Krönika. En liten figur står med armarna lyfta. Försöker pressa tillbaka en enorm stridsvagn med sina bara händer. Med kroppen hejda dess framfart. På stridsvagnen står herrar med höga hattar. Och runt dem är hela himlen full av aktiebrev. ”Penning contra liv” kallade Vera Nilsson sin stora kampmålning. Hon arbetade i åtta månader på den. Hon antecknar: ”De bad mig om natten att jag skulle skrika o ropa. De stod mellan mig o staffliet. Jag fick inte måla min utsikt.”
Det som slet i Vera var det spanska inbördeskriget. Folkets och republikens kamp mot fascismen under 1930-talets slut. På Vera Nilssons målning brer lidandet ut sig kring stridsvagnen, förtvivlade mödrar och döda barn. Ett skri av förtvivlan. General Franco och hans anhang skulle vinna det kriget och diktaturen plåga spanjorerna i över tre årtionden.
När jag ser Veras målning i dag faller tanken osökt på den nu historiska filmsekvensen från studentupproret på Himmelska Fridens torg i Peking 1989. En ung man ställer sig framför den rullande tanksen och får den att vrida sig. Men mannen ställer sig åter rakt framför stridsvagnskanonen. Och tanksen vrider sig om igen. Det är en absurd dans på liv och död.
Vera Nilsson har arbetat med något fundamentalt. Lika aktuellt 1939 som 1989. Den lilla människans motstånd mot övermakten. Oövervinnlig, kanske, just då. Men motståndet och modet är mänsklighetens hopp. Då som i dag.
Vera Nilsson föddes i slutet av artonhundratalet och var vid sin bortgång 1979 hela 91 år gammal. Eller 91 år ung! På lördagen hade hon börjat klippa ut stora röda bokstäver ur papp. Hon hann inte med alla bokstäverna, för på söndagen avled Vera. Bokstäverna skulle forma orden KVINNOR STOPPA UPPRUSTNINGARNA.
De orden hade hon spritt redan tidigare på ett vykort som hon kallade fredskortet. Tre kvinnor sträcker upp sina armar, och i en krans kring dem syns många små gestalter som gör samma sak. Vi pratar kalla krigets tid här. Och det kärnvapenhot vi alla var så medvetna om. Och Vietnamkrig. Vad hade Vera gjort i dag?
Negritude. Ett marigt ord, ordbehandlaren rödmarkerar direkt. Negritude växte fram i Paris och Västafrika från mitten av 1930-talet-talet. Poeten och politikern Aimé Césaire från Martinique myntade begreppet. Ett slags tidig variant av ”Black is beautiful” och ”Black power”, fast inte så militant som den senare. Vera Nilsson tillbringade flera lyckliga månader i Senegal under 1958, skaffade sig vänner och tecknade av dem. I målningen ”Negritude” från 1959 syns åter figuren med lyfta händer, denna gång önskade nog Vera att kolonialismens ok måtte lyftas från Afrikas länder.
Veras porträtt var aldrig förskönande. En del skulle kanske säga – tvärtom. Men hon ville komma bakom det ytliga. Därför förstorade hon en del saker, och förminskade andra. Själen och personen ska komma fram. Och händerna. Hon hade en enorm respekt för handens arbete. Och för handen i vila. Vi gör så mycket med händerna. Det mesta. Arbetar. Smeker. Krigar. Ritar.
Mest känd är Vera Nilsson för sina bilder av barn. Många av dottern Ginga. Här gick hon loss i sina mustiga varmröda toner, sin påtagliga färgpåläggning och inlevelseförmågan i barnets koncentrerade och ofta frånvända värld. Det blev så, menade hon. Modellen var nära.
Vera Nilsson var ingen politisk konstnär, skulle jag vilja säga. Det kan ju låta motsägelsefullt om man läst det ovan skrivna. Hon var en riktig målarsjäl. En envis tecknare. En person som gillade dans och diskussion. Främmande länder och sol. Att göra äppelmos efter somrarnas målarsejourer på det öländska alvaret. Men krigen. Girigheten. De gjorde henne uppbragd i anden. Då måste hon göra. Ropa! Med sina verktyg, med färgen och strecken. Liv contra penning.
Fotnot. Vera Nilssons verk visas i en stor utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm mellan den 4 oktober 2014 och 6 januari 2015.