”Jätteskönt att det är så go stämning”
Anders Berg, som efter 15 år i förbundsstyrelsen pensionerar sig nästa vecka, tycker att det är ”en jävla go stämning” jämfört med den förra kongressen. En hjärtefråga för honom är de motioner som syftar till att underlätta medlemskap för ungdomar.
Anders Berg från avdelning 26 i Luleå blev facklig förtroendeman redan 1974, och har suttit i styrelsen sedan 1997. Detta blir hans sista kongress som styrelseledamot, eftersom han går i pension nästa vecka.
– Men när man en gång aktiverat sig i förbundslivet, så slutar man nog aldrig helt, säger han.
Kan du peka på något som varit särskilt betydelsefullt under kongressen så här långt?
– Att det var så stor enighet om valet av ledning. Det måste kännas bra för både Lars (Lindgren) och Tommy (Wreeth) att veta, att de har hela förbundet bakom sig. Sedan är det jätteskönt att det är så jävla go stämning, det är mycket bättre än på förra kongressen. Men det är ändå en livlig debatt, och det tyder ju på att engagemanget finns. Sedan att förbundsstyrelsen får backa på några frågor, det är ju bara bra.
Kan du nämna något du brinner särskilt för, av de frågor som tas upp?
– Ungdomarnas situation. Eftersom det tar så lång tid för ungdomar i dag att få en fast anställning, så är det vansinnigt att de måste hålla på och byta förbund varje gång de byter jobb. Som exempel brukar jag nämna en ung tjej jag träffade, som hade fem olika arbetsgivare och inte var välkommen i något förbund. Men jag lyckades se till att hon kunde bli medlem i Transport eftersom hon körde taxi några timmar i veckan. Det måste bli mycket lättare att bli medlem. Däremot är jag inte så pigg på det här med rabatterade medlemsavgifter för ungdomar – vi ska inte ha några andra klassens medlemmar. Avgiften ska vara baserad på inkomst.
Vad är du särskilt stolt över, när du ser tillbaka på dina 15 år i styrelsen?
– Att vi fortfarande är ett förbund där det är nära till styrelse och ledning. Vilken medlem som helst kan komma i kontakt med ledningen, och så är det inte i alla förbund. Jag är också nöjd med att vi hållit hårt på principen om centrala avtal och tarifflöner, att vi inte låtit oss påverkas till att gå med på detta med individuella lönesättningar.
– Och när jag kom in i styrelsen, var det här med politik något nästan obefintligt. Nu har vi byggt upp och gjort oss kända för ett politiskt arbete, inte bara gentemot Socialdemokratiska partiet, utan också med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi behöver politiska beslut för att kunna tillvarata medlemmarnas intressen.
Vad tror du om den fackliga rörelsens framtid?
– Jag är ändå optimist. Men jag tror att LO och dess medlemsförbund måste fråga sig: Har vi rätt organisation? Till LO-kongressen i våras väckte jag frågan om att slå ihop alla LO-förbunden till ett gemensamt. På så vis skulle vi komma ifrån gränsdragningsproblematiken, och skapa ett fullvärdigt medlemskap med lika rättigheter för alla medlemmar. Och LO skulle spara så mycket i administration, att vi skulle kunna ha ett fackligt center i varje kommun. Min dröm är att varje kommun ska ha ett Arbetarrörelsens hus. På det sättet kommer man närmare medlemmarna.
Men LO sade nej till förslaget. Tror du att det ändå kan bli så, längre fram?
– När Karl-Petter (Thorwaldsson, LO:s ordförande, reds. anm.) såg förslaget så sa han, att du är 15 år före din tid. Och att döma av utlåtandena över motionen, så tyckte man inte det var ett idiotiskt förslag åtminstone. De tar med sig det i framtida diskussioner. Och jag har faktiskt fått en inbjudan till Västerås Folkets Hus för att tala om mina tankar i den här frågan. Som sagt, när man väl aktiverat sig i förbundslivet, så slutar man nog aldrig helt.