Karin blev hånad när hon anmälde tafsande kollega
Taxichauffören Karin gillade sitt jobb. Men efter att en kollega tafsat henne på rumpan var det inte längre kul att gå till arbetet. Nu bor hon i en annan stad och har bytt jobb. Men det räcker att se en taxibil från den gamla arbetsgivaren på stan för att blir påmind om vad som hände. – Jag får fortfarande en olustkänsla när jag tänker på det.
Karin är 23 år och bor i en medelstor svensk stad. 2011 började hon köra taxi. Ett jobb som hon gillar och helst skulle vilja göra på heltid igen. Men till sin tidigare arbetsplats vill hon inte tillbaka.
– Jag tycker det är jättekul att köra taxi. Men det ska vara under rätt omständigheter.
Historien börjar i våras. Karin arbetar för en åkare som är ansluten till stadens stora beställningscentral. En dag sitter hon och pratar med en annan förare som tillhör samma taxiväxel. De känner inte varandra så bra, men medan de pratar klappar mannen henne på armen. Karin gillar inte beröringen men skakar det av sig.
Några månader senare kör samma förare upp bredvid Karin vid ett rödljus. Han drar ner rutan och säger att Karin ska följa med honom.
– Jag åker efter, tänker att han kanske vill ta en cigg och prata lite, berättar hon.
Karin går ut ur bilen och ställer sig och röker. Det är då Karins kollega går över gränsen.
– Han ställer sig framför mig och tar sin högra hand runt min midja och smeker mig från behåbandet, ner över ryggen och rumpan. Och så säger han något i stil med ”Vad vacker du är, har du gått ner i vikt?”.
Där och då blev Karin mest chockad. Hennes första reaktion var att skämta bort situationen, tills hon blev räddad av radion som ropade att kollegan hade en körning.
I efterhand kan hon tycka att hon borde sagt ifrån.
– Men när man står i den situationen är det inte så lätt. Det blir en blockering. Tänk om han går på mig ännu mer? Hade han inte fått en körning vet jag inte vad som hade hänt.
Några månader efter händelsen slutade Karin jobba på taxiföretaget och flyttade till grannstaden. Skälen var flera. Dels ville hon flytta ihop med sin pojkvän, som redan hade en lägenhet där. Men hade det inte varit för händelsen med kollegan, säger Karin, hade hon nog inte tagit steget att flytta ihop redan i somras.
– Största anledningen var att jag ville komma bort från min hemstad och allt skit där. Det kändes obehagligt helt enkelt.
Fram till flytten och den dagen Karin slutade köra taxi sprang hon då och då på kollegan som hade tafsat på henne. En situation som kändes obehaglig. När han började prata om att han ofta var på besök i staden dit hon skulle flytta började Karin känna sig förföljd.
– Ska jag inte få vara i fred där heller, tänkte jag?
Nu bor Karin i grannstaden med sin nya sambo. Taxi kör hon bara extra, på helgerna. Annars arbetar hon skift på en industri. Händelsen med kollegan finns fortfarande färsk i minnet. Men kanske hade minnet kunnat vara annorlunda. För det som Karin är mest besviken över är inte kollegan i sig, utan hur hon blivit behandlad efter händelsen, av både polis och de ansvariga för beställningscentralen.
Efter det som hänt tog Karin kontakt med ledningen för beställningscentralen.
– Just då tyckte jag att de tog det på allvar.
Men sedan har inget hänt.
Ledningen har haft flera möten med både Karin och kollegan. Själva säger
de att de inte kan göra så mycket mer eftersom ord står mot ord. Kollegan har en helt annan bild av vad som hänt.
Karin står dock fast vid sin historia. Dessutom, säger hon, har hon träffat en kund som också har känt sig trakasserad av föraren.
– Jag tycker inte att det räcker att prata. De borde stänga av honom för en tid så att han förstår allvaret, säger hon.
Polisen har hon heller inget större förtroende för. Karin är medlem i Transport och kontaktade därför sin lokala fackavdelning för att berätta vad som hänt. Där blev hon uppmanad att göra en polisanmälan. Men den manliga polisen som tog emot anmälan spädde bara på obehaget.
– Jag blev hånad. Han sa: ”Vill du anmäla att han tafsade dig på rumpan? Tycker du att det var obehagligt?”, berättar Karin och härmar polismannens förlöjligande röst.
Eftersom Karin fortfarande arbetar extra som taxichaufför i sin nya hemstad händer det att hon får körningar till ställen, dit även bilar från hennes gamla arbetsgivare kör.
– Så fort jag åker till min gamla hemstad håller jag koll på alla taxibilar. Tänk om han står där nu?
Olustkänslan finns kvar. Men kanske framför allt känslan av att inte bli tagen på allvar.
– På ett sätt skiter jag i honom som tafsade. Men sättet jag har blivit behandlad på av beställningscentralen och polisen är skandal. Så får det inte gå till!
Hur hade du känt det i dag om någon hade tagit din berättelse på allvar?
– Det hade känts jättebra.
Fotnot: Karin heter egentligen något annat.