ringde hem till åkeriet i Estland och förklarade läget. Det tog skruv.
– Efter bara bara två timmar ringde åkeriet tillbaka och gav löfte om en körning. Jag ska ner till Hamburg på måndag, säger Janar och ser oerhört lättad ut.
Visserligen kommer han att ha väntat i sammanlagt tolv dagar, men nu vet han i alla fall när han ska börja köra igen.
Att ha Janar stående i Sverige är en billig lösning för åkeriet. Han får betalt per körd kilometer. När han inte rullar får han 295 kronor per dag i traktamente och en mycket låg stilleståndslön.
Ännu billigare blir det av att han hittat ett trådlöst bredband som går igång när butikerna stänger vid sjutiden på kvällen och är öppet hela natten. Det har hjälpt honom att hålla kontakten med kompisar via Skype.
På dagen har han sovit, sett på film, handlat lite och lagat mat i hytten på sitt gasolkök.
Ute har det varit rejält kallt. Promenaderna har inskränkt sig till de handelsområden som finns i närheten.
Nu när allt ser ut att lösa sig säger han:
– Jag tycker om Sverige. Det är vackert och svenskar är snälla och hjälpsamma. Tänk så Anders har tagit hand om mig!
Lönen blir förstås usel i februari. Tidigare har Janar tjänat mellan 8 400 och 12 500 svenska kronor, lön och traktamente ihopräknat.
– Det är ingen dålig lön i Estland, försäkrar han.
Hur mycket han jobbar och hur mycket han är ledig beror på när arbetsgivaren ringer.
– Jag kanske kör i en vecka eller mer och sen kan jag vara hemma i två dagar eller i två veckor. Det beror på när de har körningar.
Utanför blomsteraffären står skylten ”Kom ihåg dina nära och kära”. Hemma i Estland är det många kompisar och familjemedlemmar som kommit ihåg Janar. Men om någon alldeles speciell person gör det, är oklart:
– Jag vet faktiskt inte hur det är nu. Jag får se om jag har någon käresta när jag kommer hem, säger Janar.
Fredagen efter vår intervju är lastbilen borta från parkeringen. Strax efter kommer ett telefonsamtal från Janar. Han har fått en körning. Och det tidigare än vad åkeriet sagt.
– Jag fick en last med virke från Åmål, som skulle till Danmark. Nu står jag och väntar. På måndag åker jag till Tyskland, säger han och låter nöjd.
Tack vare Anders på möbelaffären.
Fotnot: Janar är ett fingerat namn eftersom chauffören inte vill att vi använder hans riktiga.
