Fantomen och andra seriefigurer är ett återkommande tema i Lars Karlssons målningar, gjorda i starka akrylfärger. Tavlan bakom honom ska ställas ut på ett galleri i New York i vår.

Månadens medlem. Efter en stökig uppväxt var Lars Karlsson fulltankad med ilska och frustration. Akrylfärgen blev ett sätt att få ut alla känslor. Nu drömmer han om att sluta köra färdtjänst och satsa helt på måleriet. I vår kommer hans tavlor att hänga både på Runö kursgård och på ett galleri i New York.

Lars Karlsson bor i Brickebacken, ett gulmålat miljonprogramsområde i utkanten av Örebro. Ute på parkeringen står färdtjänstbussen. Egentligen skulle Lars ha varit ledig denna onsdag, men nu har åkaren ringt in honom för ett extra pass.

– Jag är bara timanställd, så det är svårt att säga nej, suckar han.

Vi slår oss ner i köket och Lars berättar utan omskrivningar att det blivit svårare att hitta motivationen i förarjobbet. Han började köra taxi och färdtjänst för 15 år sedan.

– Tio år vid ratten, på heltid, räcker, summerar Lars.

Han är öppen med sin livshistoria. Uppväxten i ett missbrukarhem satte djupa spår, en situation som blev än värre när socialtjänsten till slut grep in.

Vid fyllda tolv år hade de mörkaste åren passerat. Fast inombords fanns mycket som var trasigt. Lars började skriva filmmanus.

– Jag hade en egen filmkamera och filmade hela tiden. Jämt! Det varade tills jag var 17 år, då började jag skriva poesi i stället.

Nästa steg blev barnböcker. Både text och egenhändiga bilder. Lars skickade in sina alster till förlagen. Och blev som så många andra refuserad.

Fast nu hade måleriet tagit fart. Lars sökte och kom in på en folkhögskola där han kunde måla och teckna på heltid. Skolan var inspirerande, men blev ändå inte som han tänkt sig. Efter avslutningen la han penslar och pennor på hyllan. Tvivlet hade satt in. Hade han över huvud taget någon talang? Någon konstnärlig ådra?

– Året var 1997. Jag bestämde mig för att satsa på att ta körkort i stället. Det kunde ju vara ett sätt att få brudar, säger han med en rejäl dos självironi.

Vid sidan av satsningen på ”bil och brudar” hade Lars en kompis som tjatade ihärdigt. Kompisen tyckte att Lars borde satsa på måleriet igen och söka in på konstskola – ett gymnasieplugg den här gången.

Lars följde till slut rådet. Efter ett omtumlande år bad han om ett möte med huvudläraren.

– Jag uppmanade läraren att vara helt ärlig: Kunde jag lyckas som konstnär? Fanns det någon chans? Läraren förklarade för mig att det är tre saker som krävs om man ska lyckas. Begåvning, intelligens och energi. Han sa att jag hade de två första, men hur var det med energin?

I dag, tio år efter gymnasiets konstlinje, tillbringar han den mesta lediga tiden i ”ateljén”. Ett av rummen i lägenheten har reserverats för staffli, dukar och pärmar fulla med kol- och blyertsteckningar.

Lars plockar bland dukarna, säger:

– Mitt huvudfokus är ”seriekonst”. Jag målar bara med akrylfärg. Olja har jag inte tålamod med. Det kan ta tre veckor innan ett tjockt färglager torkat och man kan fortsätta jobba med en oljemålning.

Den senaste tiden har framgångarna äntligen börjat komma. Lars fick höra talas om en ”Vintersalong” på LO:s kursgård, Runö. Han skickade in ett bidrag och blev antagen.

I maj ska den stora målningen på staffliet, den med ”legofiguren”, hänga på ett galleri i New York. Just nu kan man se hans verk på Örebro Läns museum.

Med en rejäl portion stolthet i rösten berättar han om sommarens festival, Sweden Rock. Ett 20-tal konstnärer skulle medverka. Alla var redan utsedda när Lars fick höra talas om utställningen. Efter ett återbud blev han antagen.

– Som gammal hårdrockare var Sweden Rock rena drömmen. Sångaren i Kiss, Gene Simmons, fastnade för just min målning. Det glömmer jag aldrig.

Lunchrasten går mot sitt slut, om några minuter måste Lars logga in bussen i färdtjänstens växel. Han byter snabbt om och tittar mot altandörren. Två av hushållets sex katter passade nyss på att smita ut.

– Min sambo släpper in dem. Hon kommer snart hem, säger han när vi går mot den parkerade färdtjänstbussen.

Lars är kluven. Han beskriver hur bussen ibland känns som ett fängelse. Samma sorts fängelse han upplevde under barndomen sedan socialtjänsten gripit in och placerat honom i fosterhem.

Hur ser drömmarna ut i dag?

Svaret kommer snabbt:

– Att kunna leva på min konst! Det vore häftigt om en av mina målningar hängde på Moderna museet i Stockholm den dag man kastar in handduken.