Karl-Petter Thorwaldsson: Dags att ta tillbaka makten
Karl-Petter Thorwaldsson är industriarbetaren som blev Metallombudsman och chef för studieförbundet ABF. Nu kliver han in i LO-borgen som ny bas för 1,5 miljoner arbetare. – Det känns fortfarande lite overkligt, säger Thorwaldsson som i vart fall ångrar en sak. Att han röstade ja till att Sverige skulle införa euron.
Det har gått lite drygt två veckor sedan en enig LO-kongress valde Karl-Petter Thorwaldsson till ny LO-ordförande. Nu är almanackan fulltecknad. Dagen innan intervjun med Transportarbetaren är han inbokad en heldag för mediaträning.
Vad var det viktigaste du fick lära dig?
– Kursen blev inställd. Men mediaträning handlar väl om att lära sig en teknik för att vara den man är. Som att jag har slips på mig nu! Det har jag aldrig haft tidigare i mitt liv, säger han och skrattar.
Som ABF-ordförande hade Thorwaldsson kvar anställningen i If Metall. Hans dåvarande chef, Stefan Löfven, intervjuades förra året i Ekot och fick då frågan om han kunde nämna några reformer som arbetsrörelsen drivit igenom de senaste 30 åren. Löfven kom inte på någon.
Vilka reformer skulle Karl-Petter Thorwaldsson lyfta fram?
– Jag blev också intervjuad av radion. Och fick samma fråga. Det är bara att erkänna. Jag hade förberett mig ganska noga, men gick bet på just den.
– Det var dåligt av mig att inte spontant kunna svara. Det pågår ständigt en facklig-politisk samverkan i arbetarrörelsen. Just nu kring nattöppna dagis. Det är från början Kommunal som drivit den frågan. Det finns egentligen många reformer att peka på.
Relationen mellan LO och det socialdemokratiska partiet är en fråga där nye LO-basen redan stuckit ut hakan. Han säger:
– Jag anser att LO måste ha en självständig utgångspunkt när vi driver saker. Där har vi slarvat ganska länge. Det gäller exempelvis jobben. Sedan 1990 har arbetarrörelsen inte haft en trovärdig politik för full sysselsättning.
– I praktiken har det inneburit att arbetarrörelsen givit upp sin viktigaste fråga. Då är det inte konstigt att vi förlorar val. Min slutsats är att LO på ett antal områden ska strunta i vad omvärlden tycker och ta fram en egen politik.
Vilken fråga är viktigast att ta itu med? Var brinner det mest?
– Det som överskuggar allt annat är att vi måste se till att fackförbunden håller ihop i nästa avtalsrörelse. Splittringen vi uppvisade senast var förödande. De enda som vann på det var våra motparter. Fortsätter söndringen blir vi för evigt försvagade som fackförening.
Inom Transport finns ett stort missnöje med den process som i de två senaste avtalsrörelserna ledde fram till att några industriförbund på egen hand tecknade avtal. De blev starkt normerande för övriga fack.
Hur ska det gå till i LO och LO:s styrelse när det första avtalet träffas nästa gång?
– Jag har en vision. Men jag kan inte säga så mycket om den innan jag pratat med dem som ska göra jobbet. I första hand LO:s avtalssekreterare, Torbjörn Johansson.
Karl-Petter Thorwaldsson förklarar att LO, direkt efter midsommar, drar i gång ett arbete där målet är att hela LO-styrelsen och alla avtalsansvariga får samma ”bild” av verkligheten.
– Om man inte ens delar nuläges-beskrivningen är det otroligt svårt att komma överens om framtiden. Historien går tillbaka ända till skapandet av Industriavtalet. Man måste komma ihåg att det är LO som har bestämt att industrins uppgörelse ska vara normerande. Det är inte IF Metall.
– Jag var med som löneförhandlare på 1980-talet, då vi tappade greppet om lönebildningen. Man glömmer att vi fick två år med statlig lönepolitik, genom den så kallade Rehnbergkommissionen.
Enligt LO-basen har lönebildningen fungerat ganska väl på senare år. Folk med anställningar har fått reallöneförbättringar. Men samtidigt har arbetslösheten stigit kraftigt och de arbetslösa har fått betala ett högt pris.
Transports medlemmar, främst åkeri-chaufförerna, har fått känna av en kraftig pris- och lönedumpning sedan EU:s gränser öppnades. Hur ska facket tackla utvecklingen?
– Det är en väldigt viktig princip att alla som jobbar i ett land får betalt efter kollektivavtalen som gäller där. Svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige! De domar som kommit från EU kring bland annat Laval är fel. Det får man kanske inte säga: Men domarna är fel! Det borde ha blivit en facklig seger i Vaxholm.
Enligt den svenska modellen är det facket som ska hantera lönedumpning och chaufförer som anställs i mer eller mindre seriösa bemanningsföretag. Hur ska Transport åtgärda de bekymmer som nu tornar upp sig?
– Det är jättesvårt. Kanske fackets allra besvärligaste fråga. Jag har pratat med Byggnads och frågat hur stor del av jobben på den privata byggmarknaden i Stockholm som sker enligt kollektiv-avtal. I princip inget, uppger man.
Ska Transport och Byggnads, som kanske är de hårdast drabbade fackförbunden, lösa det här själva?
– Nej, vi måste göra det gemensamt. Vi har stora LO-förbund som inte alls är lika utsatta. Som har sina medlemmar inom fyra staket. Där är det mycket lättare att agera. Här ser jag LO-samordningen som betydelsefull.
Kommer du som LO-ordförande ta initiativ för att backa upp Transport och Transports åkerichaufförer?
– Jag har några konkreta idéer, som jag inte vill gå ut med ännu. Men om det är på något område vi måste agera globalt, så är det här. På lång sikt krävs att vi får samma disciplinering, samma synsätt på lönedumpning och det fackliga löftet, i hela Europa.
– Det kommer att bli ett helvetiskt tungt jobb. I grunden handlar det om att ingen vinner på att man dumpar varandras löner. Det svåraste blir inte att vinna över dem som jobbar här på andra länders löneavtal, utan de som går över och blir F-skattare. Som inte ser någon annan möjlighet än att bli egenföretagare.
Hur ska utländska förare som kör i Sverige övertygas om att de ska ha svenska löner, när det sannolikt innebär att de förlorar jobbet? Låg lön är förmodligen chaufförens främsta konkurrensmedel…
– Den utländske föraren blir säkert jätte-arg när facket kommer. Det är svårt att förklara varför chauffören absolut ska ha svenskt kollektivavtal. Men jag tror ändå att alla kommer att förstå till sist.
Finns det skäl för LO att ompröva sin syn på öppna gränser för arbetskraft inom EU?
– Jag tror inte att det går. Globaliseringen är inte kopplad till EU. Det handlar om en utveckling som är ostoppbar. Men genom lagstiftning måste vi jobba mot människohandeln, som den vi nu sett i hotell- och restaurangbranschen.
En svensk förare som blivit av med sitt jobb. Som ser sin bil, körning och gods tas över av en lågbetald utländsk kollega. Hur ska den svenska föraren tänka och agera?
– Det enda facket kan säga är: ”Hjälp till att organisera dem!” Jag inser att mitt svar låter romantiskt, men det är det enda motmedel som finns.
– Risken är stor att människors besvikelse övergår i främlingsfientlighet. Det yttre hot som folk upplever i dag har bidragit till Sverigedemokraternas framgångar. Därför är jag glad över att LO har startat så många projekt mot främlingsfientlighet.
I en passus berättar Thorwaldsson att han som industriarbetare drömde om att bli lastbilschaufför. Om den frihet han uppfattade att förarna hade:
– Jag jobbade de första åren på en industri där vi till och med var inlåsta två timmar om dagen. Det rådde en ohyggligt gammaldags syn på arbetare. Mellan klockan 11 och 12, och mellan tre och fyra på eftermiddagen, låste företaget ytterdörrarna.
– Ingen skulle kunna smita tidigare, trots att vi hade rakt ackord. Gick jag i förväg var det ju bara jag som drabbades. Vi stod där i en lång kö, tvåhundra personer, och trampade. Jag ringde till Smålandsnytt, som gjorde en stor nyhet av det.
LO-basen återkommer än en gång till dagens höga arbetslöshet. Han ser den som roten till fackets kräftgång, till medlemstappet i stora delar av Europa. Ökad sysselsättning är nyckeln för att vända trenden, menar han:
– Massarbetslöshet försvagar alltid facket. I samma sekund som arbetslösheten minskar kommer fackets makt att öka. Många har varit omedvetna om de förändringar som skett på arbetsmarknaden. Det har gått ruggigt fort de sista tio åren.
– Vi har inte klarat att ställa om. Det gäller även medlemsvärvningen. När man frågar människor varför de inte är med i facket, är det absolut vanligaste svaret fortfarande: ”Ingen har frågat mig”. Vi lever kvar i en tid när inträdet skedde automatiskt.
I Transports led finns en utbredd besvikelse över bemanningsföretagen. Många anser att LO gjort alldeles för lite för att motverka ökad inhyrning och en explosion av otrygga anställningar. Och Karl-Petter Thorwaldsson håller med:
– Vi har varit alldeles för dåliga på att organisera bemanningspersonalen. De senaste två åren har det skett en förändring, i vart fall inom industrin där jag haft insyn. IF Metall håller på och organiserar. Man lägger ansvaret på klubbarna ute på företagen.
Vad är bilden av Transport i LO-borgen? Om jag säger att Transport antagligen uppfattas som motvalls, ett förbund som ofta säger ”Nej!”…
– Jo, jag har förstått att det kan vara så. Men det är bra med nej-sägare också. Vi har varit alldeles för rädda för konflikter i arbetarrörelsen. Under krisen 1996 enad-es Socialdemokraterna och Centern om att sänka sjuk- och föräldraersättningen till 75 procent. Det blev ett ramaskri i LO.
– Vreden resulterade i att arbetarrörelsens två grenar, fack och parti, satte sig och diskuterade situationen. Ur det kom Kunskapslyftet, det mesta ambitiösa sysselsättningspaket som sjösatts i nutid i hela vår omvärld. 100 000 arbetslösa fick börja plugga på a-kasseersättning.
I dag befinner sig en rad EU-länder i djup kris. Hur ställde sig Karl-Petter Thorwaldsson till euron när det var folkomröstning i Sverige?
– Jag röstade ja till svensk anslutning. Men ska jag vara ärlig har jag ändrat mig. I dag är jag tacksam över att min linje förlorade. Det som sker i Europa är djupt tragiskt.
LO-ordföranden ser hoppfulla tendenser. Allt fler börjar ifrågasätta de stenhårda nedskärningskurer som tvingas på Grekland och EU:s andra krisstater. Ska trenden vändas krävs i stället satsningar och investeringar, menar man.
Thorwaldsson tar nu över en Landsorganisation där arbetstagarsidan backat varje år i två decennier. Beskrivningen är hans egen.
– Men nu får det vara stopp! Nu måste vi gå framåt. Vi måste återta makt från arbetsgivarna.
Vi avslutar samtalet, som skett i ett sammanträdesrum i LO-borgen. Thorwaldsson berättar utan omsvep att medierådgivarna sagt att man ska vara sparsam med att ta emot journalister på tjänsterummet.
Han skrattar igen. Jag också strax efter. Åt en historia som Thorwaldsson brukar bjuda på. Den handlar om glasbruksarbetarsonen från Kosta i Småland som ska börja på högstadiet i Lessebo. Läraren ropar upp alla elever. Även ”Petter-Nicklas Thorvaldsen”.
Kort efteråt blir gossen inkallad till studierektorn, som meddelar att han ska få hemspråksundervisning. På danska.
”Va, jag är från Kosta”, invänder gossen.
”Hur kan man i så fall döpa någon till Petter-Nicklas i förnamn”, undrar studierektorn förnärmat.
För så är det. Rektorn läste fel på efternamnet, men nye LO-basen är faktiskt döpt till Petter-Nicklas. Med Karl som tredje namn. Lyckligtvis.
