Lars Lindgren: "Jag kände inte tillräckligt stöd"

Avgår. Fem minuter har gått. Fem minuter sedan Lars Lindgren meddelade hela personalen på förbundskontoret att han avgår. Med omedelbar verkan. Han gör det efter åtta år som förbundsordförande – i samråd med förbundsstyrelsen.

– I det extrema mediedrev som varit de senaste dagarna hade jag behövt känna ett odelat stöd för att stanna kvar. Jag ställde aldrig frågan på sin spets i förbundsstyrelsen, men jag kände ändå inte det stödet och då ställer jag min plats till förfogande.

Vi sitter på Lars Lindgren tjänsterum. Igen. Under årens lopp har det blivit många intervjuer med Transportbasen. Intervjuer som handlat om lönedumpning. Om öststatschaufförer som utnyttjas grovt. Om ett LO som ofta inte gått åt det håll som Lindgren vill.

Ångrar han något av det som framkommit i Aftonbladet?

– Nej, ingenting! säger han. Den här omskrivna resan, den har jag gjort varje år sedan 2001. Mina medarbetare på förbundskontoret vet precis vad den gått ut på. Jag besöker rastplatser längs autobahn i Tyskland. Snackar med chaufförer om villkoren på vägarna. Om utvecklingen i branschen.

Lägenheten?

– Den har jag delat med min son som pluggade i Stockholm under en period. Han behövde någonstans att bo i en stad med katastrofal bostadsbrist. Vi har delat på övernattningslägenheten. En lägenhet som jag betalar för. Jag är, var, inte bara fackförbundsordförande. Jag är farsa också.

Lindgren är stridslysten. Han förklarar att han inte ätit på tre dagar. Inte sovit heller.

Han upprepar att han är besviken. Besviken på den eller dem som lämnat ut uppgifter från förbundskontoret till Aftonbladet.

– Någon har gått in på min sekreterares kontor och kopierat kvitton. Det finns folk som vill skada mig, tyvärr. Jag inser att det är en kampanj där starten tidsmässigt tycks sammanfalla med mitt besked att jag ställer upp för ännu en mandatperiod som förbundsordförande.

– Jag är besviken. Väldigt besviken, det medger jag. Granskningen har varit så systematisk. Den kommer att skada förbundet inte bara länge, utan för generationer framåt. Vem kan nu lita på någon på förbundskontoret? Finns det några spärrar för vad som kan lämnas ut?

Vad händer nu?

– Jag är fri. Fri att göra vad jag vill. Om en dryg månad kan jag börja lyfta min pension. Men jag är orolig för förbundet. Framför allt för det internationella arbetet. Vi är få som jobbat med det och får jag skryta lite har mitt internationella arbete betytt mycket för Transports inflytande utomlands.

– Jag ser risken för att Transport blir mera slätstruket nu. Vi har tyvärr fått en falangstrid där jag företrädde kollektivavtalslinjen. Nu kommer andra som vill annat.
Jan Lindkvist