Ledare. Inne hos Svenskt Näringsliv är stämningen spänd. Så ohyggligt spänd att en direktör går upp i falsett när han begär ordet. Meningen nästan fastnar i halsen: ”Det finns väl inget vi… inget sätt att hindra?”
Vid kortändan av det gigantiska ekbordet sitter översteprästen, Urban, i slängkappa. Han är hålögd, tärd. Blicken svart som ett Ferraridäck.
Än en gång påminner han om mötet för många månader sedan. Alla arbetsgivarbossarna hade stått i en ring tätt, tätt tillsammans. Urban hade tagit fram silverdolken, den som han i smyg lånat från Frimurarlogen.
Nu skulle alla skära en skåra i handflatan. Droppa några milliliter blod på överenskommelsen som – förutom stämpeln ”Konfidentiellt” – bar rubriken ”Löftet”.
En del arbetsgivardirektörer hade till en början varit tveksamma. Inte bara för att det är läskigt med blod; flera av dem hade slutat resa utomlands för att slippa alla sprutor.
Men skulle man verkligen vägra att ens diskutera löner och andra anställningsvillkor med fackförbunden? Vad skulle man egentligen säga vid förhandlingsbordet? Bara rapa upp ”Märket” gång på gång? Skulle det inte verka enfaldigt? Alla kan ju erinra sig Konungens mindre lyckade framträdanden…
Urbans blick kunde ha dödat kackerlackor. Med ens mindes alla den fasansfulla straff-seansen! Dag – mannen som mjuknat i köttet inför de butiksanställdas krav – hade fått krypa naken runt bordet med hundkoppel runt halsen. Kopplet från en pudel dessutom.
Alla de andra direktörerna hade kastat jordnötter på honom och skrikit att han aldrig mer skulle få sätta sin fot på golfbanan. Att Dag fått beröm från arbetstagarna hade förstås bara gjort saken värre.
Men nu hade Dag karvat djupast av alla i handflatan.
Runt bordet tittade alla på honom när han sammanbitet började ta på sig rustningen. På skölden hade Urban ristat in ”2,6 procent” med kantiga gotiska siffror.
Ingen sa något när Dag lyfte lansen och klev ut. Ut i den bistra aprilkylan.