Krönika. Samtidigt som antalet äldre i ökar i västvärlden, växer också drömmen om ett längre liv. ”Åldrandet, så som vi ser på det, är onödigt och kan undvikas”, hävdar den kända brittiske åldersforskaren professor Tom Kirkwood.
Medan de flesta forskare anser att människan maximalt kan bli 120–130 år, menar Tom Kirkwood att vi mycket väl kan leva uppåt 150 år, om vi äter lagom och rätt, motionerar regelbundet och hela tiden lär oss nya saker.
Tom Kirkwoods prognos kan möjligen tolkas som önsketänkande, men han är ingalunda ensam om den här framtidsvisionen:
Just nu pågår en intensiv forskning för att förlänga livslängden hos celler och vävnader. Ett genombrott skulle öppna vägen för vetenskapsmännen att på konstgjord väg ständigt förnya och uppdatera kroppen, skapa inre organ och kanske hela kroppsdelar.
Samtidigt ökar antalet medelålders människor som tränar och tävlar i motionslopp. Vasaloppet, Vätternrundan och de andra stora loppen blir numera snabbt fulltecknade.
På badhuset där jag simmar är bassängen på morgnarna fylld av 40åringar som ägnar sig åt snudd på elitträning, med långa, hårda träningspass halv sju på morgnarna.
De flesta hårdtränande medelålders som jag pratar med säger att de vill hålla sig i form och att de mår bra av träningen. Det stämmer säkert.
Men ju fler farbröder och tanter som jag ser späka sig i motionsspåren och bassängerna, desto mer övertygad blir jag om att deras träning också bygger på en rädsla för att bli gamla och svaga.
Oavsett vad som ligger bakom drömmen om ett längre liv och motionsvågen, står det klart att människokroppen kommer att stå i fokus för såväl forskare som kommersiella krafter det närmaste århundradet.
”Den som löser livets gåta pluggar in i en enormt stor marknad,” skriver den amerikanska tidskriften Wired.
Tanken är svindlande: kroppsfixerade 100-åringar, som konsumerar stora mängder kläder och andra prylar, springer maraton och åker på supersenior-charter (+100).
Problemet är bara vem som ska betala implantaten, transplantationerna och manipulationerna? Redan i dag är de offentliga sjukvårdsbudgetarna hårt ansträngda.
I en framtid där man kan operera sig till ett längre liv blir det troligen patienten/klienten som själv får stå för en stor del av kostnaden.
Livslängden blir i högsta grad en klassfråga. Liksom kvaliteten på de längre liven:
De flesta av oss kommer ju aldrig att ha råd att köpa de bästa behandlingarna och de senaste reservdelarna. Vi riskerar att bli halvdant renoverade; levande, men dåligt fungerande.
Livets slutskede, som redan i dag kan vara tiotalet år på ett sjukhem, förlängs ytterligare ett par decennier.
Även blöjtillverkarna har alltså all anledning att se framtiden an med tillförsikt…